Race report PRT 24-timmars i Växjö 2021

Alla vi löpare som fick prova på att springa under mästerskapsliknande former under PRT 2021. Gula = 24-timmars och blå = 100 km. Foto: Landslagsledningen

Skrivet av: Elin Hartelius

Det blev en halvbra uppladdning inför loppet med sjuk man och sjuka barn. Torsdag morgon vaknade jag med ena näsborren tät och tyckte att jag kände lite i halsen. Torsdag kväll grät jag floder och var helt säker på att det var kört och att det inte skulle bli något lopp. Jag packade inte ens klart för jag var så säker på att jag skulle vakna förkyld. Men det gjorde jag inte. Jag vaknade på fredagsmorgonen och kände varken i halsen eller var täppt i näsan och packade snabbt i ordning sista delen av packningen. Emmy körde upp mig, Emir och Linda. Guld värt att slippa köra i snöoväder. Det var riktigt häftigt att vara med på landslagssamlingen innan middagen bland alla stjärnor. Eftersom jag ville undvika magstrul var det både “jobbigt” att äta middag och frukost. Helst ville jag inte äta något fast alls, men ville ju inte heller starta tom. Svårt! Jag sov förhållandevis bra natten mellan fredag och lördag. Vaknade vid fem, men lyckades somna om till halv sju efter lite mindfulness. 

Jag och Therese Fredriksson innan loppet. Taggade och glada, ovetandes om vad dygnet skulle bjuda på...

Starten gick kl. 11 i Växjö tipshall och det var riktigt härligt att komma igång. Jag hade bestämt mig innan att gå ut i lugnt tempo, typ 6:15, och det gjorde jag. Det kändes som om de flesta sprang snabbare än jag men jag kände noll stress, snarare ett lugn och en trygghet i att jag visste vad jag gjorde. Efter 25 min började vi med energi och sen fortsatte vi så var 25:e minut. Varje gång jag sprang förbi landslagssupporten nickade Maria uppmuntrade, räknade ner varv till energi eller något liknande. Jag hejade på alla som jag sprang om eller som sprang om mig. Det blev en sport att springa så jämnt som möjligt och jag tuffade på länge i 6:10-6:15-tempo. Det kändes som om Maria hade bra koll på vätskan och jag blev inte kissnödig på länge (note to self - förmodligen ska jag hålla igen lite på drickandet, framför allt längre in i loppet - lätt att bli väldigt törstig och vilja dricka mer än vad som egentligen fysiologiskt behövs). Superskönt! Magen fungerade bra och känslan var allmänt härlig. Det var en trevlig hall att springa i, högt i tak större delen och lite omväxling när man sprang under läktaren/i sprinthallen. Innan hade jag varit nervös både för temperatur och luftkvalitet men det kändes också bra. Skön temperatur (ca 17 grader) och bra luft.
 
Efter några timmar började jag känna lite i benen, inte smärta, men lite seghet. Jag tänkte att det var som det skulle. 4-5 timmar sa jag till Maria att benen började kännas lite och vi kanske skulle börja lägga in gåpauser. Jag ville verkligen inte framstå som att jag ”tiggde” gåpauser, men kände samtidigt att det nog kunde vara bra att börja med detta. Efter 6 timmar fick jag gå mellan skärmarna, förbi landslagssupporten. Efter sex timmar och en kvart unnade jag mig den första kisspausen, och ytterligare en efter sju och en halv timme. Det var som att när jag väl börjat var det svårare att inte gå på toa. Runt sju timmar började jag känna mig lite låg och bad Maria om “uppåttjack”. Jag fick en Intendshot (inte den första koffeindosen). När vi närmade oss åtta sprungna timmar fick jag svårare att hålla ”min” varvtid (2:18-2.20) och den kröp successivt upp mot 2:30. Någonstans här påbörjades en låååång svacka som bara blev djupare och djupare för varje timme som gick…

Foto: Daniel Westergren

När vi sprungit i typ 12 timmar var jag TRÖTT! Jag kom ihåg att jag tänkte att om det hade varit ett 12-timmarslopp hade jag inte orkat en meter till när slutsignalen ljöd. Det gjorde ont i benen (framsida lår) på ett sätt som det inte brukar göra på lopp förrän kanske sista timmarna. Varvtiderna gick upp mot 2:35-2:40 de varv som jag inte gick. Efter tretton sprungna timmar, runt midnatt, hade jag ett varv på 6:48. Kanske var det då som det brast totalt och jag hulkade ut besvikelse, frustration och sorg över hur loppet blev. Jag grät och grät och Maria höll om mig. Sedan fortsatte jag framåt.
 
