Skrivet av Johan Hartelius Anåfjällsplatån med den högsta toppen längst bort i bilden Nu är äntligen tiden här då jag ofta sitter med naturkartan.se eller Topo GPS appen uppe och spånar på vilka stigar jag ska springa och vilka toppar jag ska bestiga och hur jag får ihop en bra runda. Man brukar ju säga att processen eller resan till målet är viktigare eller mer värd än själva målet. Det kan jag verkligen känna när jag planerar en längre runda, jag älskar verkligen att fundera ut en plan för kommande äventyrsrunda! Denna vecka, en månad innan Xreid, var målet att få till ett nyckelpass som så mycket som möjligt speglade loppets karaktär. Det vill säga, jag ville vara ute länge, jag ville få ihop många höjdmeter, gärna både branta backar och mindre branta backar. Det fick också gärna bli ett rejält långt pass med både teknisk terräng samt mer lättlöpt löpning, då jag tror att det kommer vara en del sträckor som ändå är mer av typen "transportsträckor" mellan bergen. Det finns verkligen möjlighet att träna på alla typer av lutningar och underlag här. Valet för dagen landade på Anåfjället. Ett fjäll som jag verkligen gillar då det har just många av kriterierna som jag nämde ovan. Ett stort plus är också att det går att springa hit hemifrån. Planen från början var att springa till starten av sommarleden, sedan tre vändor upp och ner vilket skulle ge drygt 2000 höjdmeter för att slutligen springa tillbaka igen. Det blev en variant av det tänkta passet. Som planerat sprang jag hemifrån till starten av vandringsleden som går upp till Anåfjället och fortsatte sedan den upp. På vägen dit mötte Daniel upp och gjorde sällskap, väldigt trevligt! Väl uppe på fjället så frångick jag planen lite då jag sprang upp på alla de olika topparna som finns där istället för att bara följa leden upp bort till Ånfjället, som är den högsta toppen. Efter första vändan såg jag till min förvåning att jag redan fått ihop 1000 höjdmeter vilket var klart mer än jag trodde. Jag skulle alltså komma upp i mitt mål för dagen snabbare än jag trodde. Samma vända igen upp på fjället och tanken på att försöka få ihop alla höjdmetrarna redan detta, det andra, varvet slog mig. Inte så mycket för att "slippa" ett tredje varv utan mer för att ha valmöjligheten att antingen göra ett tredje eller springa något annat. Efter att ha lagt till några extra backar uppe på Anåfjället var jag "klar" med höjdmetrarna och började bege mig neråt igen. På väg tillbaka mot Funäsdalen så bestämde jag mig ganska snabbt för att lägga till någon extra omväg istället för att springa direkt hem. Först var jag inne på att ta en runda på Röstberget men när jag sprang ner längs med grusvägen från Anåfjället och såg Funäsdalsberget så bestämde jag mig för att det fick bli en runda där istället. 51 kilometer och 2600 höjdmeter blev rundan tillslut, vilket tog 6 timmar och 40 minuter. Precis en sådan runda som jag hade hoppats på att få till! Känslan var förhållandevis bra tycker jag, även om det så klart blev jobbigt, framförallt uppför. Men jag kunde ändå springa på med ganska pigga ben även den sista biten. Veckans total blev 111 kilometer och 4650 höjdmeter. Andra veckan i rad med liknande distans och mycket höjdmeter. Det känns väldigt bra att få till dessa veckor nu. Vy på väg ner igen fjällsjön på Anåfjället och Skarvarna i bakgrunden
0 Comments
Skrivet av Johan Hartelius Det har ju pratats mycket om den där magiska vårvintern - när dagarna är längre och solen värmer - och förväntningarna inför första våren i Funäsdalen har varit höga. Ofta är det i april dessa dagar inträffar, men i år var det vecka 13 det hände. Tror knappt jag har varit med om en vecka som denna. Sju dagar utan ett moln eller någon vind att tala om (i princip så överdriver jag knappt någonting). Nätterna och morgnarna var kalla, rejält kalla med temperaturer på runt minus 20 grader för att sen nästan leta sig upp mot 0:an på dagen. Detta gav ju en lätt stressad själ just ett lite extra stresspåslag, hur ska jag hinna utnyttja detta på bästa sätt? Det blev till att lägga typ all ledig tid på utomhusaktivitet:
