Skrivet av Elin Hartelius I helgen var det dags för det årliga lägret på Bosön med den så kallade ”landslagsgruppen”. Gruppen är till för dem som nyligen har sprungit i landslaget, de som springer i landslaget och de som är på väg mot landslaget i ultra. Kolla HÄR för att se hur kvalificeringskraven ser ut just nu. För min del var det första året som jag var med fysiskt på plats och helgen överträffade mina (mycket höga) förväntningar. Vad var det då som gjorde helgen så bra? Kort summerat blev det en perfekt kombination av ”häng”, träning, intressanta föreläsningar och praktiska övningar. Med andra ord ett riktigt bra och genomtänkt upplägg, kryddat med alla trevliga, prestigelösa och härliga löpare som var där. Nedan är några take-aways och reflektioner från min sida. Föreläsning om kost med Linda Bakkman Linda är näringsfysiolog, kostrådgivare åt Sveriges olympiska kommitté och doktor i medicinsk vetenskap, samt författare till flera böcker. Hon höll en mycket givande föreläsning där hon pratade om hur vi kan förhålla oss till kost som idrottare och vilken skillnad som maten kan göra för våra prestationer. Hon sa att de vanligaste frågorna som hon får rör kostsammansättningar eller specifika livsmedelsfrågor, men att det vanligaste problemet är något annat. Det är att vi som tränar mycket inte får i oss tillräckligt med energi. Och får vi inte det är det ingen idé att prata sammansättning eller dutta med detaljer, för det spelar ingen roll. Prio 1: Få i dig tillräckligt med energi totalt (oavsett energikälla). Prio 2: Se till att sammansättningen är så bra som möjligt (att du får i dig tillräckligt av respektive energikälla - kolhydrater, protein, fett). Prio 3: Se över timingen – när du äter vad för att optimera träningen/återhämtningen. Prio 4: Se över om du eventuellt behöver några tillskott för att komplettera det du äter. Jag tror att jag generellt sett får i mig tillräckligt med energi, men jag insåg också att det inte alltid är så de dagar som jag springer längre pass. För att maximera verkningsgraden av träningen behöver vi få i oss tillräckligt med energi samma dag som vi gör av med den. Vi kan se det som att kroppen gör ett energibokslut varje dag och där vill vi landa på plus/minus noll. Även om jag äter efter hunger (d.v.s. mycket och ofta) efter mina långa pass vaknar jag ofta rejält hungrig nästa morgon och kan nästan känna mig lite smalare (och "äter igen mig" kommande dagar). Jag har också noterat att mitt urin har varit grumligt (detta är ju en ultralöpningsblogg och därför får ni stå ut med detaljer som dessa – kanske kan det ge någon annan en tankeställare?) dagen efter långa pass och undrat över vad det kan vara. När jag bollade detta med Linda sa hon att hon nästan är säkert på att det har att göra med… "något med kväve som utsöndras i katabolt tillstånd". Jag ska inte försöka mig på att ge er den vetenskapliga förklaringen, men summan av kardemumman var att det är ett tecken på att jag fått i mig för lite energi efter långpasset och ”gått tom” under natten. Linda nämnde flera gånger att vi inte kan lita på vår hunger när vi tränat stora volymer. Äter vi efter hunger tenderar vi att få i oss alldeles för lite energi. Följ Lindas Instagram-konto @matenbakomresultaten för löpande reflektioner och tips på kosttemat. Genomgång av forskningsläget kring rhabdomyolys med Simon Stark Jag har aldrig själv drabbats av rhabdo, men många vänner i ultravärlden har och det är därför ett ytterst relevant ämne (för dig som inte vet vad det är kan du läsa mer HÄR och HÄR) för oss som håller på med långa och monotona utmaningar. Simon gick (på distans - det är därför han inte syns i bild) igenom de slutsatser som vi kan dra av forskningen som finns just nu. Mycket värdefullt! Vi vet ganska väl vad som händer i kroppen vid rhabdo och vad vi behöver för behandling om vi drabbas av det, men vi vet dessvärre mindre om varför en person drabbas och inte en annan och hur vi kan undvika att drabbas av rhabdo. Trots detta finns det en del generella saker att tänka på för att förebygga. Förmodligen är det allra viktigaste rådet att träna tävlingsspecifikt. Om vi ska tävla på 24-timmars på asfalt, som successivt nöter ner våra kroppar, behöver vi springa mycket platt asfalt så att kroppen kan anpassa senor, leder och muskler för detta. Ska vi springa UTMB med timslånga nedförslöpor, som slår sönder våra muskler på framsida lår, behöver vi förbereda