Det fortsatte nedför och varvtiderna kröp upp mot 2:45-2:50. Efter 15,5 h (vid 02:30) gick varven upp mot 3:00. Strax innan dess rasade magen och jag blev väldigt lös i magen. Det kändes som att kroppen inte orkade mer. Jag kände mig kraftlös och musklerna smärtade som de inte brukar. Jag försökte halvhjärtat att öka tempot lite för att bryta av misären (som jag gjorde vid SM i Skövde), men kroppen svarade inte alls. Maria gav mig marshmallows mot magen och det verkade fungera för magen stabiliserade sig igen.
 
Vid detta laget hade jag brottats med mörka tankar under lång tid och jag började tänka mer och mer på att bryta. Det kändes tråkigt, men okej för mig själv. Det jobbigaste var gentemot landslagsledningen och Maria som kämpade så. Jag tänkte att jag skulle bryta och ringa Emmy och be henne hämta mig. Åka bort från banan, sova några timmar och sen äta frukost på hotellet. Det fanns inte på kartan att i så fall stanna i hallen. Kan det ha med skam att göra? Att det var okej för mig att bryta men kändes pinsamt/jobbigt gentemot andra så ville i så fall bara ”bort”. Eller var det så att jag ville bort i första hand (skam) och att brytandet blev en konsekvens av detta, istället för tvärtom?
 
Jag blev mer och mer inställd på att bryta. Det kändes meningslöst att harva runt på banan när kroppen inte kändes bra. Jag visste att jag KAN vara igång i 24 timmar och kände inte att jag behövde inte bevisa det för varken mig själv eller någon annan. Resultatet skulle inte bli det jag hoppades eller ens i närheten av det. Jag hade också sprungit så långt (ca 140 km) att jag med gott samvete skulle kunna ta en lugn jul och fokusera på återhämtning. Varför fortsätta? Det fanns inget svar på detta. Jag försökte förklara för Maria att kroppen inte kändes som vanligt, att jag hade bestämt mig för att bryta. Mellan 17-18,5 h sprungna timmar (mellan kl 4 och 5:30 på morgonen) gick jag långsamt och fullt påpälsad, joggade lite ibland. Jag försökte bryta flera gånger, mestadels pratade jag med Maria, men Annika pratade också med mig en gång. De sa att jag är i en djup djup svacka och att det GÅR att komma ur den. Jag trodde dem inte, men orkade inte sätta emot. Kroppen och hjärnan var så trötta att det ändå var lättare att fortsätta än att “driva igenom” ett avslut. 

Maria fick kämpa rejält under loppet. Foto: Daniel Westergren

Även om jag i det skedet hade ett val så kändes det inte så. Det kändes som att jag var ”tvungen” att fortsätta. Jag har aldrig varit i den här situationen tidigare. Dels har aldrig motivationen svikit tidigare och jag har aldrig brutit ett lopp, och dels har aldrig någon “bestämt över mig” tidigare. Jag tyckte förfärligt synd om mig själv. Försökte börja springa lite. Kroppen var fruktansvärt stel, men jag kom långsamt igång igen och under en halvtimme hade jag äntligen någon form av löpsteg igen. Det kändes bra och jag kände en uns av glädje och stolthet. Det var fint att inte göra landslagsgruppen besviken. Det hade känts väldigt ”pinsamt/skämmigt/dåligt” att bryta och för en stund var jag glad att jag inte bröt. I svackan var jag var ju övertygad om att det INTE skulle gå att springa mer och det var intressant att uppleva att det gick att komma tillbaka, i alla fall lite grand, efter ett sådant mörker. Det var också otroligt hjärtvärmande med alla hejarrop från andra löpare som jag fick när jag började springa igen efter att ha gett upp tidigare.
 
Sen knackade verkligheten på igen. Den där lilla kicken som jag fick när jag insåg att jag kunde springa, försvann ganska snabbt igen och kvar var återigen kraftlösheten, de oändligt långa timmarna och smärtan i benen. Men nu var det försent att bryta. Jag var kvar på banan och eftersom jag inte kunde bryta ”med hedern i behåll” (efter 14-15 mil) var jag nu tvungen att försöka göra det bästa jag kunde av situationen. Louise Kjellson såg hur stark ut som helst och hon plockade in mer och mer. Jag och Sandra hade kämpat på ungefär samma varvtal typ hela natten. Jag tänkte att jag struntar i om jag kommer tvåa eller trea (Sandra hade kämpat så grymt bra så hade inte gjort något att komma efter henne) “men jag ska fasen härifrån med medalj”. Typ varje varv kollade jag på skärmen med distans/placering och försökte räkna ut hur många gånger Louise kunde passera mig utan att hon skulle komma för nära… Mitt i tröttheten, tårarna och meningslösheten väcktes en liten tävlingsdjävul i mig. Eftersom jag nu var kvar skulle jag kämpa så mycket jag kunde.