Puuhh, på söndag kväll kände jag mig rätt så färdig.... Vyer och mycket blått från topptur och från längdtur Träning: Det är tur att fritidsintressen, dvs att till stor del vara ute, och träning går hand i hand. Det gjorde att förra veckan blev den mesta träningsveckan i år med totalt 87 km löpning, 28 km längd och toppturer på det. Det känns riktigt bra (även om det inte känns riktigt bra i benen just nu) att få in okej med volym men framförallt att jag fick in både ett backpass och ett långpass. Det var den längsta rundan sedan Kullamannen i början på november, så det var verkligen på tiden! Målet framöver är att få in backpass och ett längre pass varje vecka. Det kommer även bli längdåkning ett tag till men löpningen känns viktigare och viktigare. Långpass upp till Flatruet i kvällssolen
Tjoho! Träning och sol! Svårt att hitta något att klaga på denna vecka (om man bortser från lite många plusgrader i mitten av veckan samt ett knä som inte är helt hundra än). Äntligen en vecka med en okej träningsmängd där också en del av passen genomfördes på några av alla de magiska platser som finns häromkring. Träning: Det blev ungefär lika fördelning av de två huvudaktiviteterna löpning och längd, men med aningen fördel längd. Dels då det var såna otroligt fina dagar så jag kände att jag verkligen ville upp på kalfjället och dels då det känns lite skonsammare för knät. Denna vecka fick jag till ett backpass igen längs med vägen utanför där vi bor. Backar är en av de sakerna som stressar mest inför säsongen så det känns skönt att få in något sånt pass ibland. Det hade varit ännu bättre om det var trail och en längre backe men då det fortfarande är en hel del snö så får detta vara gott nog så länge. Hoppas det går att trampa upp någon stig i en backe snart. Jag får utforska det under kommande vecka. Totalt blev det:
Stilla kväll på kalfjället gör gott Upplevelser: Det var ju som sagt dagar denna vecka då jag verkligen ville ut på fjället och det är ju fantastiskt då det går att kombinera upplevelse med träning i form av längdåkning. I tisdags var det en sån dag och efter jobbet tog jag bilen upp till Hållan där jag parkerade och skidade upp i riktning mot Malmbäckstugan. Väl uppe på kalfjället så blev det nästan 24 km med helt otroliga vyer som skiftade vartefter jag åkte. Första biten med Skarvarna i fonden och Helags längre bort i norr för att sen komma över krönet där Hamrafjället och Småhamrararna visar upp sig för att sedan skida mot Skenörsfjället och med Skarsfjället i fjärran. Denna miljö, nästan vindstilla och i princip ensam är en upplevelse jag nog aldrig kommer tröttna på. Jag är otroligt tacksam över att kunna få det en vanlig vardag. Jag är även ganska stressad, som jag sagt många gånger förut, då jag vill fånga precis alla såna här dagar. Vilket är svårt. Veckans andra "wow-upplevelse" var i fredags då det var dags för topptur på Lillskarven för första gången. Prognosen skiftade väldigt mycket ända in i det sista men hade tyvärr ändrats till att bli mer moln ju mer det närmade sig. När vi väl begav oss från fjällpareringen så var det i alla fall lite skiftande väder, inte helt grått. Efter en ganska lång anmarch var vi äntligen nästan på toppen av Lillskarven. Precis lagom till dess klarnade det upp en aning och ljuset blev mycket bättre för åkningen ner. Vi bestämde oss för att åka i "grytan" mitt på Lillskarven och då vi var först där efter senaste snöfall, så var det helt ospårat. Åket var väldigt härligt, längre och mer känsla av "stort berg" än jag trott det skulle vara. Temperaturen hade stigit och visade nu plusgrader men snön var ändå väldigt trevlig. Det var mitt första men definitivt inte sista åk på Skarvarna. Topptur i lite lägre terräng är fint, men det är något speciellt med att komma upp över trädgränsen. Reflektion: Veckans reflektion är att det är svårt att komma på någon ny reflektion när det enda jag reflekterar över är att jag vill träna ännu mer. Och det är samma reflektion som jag haft tidigare. Framförallt vill jag springa mer, gärna backar och icke asfalt, för att förbereda mig inför sommaren som närmar sig. Kanske reflektionen blir att jag undrar om jag alltid kommer känna att jag inte tränar tillräckligt. Efter "vanliga" standardrundan nu på vintern som är 12-13 km kan jag ofta känna att det knappt gills som träning och att jag funderar direkt på om jag