Skrivet av Johan Hartelius Intro: Det känns helt otroligt, jag är nere i Chamonix och jag är frisk. Vägen hit har varit minst sagt krokig. 5 veckor tidigare blev jag förkyld vilket inte oroade mig allt för mycket. Ge det en vecka eller lite mer så kan jag komma i gång och träna lite lugnt igen, tänkte jag. En vecka gick utan märkbar förbättring, jag är fortfarande rejält förkyld och det är inte alls läge att börja träna än. Nästan en till vecka går innan jag känner att nu kanske det ändå känns tillräckligt bra för att testa att springa en runda. Sagt och gjort, 5 lugna kilometer blir det med promenader i backarna, vilket känns helt okej. Dagen efter däremot vaknar jag och känner mig mycket sämre än innan. Absolut inte det bakslaget som jag vill ha nu! 3 veckor kvar och jag börjar bli mer och mer stressad över att hinna bli frisk i tid. En halv vecka till går och jag känner mig fortfarande hängig, så jag bestämmer mig för att uppsöka hälsocentralen. Jag börjar misstänka att jag åkt på en bakterieinfektion som jag gjort flera gånger tidigare. Långsamt, långsamt börjar jag känna tecken på att det blir bättre och ytterligare en vecka senare, onsdagen den 23 augusti, en knapp vecka innan jag ska åka, testar jag en runda igen. Det känns riktigt segt, benen känns som bly, men dagen efter blir det i alla fall inget bakslag, hoppet lever. Ytterligare en lugn runda dagen efter och kroppen känns mycket piggare, kanske att den bara behövdes väckas lite. Innan jag åker på tisdagen, så har jag hunnit springa några fler rundor, men med en längsta runda på 11 kilometer och en total mängd under augusti på 4 mil, så känner jag mig allt annat än trygg med formen och uppladdning inför loppet. Inte heller blev det den mängd med höjdmeter som var planen. Men just nu känner jag mig i alla fall så pass pigg att jag kan åka ner till Chamonix och göra ett försök att springa UTMB. Bara det känns som en vinst i sig. Då är jag alltså här nere, i Chamonix. Ett Chamonix som fullständigt kokar av ”ultra trail glädje”! Det är mer än 10 000 personer som springer något av loppen under veckan, och det märks! Efter att ha kommit ner ganska sent på onsdagen så tar jag torsdagen till att göra mig mer bekant med orten, samt hämta nummerlapp och dropbag och packa allt som ska med. Jag hinner också se OCC-vinnaren, norska Stian, svischa förbi i en otrolig fart, samt damvinnaren Toni McCann gå i mål. Inspirerande! Så var äntligen fredagen här, fredagen då jag ska få uppleva UTMB och allt som hör där till. Efter en dålig natts sömn och en seg väntan under dagen, så står jag i alla fall äntligen i startområdet och lyssnar till de klassiska klappningarna följt av ”Conquest of Paradise” av Vangelis. Jag får rysningar, så många gånger som jag och Elin har följt detta hemifrån, och nu står jag själv här tillsammans med de andra 2800 personerna som ska ge sig ut på detta beryktade äventyr. Starten går, och absolut ingenting händer. Jag har nämligen bestämt mig för att ta det jättelugnt i början och inte heller har jag brytt mig om att försöka få en plats långt fram. Så innan de över 1000 löparna framför mig har lyckats ta sig genom starten och börjat springa så är det någon minuts väntan som gäller. Men som sagt, helt enligt plan. Till slut börjar massan röra på sig tillräckligt mycket för att det ska gå att ta de första löpstegen, härligt! Eller? Nej, benen vill inte alls ge sig i väg i 3:40 tempo som de brukar vilja de första kilometrarna på lopp. Snarare att 5:40 tempo känns lagom eller till och med lite jobbigt. Det stressar inte upp mig för mycket då det som sagt inte är ett lopp som jag vill springa snabbt ändå, men lite fundersam blir jag ju såklart, om den här känslan sitter i så kan det bli en lång färd innan jag har tagit mig runt Mount Blanc och tillbaka till Chamonix igen… Trots känslan så är starten ändå någonting alldeles extra. Det är mer folk än jag någonsin kunnat föreställa mig som står längs med sidorna och hejar de första kilometrarna, helt galet att få uppleva detta. Och när vägen efter några kilometer blir till grusväg och sedan till stig så blir känslan aningen bättre. Efter ett tag känns det som att jag kommer in i loppet och det rullar på helt ok ändå den första sträckan. The first low: Jag passerar klassiska orter som Saint Gervais där det känns mer som att springa genom en