Skrivet av: Elin Hartelius Inför loppet kände jag mig förhållandevis lugn, men funderade en del över om min träningsmängd verkligen skulle räcka till att springa längre än jag gjort tidigare. Det finns många vägar till resultat i ultra - och det vet jag ju - men jag snöade in en del på allt jag läste/hörde om alla som springer dubbelt så mycket som jag själv. En månad innan 24-timmarsloppet sprang jag ett 12-timmarslopp i Viadal och det gjorde mycket gott mentalt (”jag kan det här”), men jag fick också träffa 24-timmarsspöket, säkert till stor del på grund av att jag försökte tänka 24-timmar hela tiden. När jag stannade efter 12 timmar var jag trött, hade börjat få svårare att hålla tempo och tanken på att springa ytterligare 12 timmar då kändes mastigt och skrämmande. Men jag kände mig ändå stark efteråt. Och mer förberedd på de känslor och tankar som kommer under längre utmaningar. Mötet med 24-timmarsspöket gjorde summa summarum snarare mig mer mentalt förberedd än avskräckt. Inför loppet tänkte jag också att det här nog kunde bli mitt sista 24-timmars, på länge eller kanske i livet. Om jag inte kvalade in till EM hade jag troligtvis inte velat ladda om och satsa igen, utan fokuserat mer på njutningslöpning i fjällen. Det här förhållningssättet gav mig en mental glöd och faktiskt inte alls så mycket press som man skulle kunna tro. Jag hade två trevliga scenarier framför mig 1. Loppet går bra och jag får möjlighet att springa EM, 2. Loppet går mindre bra och jag lägger ”prestationsträningen” på hyllan ett tag (kanske för alltid) och njuter av fjällen. Jag såg dock en överhängande risk inför loppet och det var att hjärnan skulle använda alternativ 2 som argument för att slå av på takten och inte ge mitt allt. Om det började gå tyngre skulle hjärnan kunna säga att ”äh, det är okej, det kanske faktiskt kan vara skönt att slippa tävlandet framöver och bara ha det gött i fjällen”. För att motverka detta bestämde jag mig för att ”jag ska göra mitt absolut bästa i varje givet läge”. Och sen fick jag se vad det ledde till för resultat. Om SM blev mitt sista lopp ville jag verkligen kunna lämna och vara stolt över min insats. Känna att jag gjort allt jag kunnat när det gäller det som jag kan påverka, oavsett om resultatet inte blev vad jag önskade. Jag stod alltså på startlinjen med mestadels en positiv känsla och tankar som att ”det är nu det gäller”. Sista timmen innan start överrumplades jag av nervositet och det var så skönt att äntligen få springa iväg när starten gick klockan 11 på lördagen. Vädret var optimalt, ca 8-10 grader och sol. Det blåste lite grand, men det var inget som störde. Johan var med som support och hade fixat bord tillsammans med Emmy som supportade Annika och Johnny och Marie som supportade Erik. Banan var 821 meter lång och bestod av mestadels asfalt och lite grus. Ett par lite för skarpa svängar, annars var banan helt perfekt. Min plan var att gå ut i typ 6:05-tempo, lägga in korta gåpauser efter 3-4 timmar och sen hålla det upplägget så länge jag kunde. Energi var 20:e minut inledningsvis, för att kunna byta till var 25:e minut om magen behövde mer lugn och ro. Jag hittade ganska snabbt ett tempo som kändes bra, strax över 6:00 per kilometer, och tuffade på. Efter någon timme blev jag sugen på ljudbok och började lyssna på en deckare. Jag sprang och myste, lyssnade på bok och njöt av att vara där och springa. Efter ett par mil fick jag lite känningar i ena skenbensmuskeln och jag blev lite nervös att mina nya skor, som jag knappt hade sprungit i innan, gjorde att steget blev lite annorlunda och triggade nya små muskler. Det gick dock över efter någon timme och jag kunde andas ut. Jag kände inget behov av gåpauser och tänkte att jag avvaktar med den första tills efter första vändningen (efter sex timmar). När klockan var 17 och det var dags hände dock inget och jag sprang och längtade lite efter att få gå några steg och sträcka ut ryggen. En halvtimme senare kom vändningen och jag gick därefter kanske hundra meter. Jag sprang på en stund till och tog första toabesöket efter ca 7 timmar. Någonstans här lade vi också om energiplanen till var 25:e minut istället för var 20:e minut p.g.a. att magen kändes lite full. Vid 19-tiden, efter ca 8 sprungna timmar, började huvudet kännas lite segt. Jag fick svårare