kroppen på detta. Tyvärr kan vi varken via test ta reda på ärftliga risker eller ”träna” njurarna för att tåla större muskelnedbrytning. Vi behöver istället skapa så bra förutsättningar som möjligt för njurarna genom att minska risken för kraftig muskelnedbrytning. På tävlingsdagen ska vi se till att vara väl hydrerade, se till att få oss energi (finns korrelation mellan vätske- och energibrist) och undvika smärtstillande (som ökar belastningen på njurarna). Med fördel använder vi även dämpade kolfiberskor vid monotona lopp för att minska belastningen på musklerna. Om vi trots allt skulle drabbas av rhabdo är det viktigt att avbryta loppet direkt och fylla på med massor av vätska (dricker vi dryck utan elektrolyter måste vi såklart också tillföra sådana) för att hjälpa njurarna att rena kroppen. Och söka vård för vidare guidning. Föreläsning och praktiskt träning med löpteknikspecialisten Fredrik Zillén Fredrik inledde med en föreläsning där han gick igenom hur allt hänger ihop – att vi springer med kroppen, inte med benen. Det finns inte ett facit på hur det optimala löpsteget ser ut utan det beror på vem det är som springer. Vi behöver hitta vårt optimala sätt att springa i olika hastigheter. I grunden handlar det om att låta kroppen springa som den är byggd för, och undvika att spänningar, stelhet eller skador (pågående eller gamla) påverkar rörelsemönstret negativt. Särskilt viktigt är det med rörlighet i axel- och höftleder. Jag ska inte ge mig in på att förklara teorin bakom det funktionella löpsteget och hur alla delar hänger ihop utan lämnar det till Fredrik på hans hemsida och på Instagram (@fredrikzillen). Efter föreläsningen var det dags för praktiska övningar. Jag fastnade särskilt för medvetenhet kring:
Sammanfattningsvis känns det som att löpsteget startar med armpendeln, går ner i höften och ut i benen. Kan vi få en funktionell armpendel och sen ”slappna av” och låta rörelsen fortplanta sig genom kroppen har vi kommit långt. Information om landslaget Lotta Thörn är huvudansvarig för ultralandslaget (24-timmars och 100 km), men då hon fått förhinder berättade Annika Nilrud (ansvarig för 24-timmarslandslaget) och Maria Jansson (erfarenhet från många mästerskap och innehavare av det svenska rekordet på 24-timmars) tillsammans om landslaget och kommande mästerskap på 24-timmars. Nästa mästerskap (VM) kommer att gå i Taipei i Taiwan i december 2023 - så häftigt! De hade även bett mig, Jessica Svärd och Torbjörn Gyllebring att dela med oss av våra erfarenheter från att ingå i landslaget. Det var roligt att lyssna på Tobbe och Jessica och höra att vi alla i perioder drabbas av nedan känsla (som jag själv också pratade om). Jag har bara positiva erfarenheter från att ingå i landslaget och summerade mina intryck med följande ord:
Det var verkligen en speciell känsla att få representera Sverige vid ett mästerskap på EM i Verona hösten 2022 – och det vill jag göra igen! För min del är det fullt fokus på VM dit jag hoppas att bli uttagen och kunna prestera bra. Årsmöte för Ultradistans.se och invald i styrelsen På lördagskvällen var det även årsmöte för Ultradistans.se/Kommittén för Ultralöpning (KUL) där jag blev invald i styrelsen tillsammans med flera andra. Jag ser massor fram emot att få möjlighet att bidra till ultralöpningen på olika sätt under de kommande två åren. Gemenskapen Under helgen blev jag återigen påmind om den fina sammanhållning, och samtidigt inkluderande atmosfär, som präglar ultravärlden. Under helgen fick jag lära känna flera nya personer och fördjupa andra vänskaper. Vi hade värdefulla erfarenhetsutbyten, men också andra fina samtal som inte handlade om löpning. Som Tobbe så fint skrev på Instagram efter helgen ”Jag har aldrig mött någon som springer riktigt långt som inte också längs vägen hunnit bli ödmjuk, omtänksam och fått perspektiv på saker”. Jag håller med till fullo. Och jag insåg under helgen att jag saknat gemenskapen de senaste månaderna. Det är så lätt att ge sig ut själv och springa – det är enklast och oftast mest tidseffektivt, men kanske inte alltid det jag behöver för att må så bra som möjligt. Avslutningsvis vill jag dela med mig av en sak som gjorde mig otroligt rörd och varm i hjärtat. En av mina förebilder sedan flera år visade att hen hade en bild på mig (tagen under EM i höstas) som skärmsläckare på sin mobil. ”Det är för att jag varje gång jag tar upp mobilen vill påminnas om hur jag vill vara”.