kan få in något mer så att jag har "tränat på riktigt" Den här veckan var dock ett steg i rätt riktning jämfört med de två tidigare veckorna. Men att inte knät är helt hundra påverkar definitivt känslan till det negativa. Skrivet av Johan Hartelius En vecka med mer fokus på det sociala än på träning. Träningen är ju väldigt viktigt och jag vill få in så mycket som möjligt. Men denna vecka från måndag till fredag var jag nere i Göteborg på jobb, vilket var länge sedan nu, så jag bestämde mig för att det fick bli träning i mån av tid och möjlighet. Soluppgång över Rådasjön i Mölndal. Även då jag inte planerat något angående just träning så hade jag ändå sett fram emot att få springa lite på barmark efter ganska många månader av snö här nu. Så blev det inte, jag lyckades tajma in årets snöväder i Göteborg så det vara bara att fortsätta på samma underlag som jag nu är van vid. Två morgonrundor fick jag till vilka jag lyckades pricka in när det inte snöade, utan istället i väldigt fina soluppgångar. Ingen barmarkslöpning denna gång men omväxlande omgivningar att springa blev det i alla fall. Benen kändes dessutom pigga och glada. Inte mycket barmark i Göteborg heller... Hur kändes det att vara "fjällifrån" denna gång då? Även då det var vinter i söder så blev längtan efter fjäll stor! Väl hemma igen, vilket var lagom till helgen, begav vi oss ut hela familjen på lördagen på fjället. Vi åkte längdskidor för första gången längs den omtalade ”solskensturen” eller "våffelstugsturen" som den också kallas. Bägge gjorde skäl för sitt namn. Solen sken och det var vindstilla, helt underbart! 9 kilometer från fjällparkeringen vid Andersborg bort till Kariknallens våffelstuga. Energipåfyllning med våffla innan jag sen åkte tillbaka ensam för att hämta bilen. Runt till Bruksvallarna där resten av familjen nu befann sig. På vägen dit växte tanken att åka skidor tillbaka hem från Bruksvallarna. Sagt och gjort, familjen åkte hemåt med bilen och jag skidade de 17 km hem. 36 km totalt viket kändes rätt rejält i benen, härligt! Det blev veckans sista träningspass då jag lyckades slå i knät när jag åkte snowboard på söndagen. Förhoppningsvis inget långdraget men förmodligen några dagars vila. Ljuvlig lördag på fjället. Reflektioner: Kontraster är värdefullt och ger mer uppskattning av det man har då man ser saker med nya ögon. Även då det inte blev den kontrast i underlag som jag hade hoppats på nere i söder blev det ändå kontrast i form av miljö. Och även då det var trevligt att springa på stigar och gator runt om i Mölndal så var det extra härligt att komma tillbaka upp på fjället igen till helgen! Skrivet av Johan Hartelius Vecka 8 avslutades med en trevlig topptur på ett blåsigt Anåfjäll och blåsigt var just något som blev temat på vecka 9. Vinden övergick som oftast i storm, en storm som inte ville ge sig förrän på söndagen då vinden äntligen bedarrade lite. Efter storm kommer solsken. Sista dagen på veckan bjöd tillslut på detta väder. Träning: Andra veckan i rad med en träningsmängd som ligger i linje med hur jag vill att den ska vara. Och för första gången i år lyckades jag ta mig till gymmet två gånger! Det om något måste tyda på att träningen går åt rätt håll. Vädret, som alltså innehöll både strombyar och plusgrader, gjorde att trevliga längdturer på kalfjället eller toppturer kändes långt bort. Istället blev det mer löpning på vägarna runtomkring. Men det finns ju faktiskt något skönt i att inte behöva eller kunna tänka så mycket utan bara ta på sig skorna och springa. Nedför backen förbi kyrkan, höger om sjön och sen bestämma om det blir hela varvet runt eller om det bara blir en del för att sen vända. Framför allt så känns det helt okej när man vet att det fortfarande kommer många veckor framöver med andra möjligheter på fjället. En hel del av träningen såg ut som ovan men några roligare pass fick jag ändå till:
Fredagens längdtur på Röstberget med noll sikt och massa snö i spåret. Helt klart intressant. Statistik: Februrai blev till mars och med det kom i vanlig ordning Stravas månadsrapport. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad med tanke på hur mycket sjukdomar den har innehållit, men kanske var barnen mer sjuka än jag själv denna period.
