Skrivet av: Elin Hartelius Tack EcoTrail för en fantastisk upplevelse! Jag stod på startlinjen full av förväntan och med pirriga fjärilar i magen. Både längtade efter och bävade inför utmaningen som skulle komma. Även om klockan bara var strax innan sju var det redan riktigt varmt och jag duschade huvud och stora delar av kroppen i kallt vatten i kranen som fanns precis vid startområdet. Den blöta kylhandduken virade jag runt nacken. Det var roligt att träffa kompisar i startområdet och stämningen var på topp. Mitt mål med loppet var att göra det bästa jag kunde den dagen – utmana mig själv och att träna på mentala strategier. Jag hade tänkt att ”det hade ju varit supercoolt med en pallplats”, men hade ingen aning om det var en realistisk målsättning. Och helt ärligt så spelade det mindre roll. Viktigast var att göra mitt lopp och jag hoppades att jag skulle få känna mig stark både fysiskt och mentalt. Oftast delas race reports upp i olika delar, men när jag tänker tillbaka på EcoTrail så känns det mer som en helhet. Det var jag i min bubbla som rörde mig runt banan. Samma mantra och fokus hela tiden – ”göra mitt bästa i varje givet läge” och att direkt när tankarna flög framåt eller bakåt i tiden komma tillbaka till nuet. Att ovärderat förhålla mig till yttre faktorer och fortsätta att göra mitt bästa. Att hålla fokus och vara i nuet är aldrig enkelt, vare sig i livet eller under ultralopp, och jag fick många möjligheter att träna på att notera tankesnurr och föra mig själv tillbaka till ”här och nu”. Nuet är ju det enda vi kan påverka, ändå befinner vi oss tankemässigt en stor del av i tiden i det som har varit eller det som komma skall. Vår hjärna är fem gånger känsligare för hot än för belöning (har varit ovärderligt under evolutionen) och är expert på att tänka ut olika tråkiga/jobbiga/läskiga/obehagliga scenarier som kanske möjligtvis skulle kunna inträffa. Vi tänker mellan 6000-60 000 tankar per dag (olika bud från olika forskare) och de allra flesta av dessa är omedvetna. Vi kan inte styra våra tankar, eller våra känslor, däremot kan vi lära oss att uppmärksamma dem – och förhålla oss till dem. För någon månad sedan gick jag en utbildning i ACT (Acceptance and Commitment Theory) på Bosön. ACT brukar kallas ”tredje vågens KBT” och används flitigt inom bland annat idrottspsykologi. ACT utgår ifrån att vi kan styra vårt beteende, men inte våra tankar och känslor. Vi behöver acceptera att vi är människor som tänker och känner – ibland härliga tankar/känslor och ibland jobbiga tankar/känslor – men oavsett detta kan vi göra det vi vill. ”Det vi vill” är centralt i sammanhanget, och en central pusselbit i ACT handlar om att utforska sina livsvärden och mejsla ut vad som verkligen är viktigt i livet. För mig föll mycket på plats under utbildningen. Utan att känna till ACT i detalj har jag jobbat mycket i linje med dessa teorier och upplevt stora positiva effekter. Nu är jag ännu mer ”medvetet kompetent” (tidigare var jag delvis ”omedvetet kompetent” och ”medvetet inkompetent”). Tillbaka till loppet. Från start till mål var mitt mål att vara i bubblan – här och nu – och göra det bästa jag kunde i varje givet läge. I början av loppet innebar det att landa i ett tempo som kändes hållbart, men samtidigt utmanande, att vara supernoga med kylning från start och att följa energiplanen till punkt och pricka. Efterhand blev ”mitt bästa” mer och mer samma som att springa så snabbt jag orkade där och då. Att följa energiplanen och att vara i nuet var också en del av ”göra mitt bästa”. Från och till sprang jag med andra löpare, men lät min känsla styra hela tiden. Sprang personen framför mig lite lite snabbare än jag ville fick det bli en lucka och sprang personen framför mig lite lite långsammare än vad mitt bästa var, sprang jag om. Det är kul att vara i ett sammanhang och känna sig en del av något större, men jag trivs med att göra min grej och styra hundra procent själv. Värmen var ganska utmanande, men vi hade en grym kylplan som på varje station innebar hink med iskallt vatten över huvudet, isbitar under kepsen, isbitar i sport-BH och blöt kylhandduk runt nacken. Sedan tidigare har jag lärt mig att det mest effektiva sättet att hantera värmen är att kyla utifrån. Det funkade väldigt bra och efter varje nedkylning kände jag att jag fick förnyade krafter. Lite yrsel och lätt illamående kom några gånger under loppet, men det blev aldrig så illa att det påverkade prestationen. Det enda jag intog energimässigt var sportdryck, ca 5 dl per timme. Jag tror att jag tog sammanlagt fyra salttabletter under loppet, och när det var knappt tre mil kvar tog jag en koffeinshot motsvarande typ tre koppar kaffe. Under stora delar av loppet njöt jag verkligen – att få springa lopp igen och dessutom på en