0 Comments
Skrivet av Johan Hartelius Från veckans andra testrunda, härligt att komma ut i alla fall Vecka 4 kunde inte ha blivit en större kontrast till vecka 3. Nysnö och minusgrader byttes mot regn och plusgrader och lunchåkning i strålande sol tillsammans med Elin byttes mot vab. Det enda som tyvärr ungefär var samma var den fortsatta minimala mängden löpträningen. Träning: Det är lätt att tappa modet en aning när det kommer perioder som denna. Den ena förkylningen avlöser den andra, så fort jag tänker att nu är det nog möjligt att komma igång så inser jag att det är minst en vecka till innan det går att starta om. Det är ju klart att det inte alltid kan vara krispiga soliga dagar med nysnö, och om jag nu ska vara förkyld och inte kunna springa eller åka längdskidor så är det ju ändå bättre att tajma in det under dagar som ändå är rätt grå. Men med det sagt så längtar jag verkligen efter att få komma igång med träningen igen! Jag längtar efter att få till en eller ett par “mängdveckor” och verkligen känna att jag är igång. Jag längtar efter det där pusslet i vardagen för att få ihop all träningen - “ska jag gymma på morgonen och springa på lunchen, eller kanske ge mig ut på morgonen på ett distanspass runt sjön och Ljusnedal och sen köra 15 km skate på lunchen?” Planering som i vanliga fall kan vara både rolig och ganska utmanade känns nu när jag tänker på det bara som en rolig del av träningen. Blev det någon träning överhuvudtaget den här veckan då? Jag började veckan optimistiskt med ett pass på gymmet på måndag morgon, vilket kändes förvånansvärt bra! Men ganska snart efter så märkte jag att det var något som inte var helt hundra i kroppen. Detta bekräftades sedan med en jättelugn löptur som trots det låga tempot genererade en orimligt hög puls. Så hög puls att jag valde att avbryta passet efter några kilometer. Fram till helgen blev det således helvila innan jag kände mig tillräckligt pigg för att på söndagen ännu en gång testa att ge mig ut på en löptur . En väldigt lugn runda blev det på ca 5 km och denna gång så gick i alla fall inte pulsen upp orlimligt mycket. Kanske att det är ett tecken på att det är på rätt väg, vi får se. Veckans första och sista pass Reflektioner: Jag försöker hitta något positivt med veckan som har varit och följande är det jag kan komma på:
Under helgen kunde vi i alla fall vara ute och åka en del på Funäsberget och lördagens åk på morgonen lyfte ändå slutet av veckan en hel del. Lördagmorgon bjöd på intensivt glödande ljus Inspiration: Jag är positivt överraskad över hur mycket som händer här i byn och under lördagkvällen ordnades skimotävling av Funäsdalen Rando and Run. Det hade varit kul att vara med i motionsklassen, men med tanke på att jag inte var helt hundra än så fick jag nöja mig med att titta på. Vilket definitivt var en upplevelse i sig då startfältet bestod av absolut högsta möjliga klass men bland annat Kilian, Emelie, Ida. Väldigt häftigt och inspirerande att se! Annars har youtube varit en större inspirationskälla än min egen träning. Utöver ultralopp så drömmer jag alltid om längre egna äventyr och detta äventy i 4 delar som jag fastnade för i lördags var nog ett av de mest inpirerande och mest väldokumenterad äventyrsfilmerna jag sett: Skrivet av Johan Hartelius När jag drömt om att bo i fjällen så har jag drömt om att ha möjligheten att kunna ge mig ut en halvtimme, timme en vardagsförmiddag när det under natten har snöat för fullt och ligger 1 -2 decimeter nysnö i backen eller när det är en strålande solig morgon och alldeles nypistat. Jag har drömt om att kunna ge mig ut på topptur en eftermiddag efter jobbet för att ta något åk i solnedgången eller att ha en hel dag bara för att kunna gå upp och åka ner i orörd snö så mycket jag bara orkar. Jag har även drömt om riktig vinter så det går att åka längdskidor alldels runt hörnet. Är det ens möjligt att införliva en sådan dröm? Det verkar