Ett steg i taget. Foto: Daniel Westergren

Många många tårar blev det under nattens och morgonens gång. Det kändes som en mardröm och tiden gick så fruktansvärt långsamt. Jag kommer nog alltid att minnas den stora klockan i sprinthallen, där visarna sniglade sig fram. Nästan hela loppet stod Ingela och Sara Lindström och hejade i sprinthallen. Emmy och Johnny var också där stora delar och det var så fint att ha deras stöd. Tårarna kom nog dels för att jag var så galet trött, men också för att jag inte ville vara där. Kanske blev det värre när alla tittade på? Jag blev liksom hela tiden påmind om att det fanns en annan verklighet, en verklighet där man inte sprang och gjorde såhär mot sig själv. Man är ju oerhört exponerad i en upplyst hall med publik. Till väldigt stor del gav det energi, men på slutet var det nog mest negativt för min del. Jag tror att det kan ha bidragit till att jag tyckte mer synd om mig själv. Att det fanns människor där som kunde tycka synd om mig, eller i alla fall som jag tänkte tyckte synd om mig eftersom” det var så synd om mig” (Not!), haha.

Med en stark längtan om slutet.

Under de sista timmarna hittade jag med hjälp av Maria ett koncept som blev min livlina - gå på kortsidorna och springa på långsidorna. Det gav mig den struktur och omväxling som jag behövde. Att springa hela tiden kändes helt omöjligt. Maria fanns där varje varv och gav mig olika treats, hejade, gick med mig bitvis o.s.v. Det gav både viktig struktur och skapade en känsla av att någon väntade på mig och brydde sig om mig. Emir stod på ena kortsidan och hejade och det betydde också mycket.
 
Jag körde på gå/springa-konceptet ända tills det var fem minuter kvar av loppet. Då sprang jag tills slutsignalen ljöd och jag ÄNTLIGEN fick sätta mig ner. Jag grät och grät - mest av lättnad över att det var över, men också över det jag varit med om. Det är sällan (aldrig) i andra situationer i livet som man får vara med om så mycket på så kort tid. Smärtan, kämpandet, den mentala kampen och hur man pressar sig själv. Den bästa liknelsen är förlossningssituationen. För mig som känslomänniska väcker såna här långa lopp mycket känslor, men det är inte alltid som tårarna går att härröra till något speciellt. Ögonen blir mer som springor i väggen till det inre där det bara forsar ut icke-indexerade känslor i form av tårar.

Jag tar med mig många ovärderliga lärdomar, men också många mörka tankar som behöver bearbetas. “Varför”-frågan hägrar fortfarande. Varför springer jag såna här lopp? Varför vill jag plåga mig så? Jag behöver ett bättre svar om jag ska göra det igen. Kanske hade jag blivit lite för nonchalant och underskattade vikten av ett ärligt och djupt “why”. Innan loppet fokuserade jag mycket på “huret” - energi, processmål och så vidare, men förutsatte att “varför” var på plats. Såhär i efterhand kan jag se att mitt varför till stor del har handlat om att utforska, krossa mina egna gränser och se vad jag kan klara av. Det funkar ju inte alls på samma sätt när jag går in i mitt tredje 24-timmarslopp för året och där jag “bara” vill prestera. Behöver jag omväxling så mycket att jag inte kan vässa “en” typ av distans/lopp? Dvs att jag trivs med utforskardelen samt att slå i underläge (vara ny på distansen/disciplinen) så att det blir svårt att motivera mig sen när bara handlar om att förfina och utvecklas inom samma ram? För att inte tala om risken för misslyckande som ökar för varje gång en distans repeteras. Är jakten på nytt/spännande eller undvikandet av misslyckande starkast drivande?

Jag lärde mig dock otroligt mycket genom att fullfölja. Kanske ska jag nästa gång ha som regel för mig själv att jag ”måste” fullfölja loppet oavsett hur tungt det blir eller hur dåligt det känns? För att kunna lära. Det har ju inte behövts tidigare, men när jag springer flera likadana lopp efter varandra kanske det blir en viktig del.
​
För att fortsätta på nonchalant-temat - Maria nämnde efter loppet att jag vid flertal tillfällen drog paralleller till tidigare lopp - “såhär ska det inte kännas”, “såhär har det inte varit tidigare så något måste vara fel” och så vidare. Som att jag visste hur det skulle vara. Om jag ska springa 24-timmars igen behöver jag nog mer “back to basics” och tänka att jag ska utforska vad som händer under just detta lopp, samtidigt som jag har med mig alla lärdomar från tidigare lopp i bagaget. Svår balansgång det där.
 
