Skrivet av Johan Hartelius Inte bra, men bättre och bättre. Så sammanfattar jag veckan. Oavsett om det är att jag är påverkad av förkylningarna eller om formen helt enkelt bara är dålig, så känns det väldigt avlägset att kunna springa långt just nu. Jag blir mer och mer stressad för varje dag som går som jag inte kommer igång med träningen på riktigt. Det är fortfarande långt till nästa lopp. Men två anledningar till att det ändå stressar och känns mer tråkigt än vad det borde göra:
Men men, bara att hoppas att det fortsätter bli bättre nu. Och att jag förhoppningsvis inte har tappat så mycket som jag tror. Varierande väder i veckan men en hel del sol mellan molnen Träning: Denna vecka har enbart bestått av “känna av läget pass” för att försöka få en känsla för om jag är helt återställd eller inte. Inga riktiga pass. Maniskt har jag kollat på pulsen och hoppats att den inte ska gå upp mer än vanligt. Jag inser dock att jag dålig koll på vad som är “vanlig” puls för mig, men jag tycker att den fortfarande går upp lite väl högt för den ansträngning som jag tränar i. Löprundorna har gått i typ 5:45 tempo vilket inte borde ge en puls på mer 120 men där pulsen har legat 10-20 slag högre än det. De få längdturer jag tagit blir ju alltid tröskelpass... Först idag, söndag så kändes pulsen lite bättre igen. Det har i alla fall varit väldigt bra för välmåendet att komma ut och röra på sig. Även om det har gått långsamt och känslan varit sådär så har det varit så skönt att vara ute mer igen. Kunde inte hålla mig från en kort längdtur i torsdagens soluppgång, trots att det alltid ger ganska hög puls Äventyr: Onsdagen bjöd på finaste möjliga väder, strålande sol, vindstilla och 10 - 12 minusgrader. Jag tog en kort löptur på lunchen vilket frambringade en känsla av att jag måste ut mer idag! Efter en del funderingar kring om det passade att ge mig iväg samt vart jag i så fall skulle bege mig, så bestämde jag mig för att testa en topptur i Hamra Syd för första gången. Det känns som ett perfekt ställe för en kortare tur med tanke på närheten till parkering samt att leden är utstakad. På vägen dit såg jag hur solen fortfarande lyste på topparna men insåg att det blir gränsfall att hinna upp och se solnedgången. Jag parkerade vid Hamra Livs och gav mig iväg så fort jag kunde och med hyfsat rask takt jagade jag efter solen upp längs den preparerade leden. Det räckte inte riktigt till solnedgången men däremot en magiskt lila himmel på ett helt stilla fjäll. Sådana här stunder kan jag bli stående länge och förundras över hur vackert det är och hur lyxigt det är att få uppleva detta en eftermiddag en vanlig vardag. Det är svårt att bege sig ner en kväll som denna Äventyr kombinerat med träning: Det blev en till tur med splitboarden under veckan. På söndag eftermiddag gick jag och Daniel upp från Lillåsvallen som ligger strax innan Ramundberget. Jag har svårt att bestämma om det var äventyr eller träning men det var nog definitivt både och. 4 vändor upp och ner vilket gav nästan 900 höjdmeter, mer höjdmeter än på väldigt länge. Dessutom i (för mig just nu) ganska högt tempo gjorde att det blev rejält flåsigt. Lite extra äventyrligt blev det också då vinden ökade för varje åk. När jag satt ner och skiftade till åkläge efter tredje åket så hann det bildas ett fint lager is på kinden och nacken, samt att jag fick gräva fram bindningarna som har täckts med snö. Bra träning att behöva fixa bräda och bindningar när det är lite mer utmanande väder. Trevligt sällskap och åkning som var klart över förväntan! Perfekt avslut på veckan. Skiftet mellan gå och åkläge tar sig men tar fortfarande lite tid, framförallt när vinden ligger på. Veckans reflektion: Det är svårt att hinna klippa sig. Det finns för mycket roligt att göra. Och så ska man ju jobba också. Håret blir längre och längre för varje vecka. Avsikten finns där men “Om jag inte klipper mig idag på lunchen, då hinner jag ju ut och springa / åka längd / styrketräna / topptura / åka nåt åk på berget, istället. Äh, jag tar det imorgon”
0 Comments
Leave a Reply. |
Details
|