Skrivet av Johan Hartelius En lugn asfalts- och grusrunda runt Ljusnedal och Röstberget fick på söndagen avsluta veckan som blev årets hittills bästa träningsvecka. Totalt 115 kilometer och 3770 höjdmeter, fördelat på 8 pass. Mycket fokus på höjdmeter under veckan, men när klockan föreslog 4 x 7 min i 4:05 tempo på torsdagen hängde jag på även det. Vilket dessutom blev en av den dagens dubbelpass, då möjigheten dök upp till en andra runda på eftermiddagen i trevligt sällskap. Torra stigar även i fjällen! Efter att igen vara tillbaka i Funäsdalen efter en och en halv vecka i Göteborg startade jag veckan med att ge mig ut på en trailrunda för att se hur snöläget var. Knappt två veckor tidigare hade jag åkt längdskidor på kalfjället, vilket gjorde att jag var tveksam till om det redan skulle gå att springa på stigarna. Till min förvåning så hade det smält mycket mer än vad jag kunnat tro. Stigarna på Röstberget var helt snöfria, till och med till stor del torra. Jag sprang en runda och väl där ute blev jag väldigt lockad att även ta mig en tur upp på Funäsdalsberget, som också såg snöfritt ut. När jag väl tänkt tanken så fanns inget annat val än att göra det. Så kul att kunna springa upp här igen, det känns som att säsongens backträningen nu börjar på riktigt. Det var bara det att jag inte alls lyckdes springa upp. Jag kom en bit men ganska snart var pulsen uppe i typ 182 och benen skrek, vilket gjorde att jag blev tvungen att gå om vart annat. Att det var så här jobbigt och brant hade jag definitivt förträngt under vintern. Springa på fjäll igen! Utsikt från Anåfjället med Funäsdalsberget i bakgrunden Fler toppar skulle bestigas under veckan. Den andra blev Anåfjället under en social lunchrunda på onsdagen. Vissa partier var fortfarande snöbeklädda, framför allt i backen upp genom skogen, samt att det var en del forsar på stigen, men väl upp så var det till stor del snöfria stigar som var löpbara. Ännu en ”wow, det går att springa på fjället igen!” känsla. Till helgen var jag sugen på att springa upp på ytterligare någon topp, gärna flera gånger för att få till ett riktigt bra backpass. Jag satt vid frukosten med kikare och försökte kolla hur snöläget var på Lillskarven för att bestämma om jag skulle ge det en chans. Jag tyckte att det såg ganska lovande ut. Jag bestämde mig för att testa. Parkeringen vid Hållan fick bli utgångspunkten för att dessutom få in en del fjällöpning och inte bara backe. I ”svackorna” var det en del partier med snö men även här blev jag glatt överraskad över hur stor del av stigarna som var torra och fantastiska att springa på. Tänk att fjäll-löpsäsongen är här igen! Vintern har gått så snabbt så det känns inte som att det var så länge sedan jag var här och sprang sist. Klart över förväntan att det redan gick att springa upp på Lillskarven igen Tre vändor upp och ner på Lillskarven blev det. Totalt 1250 höjdmeter och 26 kilometer. Känslan var riktigt bra, jag var inte alls sugen på sluta egentligen. Benen kändes fortfarande pigga och det var bara så underbart att vara ute och springa på fjället igen. Jag kommer nog återkomma till just det, hur mycket jag gillar att springa på fjället. Känslan av att springa med oändliga vyer, ta sikte på en ny topp eller bara stanna och njuta av utsikten. Den känslan är oslagbar. Jag gillar verkligen de oändliga möjligheterna till variation av träning, framförallt backträning som finns här. Efter att på måndagen ha sprungit upp på Funäsberget som har en ganska brant profil så var det väldigt trevligt med Lillskarven som till stor del har en flackare, mer löpbar, profil. Den här möjligheten till träning känns verkligen guld värd inför sommarens två tuffa bergslopp. För att sammanfatta veckan så innehöll den verkligen allt för en perfekt träningsvecka:
0 Comments
Skrivet av Johan Hartelius Veckorna flyter samman, jag behöver fundera lite över hur träningsveckorna sett ut. Det brukar vara lite så den här tiden på året. Det är mycket som händer på alla fronter, samtidigt som det är nu som formen verkligen ska sättas inför säsongen. Men när jag tänker efter så var det väldigt stora kontraster som kom att spegla dessa två veckor. På måndag morgon begav jag mig iväg tidigt och åkte 23 km längdskidor på skaren och vyerna talade fortfarande om att det var vinter för fullt! Samma vecka, olika möjlighet till aktiviteter. På onsdagen däremot bar det av söderut och jag insåg ganska snabbt att våren har kommit längre i andra delar av landet än Funäsdalen, mycket längre. Väl framme i Göteborg så var det så där fantastiskt vårgrönt som det är i maj. Grönt och dessutom