Två av veckans alla rundor runt sjön varav ena även gick delvis på skoterspår på Röstberget Reflektioner: Jag måste fortsätta försöka inse att jag bor på ett ställe där det finns mycket roligt att göra och att det inte går att göra allt jämnt. Men det är svårt. När vädret tillslut blev bra på söndagen så bestämde jag mig för att åka längd, vilket var fantastiskt! Men det tog mer än halva rundan innan jag njöt för fullt då jag första delen åkte och tänkte, "Oj vilken fin snö det är, undrar hur det skulle varit att topptura idag" eller blickade mot backarna i Tänndalen och tänkte, "Helt folktomt och massa nysnö, där kanske man skulle varit nu istället" Dessa tankar hjälper ju inte på något sätt, så jag behöver verkligen jobba på att bestämma mig och sedan stå för det jag bestämt mig och vara i nuet. Skrivet av Johan Hartelius Tidigare brukade jag bedömma en träningsvecka i stort sett utifrån antalet kilometer jag lyckats få till, samt till viss del höjdmeter också.
Nu är det svårare. Denna vecka har jag kunnat träna på obehindrat igen och när jag sammanfattar veckan så har jag:
Tisdagen bjöd på härlig längdåkning på kalfjället i solsken samt även lite i moln som gav ett magiskt ljus över Hamrafjället Träning: Apropå det som jag skriver ovan så är jag ändå väldigt glad över att ha kunnat träna så pass bra i veckan. Det känns nästan som att det varit första veckan i år där det till och med har gått lite framåt. Äntligen är träningen och uppladdningen inför kommande säsong igång! Jag lade till och med in lite backträning igår, även om det var just lite. Det är något som jag ska försöka få in mer regelbundet framöver. Fin snö i skogarna på veckans splitboardturer Äventyr: Snön kom tillbaka! Detta firades med flera fina fjälläventyr! Under onsdagen tog jag några timmar ledigt för att hänga på ett gäng andra splitboardåkare för några riktigt trevliga åk i Ramundberget, på andra sidan jämtemot liftsystemet. Snön som hade kommit gjorde åkningen fantastiskt och det blev en riktig toppendag! Till slutet av helgen så började väderprognoserna än en gång peka på plusgrader. Lite stressad av det ville jag försöka hinna få in mer åkning i den fina snön som nu låg, vilket jag lyckades med. En morgontur både på lördag och söndag, bägge med liknande karaktär, hårt och avblåst på kalfjället men fint i skogen. Även då åkningen just på kaljället inte är toppen då det har blåst så mycket så ger det alltid en sån himla bra känsla att komma upp på fjället! Jag har lite blivit beroende av det. Övrig reflektion: Vädret. Jag spenderar mycket tid till att kolla vädret, fundera över vädret och oroa mig över vädret. Detta kanske inte är ett unikt beteende men det har definitvt eskalerat sedan vi flyttade upp till Funäsdalen och jag har fått smak på riktig vinter! Jag gillar verkligen vintern och jag blir på riktigt deprimerad när det helt plötsligt blir plusgrader och till och med regn. Jag har dock förstått att det tyvärr är normalt att det skiftar en hel del, så det är något jag måste förhålla mig till, men det är lite svårt och sorgligt att det inte håller sig kallt hela tiden. Men om jag ska hitta något positivt i det så är det att det räcker med att vänta en vecka eller till och med två på att det ska komma ny snö nu när vi bor här. Det är inte slut på säsongen bara för att det är varmare några dagar. Apropå splitboard, vinteräventyr och väder kan jag rekommendera denna film: ![]() Drömmer mig tillbaka till Rondane, ett av 2022 års fjällopp. Bild: Tore Martin Søbak Gundersen Vi struntar i det där med träning den här veckan. Vi bara konstaterar att januari och februari lever upp till sitt rykte om att vara sjukmånader till 100 procent. Låt oss istället prata om något roligare. Och finns