gatufestival än att springa ett ultralopp. Det är hur mycket folk som helst ute längs med gatorna som hurrar och hejar på löparna som kommer springande. Här är första större matstationen också och jag inser att jag inte riktigt tänkt genom vad jag vill ha och hur jag ska planera stoppen. Men jag kommer fram till att sportdryck är det enda jag vet att jag vill ha just nu, men också det enda som jag inte hittar bland ostar, charkuterier och annat. Till slut, efter att ha frågat ett antal funktionärer så hittar jag sportdrycken precis i början av stationen, och jag fyller flaskan utan att kolla vilken smak det är. Det visar sig vara vattenmelon, vilket har en skarp och syntetisk smak, riktigt otrevlig om jag ska vara ärlig. Kommande stationer har även limesmak som, inte är god, men definitivt bättre än vattenmelon. Så var det ju det där med ”the first low”. Mörkret har fallit och jag springer vidare i natten samtidigt som det nu börjar en stigning som ska komma att vara i ca 25 kilometer med olika lutningsgrad. I början inte så farligt brant men den senare delen blir brantare och brantare samtidigt som att klockan nu börjar bli riktigt sent, eller tidigt beroende på hur man ser det. Desto högre vi kommer ju kallare blir det också, och det är nu ganska rejält kallt i den isande vinden som vi möts av här uppe. Kombinationen av att jag är alldeles yr av tröttheten som nu slår till, kylan och att det är så pass brant så det känns som att jag knappt rör mig framåt, gör att jag känner mig riktigt låg och ledsen. Löpare passerar mig en efter en, och det enda jag kan tänka på nu är hur mycket jag vill befinna mig hemma i soffan under en filt och titta på tv med familjen. Jag fattar inte alls vad jag gör här och att jag dessutom gör det frivilligt. Tanken på att det fortfarande är mer än 120 kilometer kvar gör att en av de starkare ångesterna jag upplevt under ett ultralopp slår till. Detta känns just nu helt orimligt och rentav dumt. Tröttheten gör att jag bestämmer mig för att sätta mig på en sten vid sidan av stigen och försöker blunda lite, jag måste bara försöka sova en liten stund. Men tanken på och synen av (jag lyckades inte blunda så bra) att det fortsätter passera löpare gör att jag blir alldeles för stressad för att sitta där mer än ett par sekunder. Så jag reser mig igen och fortsätter att långsamt gå uppför berget i mörkret. The first (and maybe only) high Ljuset börjar sakta återvända lagom tills det att jag har tagit mig över toppen och det börjar gå neråt igen. Och denna motsatta kombination som nu infinner sig, nedför och ljus, gör att energin och humöret vänder. Stigen ner för berget mot nästa station består till stor del av sten i olika format och storlekar. Jag ser hur löparna framför mig tar väldigt försiktiga steg i den tekniska terrängen, samtidigt som jag själv för första gången på hela loppet känner mig stark, pigg och hur säker som helst i denna terräng. Jag springer på med superlätta ben och passerar löpare antingen genom att springa obanat utanför stigen eller att de märker att jag kommer så de flyttar på sig. Åh vad jag har längtat efter den här känslan! Jag kommer ner till nästa checkpoint som är Les Champiux där jag gör ett snabbt stopp och fyller på sportdryck, tar en chokladbit för att sen fortsätta. Ett par kilometer grusväg innan det bär av uppför igen. Känslan i benen sitter kvar och jag fortsätter att passera löpare i backen uppför. Jag funderar på hur det ens är möjligt att samma ben som knappt orkade röra på sig helt plötsligt känns hur lätta som helst och skuttar upp för backen. Det är verkligen häftigt med ultra hur det kan vända så. Det är väl just den här känslan som man alltid hoppas på att få och en av anledningarna till att jag återvänder och springer igen. The rest Det känns fortsatt helt ok de kommande 2 milen, som det nu är till den större checkpointen och dropbagen i Courmayer. Det bränner dock rejält i benen av de 1200 relativt branta höjdmetrarna i ett svep som det är ner till stoppet. Efter byte till en fräsch t-shirt och lite påfyllning av gels i västen, samt intag av diverse energi på stationen ger jag mig i väg igen. Direkt så väntar en backe på ca 800 höjdmeter och jag börjar mer och mer förstå utmaningen med detta lopp. Backarna är branta, långa och de är framför allt många. 