torrt! Svårt att tänka att jag åkte skidor bland snöklädda berg för två dagar sedan. Jag insåg att jag nu äntligen kommer att ha möjligheten att springa på torra fina stigar igen och det slog mig också hur länge sedan det var jag gjorde det senast. Lyckades nog pricka in några av de allra bästa dagarna i bokskogen. Grönt men fortfarande massa härligt ljus. Jag har känt en viss stress över att det inte har blivit någon löpning på stig på så länge då jag verkligen behöver den träningen. Men samtidigt har det varit en häftig känsla att ha fått längta och bygga upp ett så stort sug efter det, jämfört med en vanlig vinter då det går att springa på stigar hela året runt, med enda skillnaden att det är lite blötare på vintern. Sommarkväll på landet! Då jag var nere i Göteborg primärt för jobb så var både dagar och även en del kvällar uppbokade. Men på fredag efter jobbet lyckades jag äntligen ta mig ut på en runda i området Guddehjälm strax väster om Ytterby. Ett område som tills nyligen varit okänt för mig trots att det jag varit mycket i Ytterby. Väl där kunde jag inte förstå hur jag kunnat missa det tidigare. Det är visserligen är det inte så stort, men så fint och verkligen värt att besöka! Förmodligen lyckades jag pricka in den allra bästa tiden att vara i en bokskog också, löven hade slagit ut men bara så där lagom så det fortfarande var ljust i skogen. Levde löpturen som jag väntat på så länge upp till förväntningarna då? Ja, verkligen och mer där till! Att med pigga ben springa på torra fina stigar är verkligen bland det bästa som finns! Drömmig stig i Vättlefjäll Vistelsen fortsatte även veckan därpå och jag försökte få in så mycket stiglöpning som jag bara kunde. Måndag, tisdag och onsdag blev det olika varianter på pass i samma område igen utanför Ytterby, rundor på mellan 12 och 17 kilometer. På torsdagen hade jag dock planerat in ett ”kvalitetpass”. 2 varv på Vättlefjällsleden, totalt ca 45 km och 1000 höjdmeter till väldigt stor del fina kuperade stigar. Jag startade 08:30 och känslan var bättre än väntat, trots att jag hade sprungit en del under veckan redan. Första varvet flöt på bra samt ungefär halva andra varvet. Det här kändes bra och ingav hopp! Benen hade inte helt glömt hur det är att springa på stigar trots det långa uppehållet. När jag hade ca 1 mil kvar på rundan började dock benen känna av en hel del och sista biten blev jobbigare och jobbigare. Jag har lite blandade känslor efter passet. Jag är väldigt glad över att det kändes bra så pass länge, det gick ändå i hyfsat snabbt tempo så det är inte konstigt att det inte kändes bra hela passet. Men när det väl började kännas mer i benen så kändes det snabbt ganska mycket mer i benen. På ett sätt som fick mig att tänka på vissa lopp förra året som inte alls kändes bra. En tanke / känsla som skrämmer en del.... Men det gjorde i alla fall planen klar för kommande månad. Så mycket löpning på stigar som det bara går samt även massa backträning! Stigar stigar stigar var fokus!
Skrivet av Johan Hartelius Längre pass och äventyr. Jag kände alltmer för att ge mig ut på äventyr eller i alla fall en längre runda. Vet inte om det kan ha något att göra med att 99% av vinterns löprundor har sett i princip exakt likadana ut. Ett varv runt sjön och / eller ett varv runt Ljusnedal. Visserligen så har ju variationen bestått av längdskidor, snowboard och toppturer i stället, men nu så är det just löpning som lockar otroligt mycket. Jag bestämde mig därför att till helgen så måste det bli någon lite ”annorlunda” runda eller pass. Helgen blev reviderad till fredag eftermiddag i stället, vilket kändes väldigt skönt för att kunna ta helgen som den kommer. I brist på stigar så är favoriten just nu (ok, det har blivit några % rundor som inte varit runt sjön) att springa upp mot Flatruet. Det är en väg som är bra på många sätt. Det är typ ingen trafik, det är trevligt underlag, en del kuperat men framförallt så är omgivningarna helt fantastiska. Först Anåfjället på höger sida som följer med en nästan hela rundan. Ytterligare en bit upp mot Flatruet dyker fjällen upp ett efter ett västerut, Storaxhögen bredvid Mittåkläppen och längre bort i fjärran Helagsmassivet. Att springa här en klar dag är verkligen njutfullt. Jag satte som mål för rundan 20 km bort och 20 km tillbaka men lät tempot få bli utifrån hur det kändes. Det har känts bättre den senaste veckan men ändå lite oklart. Jag kom i väg och kilometrarna rullade på helt ok. Efter 20 – 25 km brukar benen ändå göra sig till känna men idag var det som att det gick oförskämt lätt att springa. Farten låg i 4:40-4:50 