att hänga med i boken och så snart jag kom på det stängde jag av och tog en lyssningspaus. Jag bestämde mig för att pausa lyssningen tills efter 12 sprungna timmar och då sätta på min specialkomponerade spellista som var just 12 timmar lång. Vid 19-tiden försökte också Johan gå iväg för att äta pizza, men jag kände att jag hade noll koll på energin och bad att någon av dem skulle vara kvar. Det slutade med att Johan fick sin pizza, men sittandes vid supporterbordet i den isande vinden. Efter den första gåpausen efter första vändningen bestämde jag mig för att springa i 1 timme och 15 minuter, gå ca 200 m, springa i 1 timme och 15 minuter, gå ca 200 m o.s.v. Jag höll det bra och gick efter 8 h 10 min, 9 h 30 min, 10 h 48 min. Toapaus efter 11 h 25 min. Jag såg fram emot 12-timmarsvändningen och spellistan som jag skulle sätta på därefter. Efter vändningen och lite kort gång därefter satte jag in lurarna och njöt. Fick lite runners-high känsla och bra flyt (”bara sista halvan kvar nu!”), i typ en halvtimme. Sen slog det mig att det är ju långt kvar. Farten gick ner något. Jag fortsatte med mitt gåupplägg (springa 1 h 15 min, gå 200 m). Vid 00:45 (13 h 45 min) landade jag i ett nytt tempo, 5:30-5:40-varv (6:40-6:55 per kilometer) istället för runt 5:00-varv. Natten kändes helt okej mentalt. Det blåste ganska mycket och kallt och det störde lite, men annars var det ganska fint. Det var nog värre för den stackars supporten som satt helt stilla och frös. Jag tänkte att det trots allt inte var så långt kvar. Och tänkte ofta ”här och nu” – ”jag gör mitt bästa nu”. Ländryggen började molvärka lite och när jag gick passade jag på att sträcka ut den genom att luta mig framåt. Flera gånger frågade mina medlöpare om jag mådde illa. Det såg nog ut som att jag skulle kräkas. 😊 Efter loppet upptäckte jag en rejäl bula, som senare visade sig vara vätskefylld vävnad som följd av överansträngning. Det dyker alltid upp nya spännande symptom som följd av ultra, haha. Som alltid på ultralopp var det en underbart härlig stämning och alla hejade på alla. Anna var så stark och sprang snabbt och stabilt och det var otroligt imponerande att se herrtäten dundra fram, timme efter timme. När jag tänker tillbaka på loppet så kan jag inte komma ihåg att jag blev sömntrött på samma sätt som jag tidigare varit. Jag skulle tro att det var en kombination av högre energiintag, jämnt koffeinintag och kanske att jag höll tempot uppe förhållandevis bra, även om tempot gick långsamt utför ju längre loppet gick (förutom på slutet). Vid 04:20 (17 h 20 min) hade mitt tempo gått ner ytterligare och jag snittade snarare 6:00-varv (runt 7:20 per kilometer). Någonstans här började det också gå upp för mig att jag inte skulle kunna springa så långt som jag hoppades/önskade. Jag förstod att jag kanske spänt bågen lite för mycket och att det inte höll hela vägen. Jag tänkte att jag ju inte springer så mycket som de andra och att jag ju inte kan förvänta mig att prestera på en så pass hög nivå då. Men det kändes okej. Jag tänkte att så länge jag gör mitt bästa hela tiden så kan jag inte göra mer. Apropå att ”göra mitt bästa” så hade den tanken/meningen delvis samma funktion som ”jag står ut nu” har haft på några tidigare lopp. Dvs som påminnelse att hamna i nuet och undvika att tänka framåt. Men det är en skillnad på att ”stå ut” och att ”göra mitt bästa”. Framför allt tonaliteten och faktiskt också i autonomiupplevelsen när jag tänker efter. Vid 05.30-snåret när Emmy kom tillbaka från att ha sovit en stund och Johan skulle gå iväg och få ett par timmars vila var överlämningen dem emellan att ”Elin är skör”. Kilometer 170-180, mellan femsnåret och sjutiden, kändes oändligt långa. Jag hade knappt kollat distansen på tavlan alls fram tills dess, men kunde inte hålla mig när det kändes som att jag knappt kom framåt. Det var ingen framgångsfaktor utan bekräftade mest mitt huvuds konstaterande att ett långt resultat var kört. Mellan kl. 6-9 (19-22 sprungna timmar) gick varvtiderna ner ytterligare (mellan 6-6.30 per varv - mellan 7:20-7.55 per kilometer). Jag harvade på och längtade efter slutet. Någonstans vid sjutiden kom Johnny tillbaka efter att ha sovit några timmar och jag kommer ihåg att jag sa till honom att ”jag spände bågen och det höll inte riktigt”. Han svarade inte alls vad jag trodde. Istället för ”ja, men kämpa nu ändå hela vägen” så sa han ”tiden jobbar för dig, du kan nå 220 km!”