Maria var verkligen världens bästa support och det var intressant och lyxigt att få testa det. Många gånger under loppet fick jag saker (citronskiva, svamp med kallt vatten etc.) som jag inte visste att jag längtade efter innan jag fick dem - och när jag fick dem blev det magi. Och magen fungerade rekordbra i princip hela loppet. Något jag har funderat på i efterhand är att det dock fanns en liten “prestationsdel” i supportkonceptet, och säkerligen också i landslagskonceptet. D.v.s. jag ville prestera resultatmässigt, men också vara en “duktig” löpare till min fantastiska support och vara en bra löpare för landslagssupporten. Maria nämnde efter loppet att jag sa till henne att benen kändes tunga efter ett varvbyte efter nio, tio timmar - och att det ganska snart efter det började gå rejält utför. När jag berättade det för Maria hade det känts ganska tungt under tre, fyra timmar, men jag hade inte varit tydlig med det utan försökt att “vara duktig”. Det var ju jättedumt. Det hade ju varit mycket bättre att inte ha någon fasad, som sedan brast rejält, utan istället dela mina tankar tidigare - och då kunnat göra revideringar i tid. Exempelvis lägga in längre gåpauser tidigare.
 
För att spinna vidare på supporttemat - jag tänkte innan att jag och Maria var synkade i målbilder, men jag inser i efterhand att mina processmål byggde på att det gick bra resultatmässigt. Jag hade inte tänkt att det skulle kunna gå så dåligt som det gjorde. Ett av processmålen hade jag formulerat som att jag skulle vara i rörelse hela tiden, men när jag skrev det hade jag förutsatt att det gick förhållandevis bra. Det var (uppenbarligen - blev tydligt under loppet) mer ett medel för att nå fina resultat. Processmålet i sig var inte värt något, det insåg jag när Maria pratade om detta under loppet - och hon påminde mig om att jag bestämt mig för att jag skulle vara i rörelse alla timmarna. I planen var ju detta ett av mina mål, men det betydde ingenting och gav ingen mening utan sällskap av en fin prestation. Men jag hade ju kommunicerat till henne att detta var ett av mina mål, så självklart (enligt instruktion) hänvisade hon till detta när jag ville bryta.
 
Efter loppet har jag också funderat en del på autonomi. Jag har ett enormt stort behov av detta generellt i livet. Jag vill sitta i förarsätet. Jag vill inte att någon ska vara beroende av mig. Jag vill kunna göra som jag vill. Till stor del är det därför som jag driver eget. Hur påverkade det mig att “bara leverera” som tanken var under PRT? Att inte tänka eller fatta beslut, “bara springa”.  Kanske blir jag en bättre version av mig själv när jag styr mer själv? När det mer är upp till mig själv. Kanske inte. Men något finns det här, det är jag säker på. Om jag får bryta när jag vill och ingen hindrar mig, bryter jag då i större utsträckning? Eller blir suget att bryta större om jag “inte kan/får” bryta? Detta är definitivt något som jag ska fundera vidare på.
 
Under hösten har jag tränat en del mindfulness och jag använde dess enklaste form under loppet genom att räkna steg, tio (räknade varannat steg för att det inte skulle gå så snabbt) på höger ben och tio på vänster ben, och så om igen. Det fina med att inte bara räkna uppåt utan att stanna vid tio och byta ben, är att man direkt märker när man tappar fokus. Jag använde det till och från under hela loppet och gillade det. Det är definitivt någon som jag ska ta med i framtiden. Jag trivdes med att inte lyssna på bok eller liknande utan att “känna in loppet” och heja på mina medtävlande istället. Kanske borde jag ha lyssnat mer på musik än vad jag gjorde? Jag lyssnade inte förrän svackan och mörkret var rejäl och då var det som att musiken inte bet som den kan göra.
 
Efter en veckas helvila efter loppet började jag att jogga så smått igen. Jag hann dock bara springa några gånger innan jag fick covid. Och kort efter att jag kommit igång och springa igen efter sjukdomen gjorde jag en mindre operation som innebar efterföljande läkning utan löpning. Även om det känns tråkigt och ovant att träna så lite så kanske det finns en mening med det? På ett sätt är det nog bra med distans till löpningen när jag funderar över vad jag vill göra framöver och varför jag vill göra det.