det något roligare än att leta upp och anmäla sig till nya lopp? Jag tror inte det. Därför är jag trots allt extra glad denna vecka då sommaren verkligen börjar ta form (tur att något kommer i form) efter anmälan till ytterligare ett drömlopp, nämligen Salomon Xreid Trollheimen. Det är ett lopp som jag har sneglat på ganska många år nu och var väldigt nära att anmäla mig till 2021, men då satte Covid stopp för att ta sig in i Norge. I år är det tioende och sista gången som de ordnar loppet - och således sista chansen att delta. Ett hett tips om du letar efter ett häftigt fjällopp i början av sommaren! Det som gör loppet speciellt och det som har lockat mig sedan jag hörde talas om det för första gången, är att teamet bakom loppet varje år letar upp ett nytt spektakulärt område i Norge där de sedan drar en rutt på 11-13 mil och många höjdmeter därtill. Känslan de har skapat är mer av ett äventyr i storslagen natur en av ett lopp. Det är en känsla som jag definitivt är lättsåld på. Kolla in deras hemsida och några av filmerna från tidigare år så förstår du nog vad jag menar. Valet av Trollhemien som årets destination är perfekt! Det ser ut som ett superhäftigt område och är sammtidigt i princip ett "hemmalopp" då det bara är drygt 3 timmar från Funäsdalen. Vi bor väldigt centralt om man gillar fjäll i allmänhet och norska fjäll i synnerhet. Jag älskar verkligen nuet (förutom delen som inkluderar alla sjukdomar) med allt som jag kan göra och jag försöker leva så mycket här och nu som det går. Men med det sagt så är det ju också fantastiskt att ha såna häftiga äventyr att se fram emot och att ha som motivation att träna inför. Jag förstår varför vårvintern är mångas favorit Veckan som var då, finns det inte något att säga om den? Träningspassen blev som sagt lätträknade men om jag ska nämna något så var onsdagens lunchtur på kalfjället helt underbar. Det var första gången jag åker längdskidor på ett helt stilla och soligt kalfjäll och fick känna på den där vårvinterkänslan som jag hört så många prata om. Den ser jag fram emot att stifta mer bekantskap med kommande månader. Skrivet av Johan Hartelius Inte bra, men bättre och bättre. Så sammanfattar jag veckan. Oavsett om det är att jag är påverkad av förkylningarna eller om formen helt enkelt bara är dålig, så känns det väldigt avlägset att kunna springa långt just nu. Jag blir mer och mer stressad för varje dag som går som jag inte kommer igång med träningen på riktigt. Det är fortfarande långt till nästa lopp. Men två anledningar till att det ändå stressar och känns mer tråkigt än vad det borde göra:
Men men, bara att hoppas att det fortsätter bli bättre nu. Och att jag förhoppningsvis inte har tappat så mycket som jag tror. Varierande väder i veckan men en hel del sol mellan molnen Träning: Denna vecka har enbart bestått av “känna av läget pass” för att försöka få en känsla för om jag är helt återställd eller inte. Inga riktiga pass. Maniskt har jag kollat på pulsen och hoppats att den inte ska gå upp mer än vanligt. Jag inser dock att jag dålig koll på vad som är “vanlig” puls för mig, men jag tycker att den fortfarande går upp lite väl högt för den ansträngning som jag tränar i. Löprundorna har gått i typ 5:45 tempo vilket inte borde ge en puls på mer 120 men där pulsen har legat 10-20 slag högre än det. De få längdturer jag tagit blir ju alltid tröskelpass... Först idag, söndag så kändes pulsen lite bättre igen. Det har i alla fall varit väldigt bra för välmåendet att komma ut och röra på sig. Även om det har gått långsamt och känslan varit sådär så har det varit så skönt att vara ute mer igen. Kunde inte hålla mig från en kort längdtur i torsdagens soluppgång, trots att det alltid ger ganska hög puls Äventyr: Onsdagen bjöd på finaste möjliga väder, strålande sol, vindstilla och 10 - 12 minusgrader. Jag tog en kort löptur på lunchen vilket frambringade en känsla av att jag måste ut mer idag! Efter en del funderingar kring om det passade att ge mig iväg samt vart jag i så fall skulle bege mig, så bestämde jag mig för att testa en topptur i Hamra Syd för första gången. Det känns som ett perfekt ställe för en kortare tur med tanke på närheten till parkering samt att leden är utstakad. På vägen dit såg jag hur solen fortfarande lyste på topparna men insåg att det blir gränsfall att hinna upp och se solnedgången. Jag parkerade vid Hamra Livs och gav mig iväg så fort jag kunde och med hyfsat rask takt jagade jag efter solen upp längs den preparerade leden. Det räckte inte riktigt till solnedgången men däremot en magiskt lila himmel på ett helt stilla fjäll. Sådana här stunder kan jag bli stående länge och förundras över hur vackert det är och hur lyxigt det är att få uppleva detta en eftermiddag en vanlig vardag. Det är svårt att bege sig ner en kväll som denna Äventyr kombinerat med träning: Det blev en till tur med splitboarden under veckan. På söndag eftermiddag gick jag och Daniel upp från Lillåsvallen som ligger strax innan Ramundberget. Jag har svårt att bestämma om det var äventyr eller träning men det var nog definitivt både och. 4 vändor upp och ner vilket gav nästan 900 höjdmeter, mer höjdmeter än på väldigt länge. Dessutom i (för mig just nu) ganska högt tempo gjorde att det blev rejält flåsigt. Lite extra äventyrligt blev det också då vinden ökade för varje åk. När jag satt ner och skiftade till åkläge efter tredje åket så hann det bildas ett fint lager is på kinden och nacken, samt att jag fick gräva fram bindningarna som har täckts med snö. Bra träning att behöva fixa bräda och bindningar när det är lite mer utmanande väder. Trevligt sällskap och åkning som var klart över förväntan! Perfekt avslut på veckan. Skiftet mellan gå och åkläge tar sig men tar fortfarande lite tid, framförallt när vinden ligger på. Veckans reflektion: Det är svårt att hinna klippa sig. Det finns för mycket roligt att göra. Och så ska man ju jobba också. Håret blir längre och längre för varje vecka. Avsikten finns där men “Om jag inte klipper mig idag på lunchen, då hinner jag ju ut och springa / åka längd / styrketräna / topptura / åka nåt åk på berget, istället. Äh, jag tar det imorgon” Skrivet av Johan Hartelius Från veckans andra testrunda, härligt att komma ut i alla fall Vecka 4 kunde inte ha blivit en större kontrast till vecka 3. Nysnö och minusgrader byttes mot regn och plusgrader och lunchåkning i strålande sol tillsammans med Elin byttes mot vab. Det enda som tyvärr ungefär var samma var den fortsatta minimala mängden löpträningen. Träning: Det är lätt att tappa modet en aning när det kommer perioder som denna. Den ena förkylningen avlöser den andra, så fort jag tänker att nu är det nog möjligt att komma igång så inser jag att det är minst en vecka till innan det går att starta om. Det är ju klart att det inte alltid kan vara krispiga soliga dagar med nysnö, och om jag nu ska vara förkyld och inte kunna springa eller åka längdskidor så är det ju ändå bättre att tajma in det under dagar som ändå är rätt grå. Men med det sagt så längtar jag verkligen efter att få komma igång med träningen igen! Jag längtar efter att få till en eller ett par “mängdveckor” och verkligen känna att jag är igång. Jag längtar efter det där pusslet i vardagen för att få ihop all träningen - “ska jag gymma på morgonen och springa på lunchen, eller kanske ge mig ut på morgonen på ett distanspass runt sjön och Ljusnedal och sen köra 15 km skate på lunchen?” Planering som i vanliga fall kan vara både