|
Skrivet av Elin Hartelius  Foto: Annika Nilrud I helgen var det dags för det årliga lägret på Bosön med den så kallade ”landslagsgruppen”. Gruppen är till för dem som nyligen har sprungit i landslaget, de som springer i landslaget och de som är på väg mot landslaget i ultra. Kolla HÄR för att se hur kvalificeringskraven ser ut just nu. För min del var det första året som jag var med fysiskt på plats och helgen överträffade mina (mycket höga) förväntningar. Vad var det då som gjorde helgen så bra? Kort summerat blev det en perfekt kombination av ”häng”, träning, intressanta föreläsningar och praktiska övningar. Med andra ord ett riktigt bra och genomtänkt upplägg, kryddat med alla trevliga, prestigelösa och härliga löpare som var där. Nedan är några take-aways och reflektioner från min sida. Föreläsning om kost med Linda Bakkman Linda är näringsfysiolog, kostrådgivare åt Sveriges olympiska kommitté och doktor i medicinsk vetenskap, samt författare till flera böcker. Hon höll en mycket givande föreläsning där hon pratade om hur vi kan förhålla oss till kost som idrottare och vilken skillnad som maten kan göra för våra prestationer. Hon sa att de vanligaste frågorna som hon får rör kostsammansättningar eller specifika livsmedelsfrågor, men att det vanligaste problemet är något annat. Det är att vi som tränar mycket inte får i oss tillräckligt med energi. Och får vi inte det är det ingen idé att prata sammansättning eller dutta med detaljer, för det spelar ingen roll. Prio 1: Få i dig tillräckligt med energi totalt (oavsett energikälla). Prio 2: Se till att sammansättningen är så bra som möjligt (att du får i dig tillräckligt av respektive energikälla - kolhydrater, protein, fett). Prio 3: Se över timingen – när du äter vad för att optimera träningen/återhämtningen. Prio 4: Se över om du eventuellt behöver några tillskott för att komplettera det du äter.  Jag tror att jag generellt sett får i mig tillräckligt med energi, men jag insåg också att det inte alltid är så de dagar som jag springer längre pass. För att maximera verkningsgraden av träningen behöver vi få i oss tillräckligt med energi samma dag som vi gör av med den. Vi kan se det som att kroppen gör ett energibokslut varje dag och där vill vi landa på plus/minus noll. Även om jag äter efter hunger (d.v.s. mycket och ofta) efter mina långa pass vaknar jag ofta rejält hungrig nästa morgon och kan nästan känna mig lite smalare (och "äter igen mig" kommande dagar). Jag har också noterat att mitt urin har varit grumligt (detta är ju en ultralöpningsblogg och därför får ni stå ut med detaljer som dessa – kanske kan det ge någon annan en tankeställare?) dagen efter långa pass och undrat över vad det kan vara. När jag bollade detta med Linda sa hon att hon nästan är säkert på att det har att göra med… "något med kväve som utsöndras i katabolt tillstånd". Jag ska inte försöka mig på att ge er den vetenskapliga förklaringen, men summan av kardemumman var att det är ett tecken på att jag fått i mig för lite energi efter långpasset och ”gått tom” under natten. Linda nämnde flera gånger att vi inte kan lita på vår hunger när vi tränat stora volymer. Äter vi efter hunger tenderar vi att få i oss alldeles för lite energi. Följ Lindas Instagram-konto @matenbakomresultaten för löpande reflektioner och tips på kosttemat. Genomgång av forskningsläget kring rhabdomyolys med Simon Stark Jag har aldrig själv drabbats av rhabdo, men många vänner i ultravärlden har och det är därför ett ytterst relevant ämne (för dig som inte vet vad det är kan du läsa mer HÄR och HÄR) för oss som håller på med långa och monotona utmaningar. Simon gick (på distans - det är därför han inte syns i bild) igenom de slutsatser som vi kan dra av forskningen som finns just nu. Mycket värdefullt! Vi vet ganska väl vad som händer i kroppen vid rhabdo och vad vi behöver för behandling om vi drabbas av det, men vi vet dessvärre mindre om varför en person drabbas och inte en annan och hur vi kan undvika att drabbas av rhabdo.  