fantastiskt fin bana runt Stockholm var härligt! Känslan i benen var bra och så fort det var lättlöpt kunde jag rulla på i ganska bra fart och samtidigt återhämta mig. Det var några riktigt tuffa och branta backar som innebar långsam gång för att inte dra på mjölksyra, men så snart jag var uppe för dem kunde jag utan problem komma igång in i bra löpning igen. Det var en ny upplevelse att vara i ledning i ett större lopp och att få möjlighet att träna på de tankar som då dyker upp. Jag har från tidigare lopp lärt mig att positiva värderande tankar (”vad bra det går”, ”tänk om jag vinner – vad coolt”) är lika ödesdigra som negativa värderande tankar (”vad tungt det känns”, ”jag kommer aldrig att orka fem timmar till i denna värme”). Att försöka att ta in nuet utan värdering är det som gynnar mig mest prestations- och upplevelsemässigt. Det jag däremot tillät mig att tänka sista milen var att jag sprang för SM-guld, men att bästa sättet dit var att vara i nuet – och så fokuserade jag återigen där. Ni som har sett Formel 1-dokumentären ”Drive to Survive” på Netflix känner igen uttrycket ”push” som den som stöttar föraren från kontrollpanelen säger titt som tätt till föraren. Sista milen sade jag det till mig själv gång på gång för att påminna mig själv om att fortsätta att driva på. Var det ”pannbenet” som talade då? Det jag gillade med denna korta replik är att hur den sägs i Formel 1 och hur den sades i mitt huvud. Varken peppande eller anklagande utan neutralt konstaterade/instruerande – ”push”. När målet var inom synhåll tillät jag mig att släppa ”sekund-nuet” och ta in att jag skulle vinna. Det var en häftig känsla att korsa mållinjen först och ta mitt andra SM-guld. Lite overkligt känns det faktiskt, för jag är ju bara jag – myslöparen som springer till stor del på lust. Även om jag gläds mycket åt guldet så är jag allra gladast över min prestation och den känsla som jag hade under loppet. Jag är stolt över genomförandet och går ut loppet ännu starkare mentalt, det är jag otroligt tacksam över.
En annan reflektion som jag gör såhär i efterhand är hur ”hel” jag känner mig mentalt efter loppet. Eftersom jag aldrig försökte kämpa med eller motarbeta negativa tankar, blev det mer som att jag jobbade med mig själv. Hela jag var ett team som kämpade i nuet. Det blev aldrig någon intern tanke- eller känslokamp som dränerade energi. Jag har ännu en gång fått kvitto på hur viktiga mina mentala strategier är för mig – både för mitt psykiska välmående i träning och under tävling och för att kunna prestera utifrån mitt fysiska max. Jag blev också återigen påmind om hur mycket det betyder att ha support som hjälper en att bli sitt bästa löparjag. Under EcoTrail fick jag fantastisk stöttning av min vapendragare Emmy (Karnerud) och av Johan. De hjälpte till att byta flaskor, langade is, hällde vatten på mig, gav mig salttabletter och peppade. Ensam är definitivt inte stark, vare sig i livet eller på ultralopp.
0 Comments
Det är fortfarande nästan tre veckor kvar tills det är dags att dra på sig nummerlapp igen, men loppnerververna gör sig redan verkligen till känna. Allt från att jag dagligen sitter och surfar och funderar på om det verkligen inte är någon utrustning som behöver införskaffas eller om jag har all energi som behövs eller om jag inte egentligen borde köpa lite mer. Till att jag konstant känner efter och värderar varje steg på varje pass jag gör, "kändes det inte lite grann i ljumsken nu", "oj va tungt det är efter bara x antal km, det här kommer aldrig att gå på loppet" Det är facinerande att det är samma sak inför varje lopp, trots att jag nu sprungit ganska många långa lopp. Det är ju också så att det aldrig känns bra under ett helt lopp, jag blir ju alltid trött och har dippar, fötter och tår ser ju inte så bra ut efter ett tag, men det tar jag ju mig genom då. Men under träning om något inte helt går enligt den optimala planen, typ att jag blir trött tidigare än jag tycker att jag borde, eller att tårna börjar skava, så kommer tankarna direkt att "det här kommer aldrig att gå". Elin pratar ofta om att inte värdera allt hela tiden utan att istället försöka koppla bort dessa tankar under passet och istället gå genom efteråt och fundra över vad som kändes bra eller mindre bra, och vad som kan göras annorlunda under nästa pass. Ett sätt som hon tipsat om och som jag försökte jobba med under helgens långpass var att försöka springa och fokusera på att ta in det yttre som till exempel, stigen, naturen, vinden etc., istället för att hela tiden tänka på hur det känns. Stundvis så hjälpte det men jag behöver definitivt jobba mer på det. Det blev en väldigt bra träningsvecka denna vecka också, även om känslan på framförallt helgens långpass inte ingav så mycket självförtroende. Totalt 103 kilometer