. Då kom jag på att jag ju faktiskt hade fyra timmar kvar. 220 km trodde jag inte ett skvatt på, inte 215 km heller, men jag blev påmind om att fyra timmar ändå är ganska länge, ur positiv bemärkelse. Det finns många intressanta aspekter i ultralöpning och här är ännu ett – dubbelheten i tiden kvar på ett tidslopp. På ett sätt kan det kännas oändligt med x timmar kvar, men på ett annat sätt kan det vara en värdefull resurs som man har. Jag lyssnade på Christian Malmström som i en podd pratade om just detta. Han hade gått ”all in” för att försöka se tiden som en resurs – och lyckats med detta i Växjö. Det ska jag definitivt grubbla mer på. Sedan blir man ju dum i huvudet efter 20 timmars löpning utan sömn. 186 km, som jag hade sprungit efter ca 20 timmar, ”såg” omöjligt långt ifrån kvalgränsen. Jag tänkte inte tanken att räkna, hade förmodligen inte orkat det heller, utan gick mest på känsla i mina resonemang. Emir kom också tillbaka från sin nattvila på morgonkvisten och nickade bekräftande varje varv. Först tänkte jag att han nickade medlidande (”jag hade ju helt missat resultatmålet”), men det var troligtvis snarare ett ”bra-där-du-springer-enligt-plan-leende”. När det var ca två timmar kvar hände något. Jag kommer inte ihåg vad som triggade. Kanske att Daniel Westergren som speaker sa att det var två timmar kvar av loppet. Något fick mig i alla fall att tända till och tänka att ”nu jäklar!”. Två timmar var så pass kort att hjärnan kunde switcha från processfokus till att tänka på målet. Jag bytte till en playlist i Spotify med en massa peppande låtar och ökade farten. Från att ha legat drygt 6 min per varv gick jag ner till 5:20-5:30 (6:30-6.40 per kilometer). Precis som det blev vid varvbyte vid 12 timmar och jag började lyssna på musik och fick en kick, blev det här. Och precis som under natten klingade kicken av efter typ en halvtimme och det blev riktigt jobbigt fysiskt. Men nu var slutet nära och de riktigt mörka tankarna höll sig borta. De sista två timmarna sprang jag knappt 18 km. När det var en timme kvar slog jag mitt tidigare pers (210 km) och jag hade 5 km upp till kvalgränsen. Även om den kändes inom räckhåll så vet man ju aldrig vad som händer och jag vågade inte ta ut något i förskott. Det var en grymt härlig känsla att nå den med knappt en halvtimme kvar. När jag ökade farten hade även Louise Kjellsson ökat farten och under den sista timmen sprang vi en hel del tillsammans. Jag drog i början och sista halvtimmen kämpade jag för att hänga med henne. Det var en riktigt bra sporre som garanterat gjorde att jag sprang snabbare på slutet än jag hade gjort annars. När det var några minuter kvar tog krafterna slut och tempot gick ner rejält och när slutsignalen ljöd var det sååå skönt att stanna. Trodde jag. Jag hade glömt bort hur vansinnigt ont benen gör när man stannar och låg och jämrade mig ett bra tag efter. Johan kom fram direkt med tjock jacka och något att ligga på och funktionärer hjälpte till med Cola. Jag kunde sen få i mig lite smått att äta och dricka och kräktes aldrig efteråt som jag gjorde på PRT. Det här loppet skiljde sig enormt från PRT. Även om det såklart var bitvis kämpigt mentalt så upplevde jag aldrig något riktigt mörker – och tankarna på att bryta dök aldrig upp. Kanske just för att jag var beredd på att de skulle kunna göra det och att jag hade en bra mental strategi för att hantera det. Jag kände mig inte alls lika omskakad/sargad som jag gjorde i/efter Växjö utan mest ”vanligt” mentalt trött och såklart rejält fysiskt sliten. Efter loppet har jag funderat en del på mitt starka autonomibehov och att jag, när jag kläs av alla lager, blir en tydlig individualist. Johan uttryckte efter loppet att han saknade teamkänslan och att han upplevde sig exkluderad. Att jag inte kommunicerade eller visade vad jag tyckte om saker. Jag bara kämpade i min bubbla. Samtidigt lyssnade jag på Erik som i Maratonpodden hyllade laginsatsen som han, Johnny och Marie gjorde tillsammans. Det gör mig på ett sätt lite ledsen, för jag hade gärna velat vara en lagspelare. Samtidigt är det intressant att studera sig själv utifrån i en sådan extrem situation som ett 24-timmarslopp är. När det