så, denna vecka var det som att allt föll på plats. Måndag till torsdag snöade det om vart annat och gav fantastiska möjligheter till fina morgonåk på Funäsberget, med nysnö uppe på den nypistade snön. Lagom till att helgen närmade sig vände det och fredag, lördag och söndag visade STOR sol och vindstilla! Det var upplagt för en riktigt bra helg! Längdåkning i solnedgång på Röstberget med Funäsberget och Skarvarna i bakgrunden och söndagmorgonens nypistade backar. Träning: Då förkylningen satt kvar en del så är detta inte heller någon vecka som ger något bestående avtryck gällande träning. Måndag till onsdag blev det helvila för att sen smygtarta med träningen lite på torsdag, en mil väldigt lugn skate uppe vid Hållan. Inte så mycket träning men väldigt bra för välbefinnandet att få komma ut och åka lite igen i det fina vinterlandaskap som råder just nu. Först på lördag eftermiddag tyckte jag det kändes tillräckligt bra för att köra en mil på Röstberget med, vad som var planerat att bli med lite högre ansträngning, men som i själva verket blev i ganska hög ansträning. Jag ska inte skylla från mig men det var många faktorer som låg bakom att det blev lite för jobbigt. Dels var jag så sugen på att åka en riktig runda igen, dels så är det 100% uppför hela tiden (lite konstigt på en rundslinga kan tyckas) vilket gör att min puls är i princip max så fort jag försöker åka och till sist så var det en så vacker kväll så det gick inte att hålla tillbaka inspirationen och motivationen. Veckan fick avslutas med en ytterligare lite längre skatetur, 19 km upp till Hållan via Vivallsleden och sen tillbaka förbi Söromsjön. De pass som jag fick till har känts halvbra, både konditonsmässigt men även tekniken i skate. 0 km löpning blev det. Så jag hoppas på en bättre träningsvecka kommande vecka! Veckans första längdtur blen en väldigt lugn mil uppe vid Hållan på torsdagen Äventyr: Som sagt så visade sig vädret från sin allra bästa sida detta veckoslut och jag kunde inte hålla mig till lördag för att ge mig ut utan bestämde mig för en första topptur redan på fredag eftermiddag. Jag parkerade där vinterleden upp på Anåfjället börjar och (efter lite tvekan pga rapporter om järv i spåret) begav mig längs leden in mot skogen som leder vidare upp på fjället. Efter att ha gått i ca 45 min var jag uppe så långt som jag hade tänkt. Ingen människa och inte ett spår i den senaste snön sågs till, vilket gav en speciell känsla framförallt när det började skymma lite. Det var både lite skämmande men samtidigt mäktigt att vara högt uppe på ett fjäll på vintern helt själv. Efter att ha njutit av vyerna och ensamheten ändrade jag till åkläge och begav mig ner i den orörda snön och fick ett riktigt härligt åk med den sista solen i ögonen. Spåren efter jag gått med spliboarden på väg upp mot Anåfjället, med Funäsbergets skidbackar i bakgrunden Lördag hade jag bestämt med en ny bekantskap samt hans vän, som båda också åker splitboard och bor här i Funäsdalen, att vi skulle ses vid Walles för att ge oss ut på topptur på fjällen runt Ösjödalen. Termometen visade -19 på vägen dit men så fort vi började gå och kom upp en bit på fjället så ökade temperaturen vilket i kombination med den strålande solen gjorde att vi pratade om hur det kändes som en vårvinterdag, helt underbart. Vinden lyste dessutom glatt med sin frånvaro så även uppe på kalfjället var det behagligt. Åken blev på samma sluttning som förra helgen men den snö som kommit under veckan blev åken ännu bättre denna helg! Reflektioner: Denna vecka var på många sätt helt perfekt, eller den var helt perfekt. Jag har fått mer vinterupplevelser och intryck än jag vanligtvis får på ett helt år. Oändliga vyer över mäktiga berg, vykortsvackert snöklädda omgivningar var man än vänder blicken, den mest fantastiska solnedgång jag någonsin varit med om och strålande sol på ett vindstilla kalfjäll, samt inte att glömma, trevliga möten med