10 000 höjdmeter låter och känns som väldigt mycket när man läser om loppet, men det är ändå svårt att förstå hur påfrestande både fysiskt och mentalt det är att möta backe efter backe efter backe. Väl uppe för backen efter Coumayer så är det rätt fin, lätt kuperad löpning ett tag. Men nu börjar det kännas i benen att de ändå har varit i gång rätt länge och tagit sig en bra bit. Dock så är det ju tyvärr fortfarande över 7 mil och massa höjdmeter kvar på loppet. Ytterligare en rejäl backe senare så är vi nu uppe på banans högsta punkt, 2538 meters höjd, där nästa landsgräns ligger, den mellan Italien och Schweiz. Härifrån är det nu ca 20 km nedför och till stor del ganska lagom, trevlig lutning. Om benen inte hade varit helt slut det vill säga. Jag kan inte alls utnyttja denna sträcka utan det känns som att jag nu kämpar oavsett om det lutade nedför, uppför eller är helt plant. Jag kämpar vidare och passerar först stationen La Fouly för att sedan komma fram till den större och kändare stationen Champex-Lac. Här blir det ett lite längre stopp, vilket är temat just nu, att stoppen blir längre och längre, det är bara så himla skönt att vara stilla. Jag ger mig ut från Champex-Lac och inser att det är nu man springer längs med en jättefin alpsjö, som jag har sett så många gånger på tv. Det är bara det att jag nu inte har lyckats få i gång benen efter senaste stoppet, utan jag går längs med sjön i stället för att springa. Det gör mig ledsen och besviken att inte få uppleva känslan av att springa här längs med sjön. 46 kilometer kvar, vilket å ena sidan inte är så långt med tanke på hur långt jag sprungit men å andra sidan känns det hur långt kvar som helst. Jag kollar nu mer och mer på kartan på mobilen vilket inte heller direkt gör att det går snabbare framåt. Jag börjar även kolla mer på hur många stigningar det är kvar och inser att det är stigningar på 700, 800, 400 och 500 meter kvar innan mål, och minst lika mycket nedför. Det är alltså inte direkt en timme per mil i tempo den sista biten, utan snarare 2–3 timmar och därmed säkert minst 10 timmar kvar av loppet. Med den insikten får jag verkligen kämpa mentalt för att hålla ihop det. Det är så orimligt långa ”tidsmått” i detta lopp. När man tänker att man nästan är framme så är det fortfarande ett ganska rejält ultralopp eller mer en hel arbetsdag kvar. Det känns rätt hopplöst. Sista biten går långsamt oavsett underlag och lutning. Men ändå kanske framför allt nedför, som blir alltmer tekniskt med mycket stenar och rötter som är extra svåra att passera nu när andra natten har satt in och det är mörkt igen. Jag har haft sällskap med en annan svensk ganska länge och nu ser vi att om vi springer på sista biten så borde vi klara av att ta oss under 36 timmar. Så vi får till en liten spurt de sista kilometrarna och lyckas ta oss in med drygt 5 minuters marginal. Känslan i mål är ju fantastisk men samtidigt konstig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför eller hur, men även om jag är helt slut så, så är jag slut på ett annat sätt än när jag vid andra tillfällen har sprungit långa lopp som har gått mycket snabbare. Och, efter att ha varit i gång så otroligt länge, så blir det också konstigt att inte vara i gång längre, vad nu då liksom? Efter
Den blandade känslan av att vara otroligt nöjd och tacksam över att vara i mål, men samtidigt missnöjd över resultatet sätter in ganska snabbt. Aldrig mer ska jag springa ett lopp med sådana här backar, jag tycker verkligen inte att det är roligt, har jag tänkt en stor del av loppet. Men även den känslan blandas ganska snabbt med tanken på att vilja ta revansch, att det borde finnas så många timmar att förbättra om jag får till träning och ett bättre lopp. Just dessa tankar brottas jag fortfarande med så här några veckor efter loppet. Jag vet ju att jag i stunden inte hade mer att ge, men jag har väldigt svårt att acceptera den vetskapen. Tanken på att det är så mycket jobb för att få till ett nytt försök samt så lång tid till ett eventuellt nytt försök gör också att det känns jobbigare än om jag kunnat göra det när jag ville. Det kommer nog ta ett tag innan jag helt har accepterat loppet, men det har i alla fall bidragit till att jag nu är väldigt motiverad till att träna mer och bli starkare inför framtida lopp och förhoppningsvis slippa just denna känsla igen.
0 Comments
|
Details
|