gäller ”liv och död” så går jag in med 110% fokus på att lösa uppgiften. Något socialt runt omkring orkar jag inte med. Om jag vänder blicken mot vardagen så kan jag se samma tendenser där, framför allt i jobbsammanhang. När det är mycket som ska levereras eller presteras så vill jag helst bara kötta på utan att ”bli störd av andra”. Kanske är det inget som jag ska försöka ändra på (ganska ofta är jag trots allt trevlig att vara med), men definitivt något som jag bör vara uppmärksam på för att kunna anpassa mitt beteende när det faktiskt inte gäller ”liv och död”. Hur jag ska förhålla mig till denna fråga inför/under EM behöver jag fundera en hel del på. Mina medlöpare har jag ofta kraft att heja på, i alla fall lite grand, även på slutet av loppen. Men hur ska jag förhålla mig till supporten? Supporten är ju så otroligt viktig. Jag hade aldrig någonsin presterat i närheten av vad jag gjorde om inte Johan hade stått där, timme ut och timme in och levererat dryck och gels, sagt fina ord och peppat. Kanske är det trots allt så att jag ska ha en support som jag inte känner så väl så att artighetsdelen fortfarande finns där. Men samtidigt vill jag undvika delen om att ”prestera” för supporten – att vara en duktig och trevlig löpare. Jäkligt svårt det där. Jag funderar också på process vs resultat- och prestationsfokus. När jag började med ultra handlade allt om att lära sig förhålla sig till att under lång tid vara i ett stadie där det är jobbigt, och den stora nyckeln är just processfokus/processmål - att vara här och nu och inte tänka på att det är x antal timmar eller kilometer kvar. Jag har med tiden blivit ganska bra på detta, även om det såklart alltid är något som man fightas med under längre lopp. Kanske är det dock så att jag, för att kunna bli ännu lite bättre, behöver plocka in lite mer prestationsfokus? Att tillsammans med supporten prata distans etc under loppet. Kanske vilken fart som behövs för att uppnå y. Det gör jag ju innan loppet där jag vet precis vilken fart som jag ska öppna i för att springa lagom fort. Men senare i loppet har det alltid handlat om att kämpa i nuet och göra så bra jag kan där och då. Det känns lite läskigt att ändra detta, och jag känner direkt hur pulsen stiger bara jag tänker på det. Jag blir rädd för att inte kunna hålla det som sägs (det är det som jag gillar med att vara i nuet) och att det snarare ska påverka negativt i form av prestationsångest. Detta hänger säkert ihop med mitt resonemang om att kämpa själv vs jobba som lag ovan. Att bara kämpa så gott jag kan i min bubbla är inte lika riskabelt och utelämnande som att jobba i lag och hantera förväntningar från supporten. Detta behöver jag jobba vidare med inför EM.
Jag behöver också jobba med min självbild (eller är det något annat?) då jag ser en överhängande risk att hjärnan kommer att använda olika versioner av ”vad gör du här bland alla elitlöpare?” på EM. Jag känner mig fortfarande mest som en glad motionär som springer en hel del. Och det har säkert också med prestationsångest att göra. Eller att jag trivs som bäst när jag inte placeras i ett fack som inkluderar förväntningar. När allt fokus är på att jag ”bara ska göra mitt bästa” så mår jag som bäst, och så förhåller jag mig till det mesta i livet. Men jag vill använda alla verktyg i lådan för att skapa förutsättningar för prestation/resultat på EM, och då tror jag att jag behöver utmana mig själv här. Men hur? Energiplanen funkade verkligen super (energi var 25:e minut)! Det känns som ett vinnande koncept att ha två likvärdiga alternativ – 2,5 dl sportdryck eller 1 gel + skölja ner med lite vatten. När jag var törstig kunde vi köra mer sportdryck och när jag behövde mindre vätska kunde vi köra fler gels. Jag fick lite tendens till illamående en gång på morgonkvisten, men fick då tuggummi av Emmy som fick bort det mesta. Annars mådde magen oförskämt bra. Jag kände mig i princip aldrig energilåg och blev aldrig hungrig så att det var aktuellt att fylla på med banan eller liknande. Se energiutfallet nedan (några koffeintabletter/salttabletter saknas på slutet). Först efter loppet insåg jag till fullo vilket makalöst lopp som ägt rum på herrsidan. Hatten av för dessa fantastiska prestationer: https://runnersworld.se/24-timmarsrekord-och-varldsklass/
0 Comments
|
Details
|