rolig och ganska utmanade känns nu när jag tänker på det bara som en rolig del av träningen. Blev det någon träning överhuvudtaget den här veckan då? Jag började veckan optimistiskt med ett pass på gymmet på måndag morgon, vilket kändes förvånansvärt bra! Men ganska snart efter så märkte jag att det var något som inte var helt hundra i kroppen. Detta bekräftades sedan med en jättelugn löptur som trots det låga tempot genererade en orimligt hög puls. Så hög puls att jag valde att avbryta passet efter några kilometer. Fram till helgen blev det således helvila innan jag kände mig tillräckligt pigg för att på söndagen ännu en gång testa att ge mig ut på en löptur . En väldigt lugn runda blev det på ca 5 km och denna gång så gick i alla fall inte pulsen upp orlimligt mycket. Kanske att det är ett tecken på att det är på rätt väg, vi får se. Veckans första och sista pass Reflektioner: Jag försöker hitta något positivt med veckan som har varit och följande är det jag kan komma på:
Under helgen kunde vi i alla fall vara ute och åka en del på Funäsberget och lördagens åk på morgonen lyfte ändå slutet av veckan en hel del. Lördagmorgon bjöd på intensivt glödande ljus Inspiration: Jag är positivt överraskad över hur mycket som händer här i byn och under lördagkvällen ordnades skimotävling av Funäsdalen Rando and Run. Det hade varit kul att vara med i motionsklassen, men med tanke på att jag inte var helt hundra än så fick jag nöja mig med att titta på. Vilket definitivt var en upplevelse i sig då startfältet bestod av absolut högsta möjliga klass men bland annat Kilian, Emelie, Ida. Väldigt häftigt och inspirerande att se! Annars har youtube varit en större inspirationskälla än min egen träning. Utöver ultralopp så drömmer jag alltid om längre egna äventyr och detta äventy i 4 delar som jag fastnade för i lördags var nog ett av de mest inpirerande och mest väldokumenterad äventyrsfilmerna jag sett: Skrivet av Johan Hartelius När jag drömt om att bo i fjällen så har jag drömt om att ha möjligheten att kunna ge mig ut en halvtimme, timme en vardagsförmiddag när det under natten har snöat för fullt och ligger 1 -2 decimeter nysnö i backen eller när det är en strålande solig morgon och alldeles nypistat. Jag har drömt om att kunna ge mig ut på topptur en eftermiddag efter jobbet för att ta något åk i solnedgången eller att ha en hel dag bara för att kunna gå upp och åka ner i orörd snö så mycket jag bara orkar. Jag har även drömt om riktig vinter så det går att åka längdskidor alldels runt hörnet. Är det ens möjligt att införliva en sådan dröm? Det verkar så, denna vecka var det som att allt föll på plats. Måndag till torsdag snöade det om vart annat och gav fantastiska möjligheter till fina morgonåk på Funäsberget, med nysnö uppe på den nypistade snön. Lagom till att helgen närmade sig vände det och fredag, lördag och söndag visade STOR sol och vindstilla! Det var upplagt för en riktigt bra helg! Längdåkning i solnedgång på Röstberget med Funäsberget och Skarvarna i bakgrunden och söndagmorgonens nypistade backar. Träning: Då förkylningen satt kvar en del så är detta inte heller någon vecka som ger något bestående avtryck gällande träning. Måndag till onsdag blev det helvila för att sen smygtarta med träningen lite på torsdag, en mil väldigt lugn skate uppe vid Hållan. Inte så mycket träning men väldigt bra för välbefinnandet att få komma ut och åka lite igen i det fina vinterlandaskap som råder just nu. Först på lördag eftermiddag tyckte jag det kändes tillräckligt bra för att köra en mil på Röstberget med, vad som var planerat att bli med lite högre ansträngning, men som i själva verket blev i ganska hög ansträning. Jag ska inte skylla från mig men det var många faktorer