både nya och relativt nya bekanta. Allt detta har jag njutit otroligt mycket av, det är som sagt precis det jag drömt om, men det är också lite svårt att ta in allt. Huvudet har snurrat mer än någonsin, både för att processa allt häftigt som jag har upplevt, men också för att det finns såna oändliga möjligheter här. Det finns alltid nya längspår att testa, man kan alltid gå lite längre bort med spliboarden och de större äventyren lockar och pockar. Under veckan har jag reflekterat över att det är en konst att "vara nöjd" när det finns oändligt av det man vill ha. Var drar man gränsen? En nyvunnen vän skrev för ett tag sedan: "Att bo i fjällen betyder att man måste lära sig att hantera möjligheterna till äventyr. Det går inte att bete sig som en turist varje dag! Särskilt inte nu när hypen ligger över byn och nya skidspår öppnas varje dag". Det är så sant och defintivt något som jag behöver träna på. Finväder på lördagens topptur Skrivet av Johan Hartelius Den andra veckan på året började ungefär som en vanlig träningsvecka med längdåkning på måndagen, gym på tisdagen och på onsdagen både 11 km löpning på morgnonen följt av 15 km skate på lunchen. Lite undermedvetet blev det dubbla pass på onsdagen för att få in så mycket som möjligt då båda barnen var förkylda och det bara var en tidsfråga innan jag skulle åka dit. Natten till torsdag var det min tur och jag vaknade med precis sånt svid i halsen som sedan alltid övergår i förkylning, vilket det sedan också gjorde. Så onsdagens lunchskate blev tyvärr det sista vanliga träningspasset för denna vecka. Men som en liten tröst innehöll veckan en del andra aktiviteter och händelser som lyfte veckan en hel del trots allt. Onsdagens snöiga morgonlöpning och tunga lunchskate i all nysnö. Veckans sista träningspass innan förkylning slog till. UTMB lottning I tisdags var det dags för årets UTMB lottning och runt lunch dök det upp ett mail i inboxen "You have been selected to participate in the UTMB Mont-Blanc 2023". "You have been selected..." Efter att ha läst det ytterligare en gång för säkerhets skull förstod jag att jag har blivit uttagen till UTMB i år, så häftigt! Det är ett lopp som har funnits med på "drömlopplistan" ett ganska bra tag, men det var faktiskt första gången som jag testade att anmäla mig, så jag har en otrolig tur som lyckas få en plats direkt! Det ska bli så coolt att få uppleva stämningen i Chamonix och så utmanande att ta mig an den tuffa banan runt Mont-Blanc! Full fokus på att få in extra backträning och styrketräning redan nu! Längdskidskola I tisdags var det även dags för byskidskola med fokus på skateteknik, lägligt var det på idrottsplatsen precis där vi bor. Det är lite svårt att snabbt omsätta en instruktion till att göra det själv men en del tips tar jag med mig på som jag ska träna på framöver: - Balans är väldigt viktigt och jag känner att jag är lite vinglig, så det blir fler övningar på det temat framöver. - Upp med blicken. Jag har väldigt lätt för att stirra rakt ner i snön när jag åker vilket inte bidrar till balans och flyt, detta ska jag också öva på. - Växel 3. Jag hamnar ofta i en mix av växel 2 och växel 4 och utnyttjar inte växel 3 som är mer effektiv i vissa lägen, så mer träning på denna måste det bli. Topptur! Äntligen topptur, äntligen fick jag använda splitboarden på riktigt! Jag måste erkänna att jag har kännt ganska mycket "fomo" hittils i vinter när jag sett bilder i olika sociala medier på folk som har varit ute och turat samtidigt som jag inte har lyckts tagit mig ut. Då jag inte har varit ute så mycket, eller rättare sagt så har jag bara varit på en tur och det med guide, så är jag lite osäker på var det är säkert att åka och om det är "ok" att ge sig ut själv. Just dessa tankar snurrade väldigt mycket i huvudet inför helgen och jag hade typ lagt ner att ge mig ut tills jag såg prognonsen för lördagen som visade stor sol! Beslutet togs definitvt då