tempo och jag väntade på att det skulle börja ta emot. Men det blev inte riktigt som vanligt, framför allt låren kändes mindre påverkade än de brukar. Jag hoppas det är ett gott tecken men det blir intressant att se när det blir rundor som inte är lika lättlöpta framöver. Ingen mer nysnö denna vecka men det som kom veckan innan finns det fortfarande gott om så, även om löpning är det som just nu lockar mest så finns ändå där en liten stress att hinna med lite mer vinteraktiviteter innan vintern helt är slut. Jag hade dock lite svårt att bestämma mig vad jag skulle göra vilket slutade med att det fick bli en kombination. Längdskidor från Hållan upp till Malmbäcksstugan, med splitboard på ryggen, för att där byta till just splitboarden och gå två vändor upp på Lillskarven. Vädret var så där drömmigt som jag bara hoppats få uppleva någon gång under vintern, men som jag nu har fått uppleva gång efter annan. Efter andra åket när jag bytt tillbaka till skatepjäxorna igen kunde jag inte ta mig därifrån utan blev sittandes på den tomma uteserveringen vid stugan. Efter ett tag började jag prata med en annan som också var uppe och njöt av denna eftermiddag och vi kom fram till att om det inte var så att det är fint i hela landet denna tid på året, så folk inte vill åka hemifrån, så skulle detta kunna vara en tid med mycket folk mer här uppe. Det är verkligen fantastiskt att vara på fjället med solen som värmer och kvällar som är ljusa, samtidigt som det fortfarande går att njuta av flera olika vinteraktiviteter. Nästa vecka blir det med stor sannolikhet stigpremiär då jag ska resa söderut. Det ser jag fram emot! Topptur och ljusa kvällar. Väldigt bra kombination. Veckan fortsatte med samma känsla som veckan innan slutade med. Med ben som känns slitna, slitna som om jag skulle ha sprungit ett långt lopp även då jag bara tränat på som normalt. Trots detta så fortsatte jag att springa en hel del i början av veckan med förhoppning om att känslan snart skulle bli bättre. Men när det fortfarande inte kändes helt bra efter torsdagens löpning så bestämde jag mig för att fredag fick bli en vilodag från löpningen för att se om benen kunde känas lite piggare igen till helgen. På lördagen gav jag mig ut på en löptur i riktning mot Flatruet och äntligen var känslan en helt annan. Benen kändes mycket piggare igen och det var roligare att springa än vad det hade varit på länge. Tanken var att springa 10 km sedan vända och springa tillbaka igen men när benen kändes så bra ändrade jag till 12,5 km istället för att få till ett 25 km långt pass. Söndagen bjöd på torra vägar igen vilket blev en positiv överraskning efter det jättesnöfall som hade kommit under veckan och gett ca 40 cm nysnö. Torra vägar, de nya asfaltsskorna och ben som även idag kändes bra gjorde att söndagens 16 km också blev väldigt härliga! Det kändes till och med tillräckligt bra för att öka sista kilometern i backen upp från Funäsdalens camping och hem. Tyvärr så ville det av någon anledning inte registeras på det Strava segment som finns där. Men men, det får bli ett nytt försök snart igen. Februari? Näpp, nästan maj. Det var ju det där med att det blev jättemycket vinter igen. Vanligtvis när det kommer ett "bakslag" i vädret i april, vilket det gör även mer söderut, så brukar det komma några cenitimeter snö som sedan töar bort dagen efter. Här blev det annorlunda. Det snöade mer eller mindre konstant från söndag till onsdag och det blev vinter som om det vore februari igen. Lite blandade känslor för detta då jag är väldigt sugen på att springa på stigar så snart som möjligt, men samtidigt häftigt att kunna fortsätta med till exempel toppturer på fin snö ett tag till. På fredagen hade snöandet avtagit och solen tittade fram. Helt vindstilla var det dessutom och ljuset möjliggör nu att det går att hitta på aktiviteter även ganska sent på eftermiddagen / kvällen, vilket vi gjorde. Vi tog oss upp vid "Hamra Syd" för att sen tura bort och åka den norra sidan av Hamrafjället som är betydligt flackare än den populärare sydöstra sluttningen. Med tanke på hur mycket snö det kommit kändes det som ett säkert och bra val. De två åken vi fick till där uppe var väldigt snälla och trevliga. Snön var växlande lite hårdare vindpinat och mjukare nysnö, helt ok. Men fin snö i all ära, bara att vara uppe på fjället en kväll som denna känns helt fantastiskt. Kvällssol och vindstilla på fjället är verkligen speciellt! AW Söndagens pass avslutade veckan som blev den mesta träningsveckan hittils i år, 114 km totalt. Det känns verkligen som att jag är på väg åt rätt håll nu! |
Details
|