som låg bakom att det blev lite för jobbigt. Dels var jag så sugen på att åka en riktig runda igen, dels så är det 100% uppför hela tiden (lite konstigt på en rundslinga kan tyckas) vilket gör att min puls är i princip max så fort jag försöker åka och till sist så var det en så vacker kväll så det gick inte att hålla tillbaka inspirationen och motivationen. Veckan fick avslutas med en ytterligare lite längre skatetur, 19 km upp till Hållan via Vivallsleden och sen tillbaka förbi Söromsjön. De pass som jag fick till har känts halvbra, både konditonsmässigt men även tekniken i skate. 0 km löpning blev det. Så jag hoppas på en bättre träningsvecka kommande vecka! Veckans första längdtur blen en väldigt lugn mil uppe vid Hållan på torsdagen Äventyr: Som sagt så visade sig vädret från sin allra bästa sida detta veckoslut och jag kunde inte hålla mig till lördag för att ge mig ut utan bestämde mig för en första topptur redan på fredag eftermiddag. Jag parkerade där vinterleden upp på Anåfjället börjar och (efter lite tvekan pga rapporter om järv i spåret) begav mig längs leden in mot skogen som leder vidare upp på fjället. Efter att ha gått i ca 45 min var jag uppe så långt som jag hade tänkt. Ingen människa och inte ett spår i den senaste snön sågs till, vilket gav en speciell känsla framförallt när det började skymma lite. Det var både lite skämmande men samtidigt mäktigt att vara högt uppe på ett fjäll på vintern helt själv. Efter att ha njutit av vyerna och ensamheten ändrade jag till åkläge och begav mig ner i den orörda snön och fick ett riktigt härligt åk med den sista solen i ögonen. Spåren efter jag gått med spliboarden på väg upp mot Anåfjället, med Funäsbergets skidbackar i bakgrunden Lördag hade jag bestämt med en ny bekantskap samt hans vän, som båda också åker splitboard och bor här i Funäsdalen, att vi skulle ses vid Walles för att ge oss ut på topptur på fjällen runt Ösjödalen. Termometen visade -19 på vägen dit men så fort vi började gå och kom upp en bit på fjället så ökade temperaturen vilket i kombination med den strålande solen gjorde att vi pratade om hur det kändes som en vårvinterdag, helt underbart. Vinden lyste dessutom glatt med sin frånvaro så även uppe på kalfjället var det behagligt. Åken blev på samma sluttning som förra helgen men den snö som kommit under veckan blev åken ännu bättre denna helg! Reflektioner: Denna vecka var på många sätt helt perfekt, eller den var helt perfekt. Jag har fått mer vinterupplevelser och intryck än jag vanligtvis får på ett helt år. Oändliga vyer över mäktiga berg, vykortsvackert snöklädda omgivningar var man än vänder blicken, den mest fantastiska solnedgång jag någonsin varit med om och strålande sol på ett vindstilla kalfjäll, samt inte att glömma, trevliga möten med både nya och relativt nya bekanta. Allt detta har jag njutit otroligt mycket av, det är som sagt precis det jag drömt om, men det är också lite svårt att ta in allt. Huvudet har snurrat mer än någonsin, både för att processa allt häftigt som jag har upplevt, men också för att det finns såna oändliga möjligheter här. Det finns alltid nya längspår att testa, man kan alltid gå lite längre bort med spliboarden och de större äventyren lockar och pockar. Under veckan har jag reflekterat över att det är en konst att "vara nöjd" när det finns oändligt av det man vill ha. Var drar man gränsen? En nyvunnen vän skrev för ett tag sedan: "Att bo i fjällen betyder att man måste lära sig att hantera möjligheterna till äventyr. Det går inte att bete sig som en turist varje dag! Särskilt inte nu när hypen ligger över byn och nya skidspår öppnas varje dag". Det är så sant och defintivt något som jag behöver träna på. Finväder på lördagens topptur |
Details
|