och 3500 höjdmeter, i princip bara löpning på stigar, vilket är vad jag försöker få in nu. Allt för att få till så loppliknande träning som möjligt. Det var 4:e veckan i rad med liknande träningsmängd. Från och med nu blir det fortsatt träning men inte samma mängd eller antal höjdmeter. Nu blir fokus på att hålla igång benen men tillräckligt lugnt så att de hinner återhämta sig fullt efter den senaste tidens träning. Förhoppningsvis ska det ge bra förutsättningar inför loppet. Nu har värmen letat sig upp i fjällen också. Snön smälter snabbt och löpmöjligheterna på fjället blir bättre och bättre för varje dag som går. Snart går det att ge sig ut och springa på de allra högsta fjällen! Men först blir det en tur söderut och en tur västerut innan det blir fler fjälläventyr. Tips på en riktigt trevlig runda som dessutom är precis i Funäsdalen är att ta "Långa bersturen" vänstervarv upp på toppen men istället för att springa ner i skidbacken vända tillbaka för att springa skoterleden på baksidan ner mot Kåvan. Väl nere så fortsätter man mot Ljusnan och springer på cykelleden längs med ljusnan bort till där skidspåret passerar vägen. Upp och tillbaka via Röstberget för att sedan komma tillbaka till ner mot Skilodge där rundan slutar. Alla dagens bilder är från den rundan. Man får en mix av fina stigar i skogen, kalfjäll och stigar längs med Ljusnan. Rundan så som jag sprang de blev exakt 20 km och 600 höjdmeter. Skrivet av Johan Hartelius Anåfjällsplatån med den högsta toppen längst bort i bilden Nu är äntligen tiden här då jag ofta sitter med naturkartan.se eller Topo GPS appen uppe och spånar på vilka stigar jag ska springa och vilka toppar jag ska bestiga och hur jag får ihop en bra runda. Man brukar ju säga att processen eller resan till målet är viktigare eller mer värd än själva målet. Det kan jag verkligen känna när jag planerar en längre runda, jag älskar verkligen att fundera ut en plan för kommande äventyrsrunda! Denna vecka, en månad innan Xreid, var målet att få till ett nyckelpass som så mycket som möjligt speglade loppets karaktär. Det vill säga, jag ville vara ute länge, jag ville få ihop många höjdmeter, gärna både branta backar och mindre branta backar. Det fick också gärna bli ett rejält långt pass med både teknisk terräng samt mer lättlöpt löpning, då jag tror att det kommer vara en del sträckor som ändå är mer av typen "transportsträckor" mellan bergen. Det finns verkligen möjlighet att träna på alla typer av lutningar och underlag här. Valet för dagen landade på Anåfjället. Ett fjäll som jag verkligen gillar då det har just många av kriterierna som jag nämde ovan. Ett stort plus är också att det går att springa hit hemifrån. Planen från början var att springa till starten av sommarleden, sedan tre vändor upp och ner vilket skulle ge drygt 2000 höjdmeter för att slutligen springa tillbaka igen. Det blev en variant av det tänkta passet. Som planerat sprang jag hemifrån till starten av vandringsleden som går upp till Anåfjället och fortsatte sedan den upp. På vägen dit mötte Daniel upp och gjorde sällskap, väldigt trevligt! Väl uppe på fjället så frångick jag planen lite då jag sprang upp på alla de olika topparna som finns där istället för att bara följa leden upp bort till Ånfjället, som är den högsta toppen. Efter första vändan såg jag till min förvåning att jag redan fått ihop 1000 höjdmeter vilket var klart mer än jag trodde. Jag skulle alltså komma upp i mitt mål för dagen snabbare än jag trodde. Samma vända igen upp på fjället och tanken på att försöka få ihop alla höjdmetrarna redan detta, det andra, varvet slog mig. Inte så mycket för att "slippa" ett tredje varv utan mer för att ha valmöjligheten att antingen göra ett tredje eller springa något annat. Efter att ha lagt till några extra backar uppe på Anåfjället var jag "klar" med höjdmetrarna och började bege mig neråt igen. På väg tillbaka mot Funäsdalen så bestämde jag mig ganska snabbt för att lägga till någon extra omväg istället för att springa direkt hem. Först var jag inne på att ta en runda på Röstberget men när jag sprang ner längs med grusvägen från Anåfjället och såg Funäsdalsberget så bestämde jag mig för att det fick bli en runda där istället. 51 kilometer och 2600 höjdmeter blev rundan tillslut, vilket tog 6 timmar och 40 minuter. Precis en sådan runda som jag hade hoppats på att få till! Känslan var förhållandevis bra tycker jag, även om det så klart blev jobbigt, framförallt uppför. Men jag kunde ändå springa på med ganska pigga ben även den sista biten. Veckans total blev 111 kilometer och 4650 höjdmeter. Andra veckan i rad med liknande distans och mycket höjdmeter. Det känns väldigt bra att få till dessa veckor nu. Vy på väg ner igen fjällsjön på Anåfjället och Skarvarna i bakgrunden
|
Details
|