jag träffade på en granne som bekräftade mina tankar om vart det kunde vara bra att åka. Efter några fina morgonåk på Funäsberget begav jag mig iväg ut på en tur, vilket jag är så glad för. Kanske att jag eventuellt själv kan ha bidragit till andras "socialamedierångest" med mina bilder denna gång :) Det var vindstilla och strålande sol och jag skulle precis ge mig iväg när ett norskt par parkerade brevid och förberedde sig för att också ge sig ut på tur. Vi slog följe och i detta nya och väldigt trevliga sällskap gick vi en dryg timme genom bjrökskogen, upp på kalfjället för att tillslut nå toppen av Ramundberget (berget) som är den högsta toppen i området och ligger en bit från skidorten Ramundberget. Efter att ha njutit av utsikten ett tag turade vi tillbaka en bit i riktningen vi kom från och efter ett tag skiljdes våra vägar, de fortsatte tillbaka mot parkeringen med deras hund som frös lite, samtidigt som jag gjorde mig redo för ett första åk ner mot Ösjödalen. Tre och ett halvt åk blev det totalt i bra snö genom lagom gles skog, men utöver naturupplevelsen och åken så gav det framförallt känslan av att jag på riktigt har kommit igång och att jag kan ge mig ut. Jag längtar redan efter nästa gång! Milsvid utsikt från Ramundberget bort mot Skars och sen ner bland de snöklädda träden i skogen. Skrivet av Johan Hartelius I år känns det som att det uttrycket stämmer mer än någonsin. Träningsmöjligheterna just nu framstår som oändliga vilket tillsammans med alla andra aktiviteter som finns här nästan blir lite stressande, men mest på ett positivt sätt då alla aktiviteter känns väldigt roliga. Så här tänker jag på ett ungefär att vinterns träning ska se ut. Löpning Löpning kommer så klart vara en stor del av träningen, även om det inte kommer bli lika många timmar i veckan som när det är barmark. Det kommer förmodligen mest också bli "plattlöpning” på de vägar som är plogade men jag hoppas också på att få in någon runda då och då på de stigar som är upptrampade eller på skoterspår för att få in mer variation i löpningen, samt att få in upplevelsen av att springa i skogen även på vintern. Krispig eftermiddagsrunda i måndags och lunchrundan i onsdags som blev en kombination av löpning på skoterspår i skogen och löpning i byn . Längdskidor Skate är något som jag precis börjat med och snabbt insett att det kommer bli en ny vinterfavorit. Jag kan förstå att det är så populärt då det verkligen är något speciellt och lite beroendeframkallande med rörelsen och känslan av att rytmiskt sätta i skidorna och stavarna i snön för att sen glida framåt. Än så länge är det riktigt jobbigt och pulsen blir snabbt hög när jag åker, vilket inte är så konstigt då tekniken är allt annat än perfekt än, men trots det så har jag ett väldigt stort sug efter att åka mer. Det är nog dessutom känslan av att kunna röra sig så pass snabbt på snö jämfört med att springa på liknande underlag samt att det finns massor av härliga spår att upptäcka som gör det ännu roligare! Så minst lika mycket skate som löpning är målet att få in. Svårt att tro att det blir det bättre än tisdagens lunchtur på Mittåklöppsspåret? Övrigt Utöver löpning och längd som är de primära träningsaktiviteterna under vintern så kommer jag försöka få in ett par gympass i veckan. Det blir också en hel del vanlig snowboardåkning med tanke på att närmsta pisten ligger (bokstavligen) ett stenkast från där vi bor och förhoppnigsvis även många dagar då jag utforskar bergen i vår närhet med splitboard! Nytt år innebär ju också nya lopp att springa och planeringen är i full gång. Veckan som kommer blir väldigt spännande då det är lottning till UTMB, en lottning som jag är med i för första gången och väldigt gärna vill komma med i. Efter alla år som jag och Elin suttit hemma och följt loppet med gåshud vid start och målgång så hade det varit så häftigt att själv stå där på startlinjen den första september! |
Details
|