Trots detta finns det en del generella saker att tänka på för att förebygga. Förmodligen är det allra viktigaste rådet att träna tävlingsspecifikt. Om vi ska tävla på 24-timmars på asfalt, som successivt nöter ner våra kroppar, behöver vi springa mycket platt asfalt så att kroppen kan anpassa senor, leder och muskler för detta. Ska vi springa UTMB med timslånga nedförslöpor, som slår sönder våra muskler på framsida lår, behöver vi förbereda kroppen på detta. Tyvärr kan vi varken via test ta reda på ärftliga risker eller ”träna” njurarna för att tåla större muskelnedbrytning. Vi behöver istället skapa så bra förutsättningar som möjligt för njurarna genom att minska risken för kraftig muskelnedbrytning. På tävlingsdagen ska vi se till att vara väl hydrerade, se till att få oss energi (finns korrelation mellan vätske- och energibrist) och undvika smärtstillande (som ökar belastningen på njurarna). Med fördel använder vi även dämpade kolfiberskor vid monotona lopp för att minska belastningen på musklerna. Om vi trots allt skulle drabbas av rhabdo är det viktigt att avbryta loppet direkt och fylla på med massor av vätska (dricker vi dryck utan elektrolyter måste vi såklart också tillföra sådana) för att hjälpa njurarna att rena kroppen. Och söka vård för vidare guidning. Föreläsning och praktiskt träning med löpteknikspecialisten Fredrik Zillén Fredrik inledde med en föreläsning där han gick igenom hur allt hänger ihop – att vi springer med kroppen, inte med benen. Det finns inte ett facit på hur det optimala löpsteget ser ut utan det beror på vem det är som springer. Vi behöver hitta vårt optimala sätt att springa i olika hastigheter. I grunden handlar det om att låta kroppen springa som den är byggd för, och undvika att spänningar, stelhet eller skador (pågående eller gamla) påverkar rörelsemönstret negativt. Särskilt viktigt är det med rörlighet i axel- och höftleder. Jag ska inte ge mig in på att förklara teorin bakom det funktionella löpsteget och hur alla delar hänger ihop utan lämnar det till Fredrik på hans hemsida och på Instagram (@fredrikzillen).  Efter föreläsningen var det dags för praktiska övningar. Jag fastnade särskilt för medvetenhet kring:
Sammanfattningsvis känns det som att löpsteget startar med armpendeln, går ner i höften och ut i benen. Kan vi få en funktionell armpendel och sen ”slappna av” och låta rörelsen fortplanta sig genom kroppen har vi kommit långt.   Information om landslaget Lotta Thörn är huvudansvarig för ultralandslaget (24-timmars och 100 km), men då hon fått förhinder berättade Annika Nilrud (ansvarig för 24-timmarslandslaget) och Maria Jansson (erfarenhet från många mästerskap och innehavare av det svenska rekordet på 24-timmars) tillsammans om landslaget och kommande mästerskap på 24-timmars. Nästa mästerskap (VM) kommer att gå i Taipei i Taiwan i december 2023 - så häftigt! De hade även bett mig, Jessica Svärd och Torbjörn Gyllebring att dela med oss av våra erfarenheter från att ingå i landslaget. Det var roligt att lyssna på Tobbe och Jessica och höra att vi alla i perioder drabbas av nedan känsla (som jag själv också pratade om).  Jag har bara positiva erfarenheter från att ingå i landslaget och summerade mina intryck med följande ord:
Det var verkligen en speciell känsla att få representera Sverige vid ett mästerskap på EM i Verona hösten 2022 – och det vill jag göra igen! För min del är det fullt fokus på VM dit jag hoppas att bli uttagen och kunna prestera bra.  Tobbe delar med sig av sin resa till landslaget och sina erfarenheter därifrån Årsmöte för Ultradistans.se och invald i styrelsen På lördagskvällen var det även årsmöte för Ultradistans.se/Kommittén för Ultralöpning (KUL) där jag blev invald i styrelsen tillsammans med flera andra. Jag ser massor fram emot att få möjlighet att bidra till ultralöpningen på olika sätt under de kommande två åren.  Nikita, Matilda och Tobbe  Kajsa och Matilda  Matilda, Tobbe, Henrik, Bill och Kajsa Gemenskapen Under helgen blev jag återigen påmind om den fina sammanhållning, och samtidigt inkluderande atmosfär, som präglar ultravärlden. Under helgen fick jag lära känna flera nya personer och fördjupa andra vänskaper. Vi hade värdefulla erfarenhetsutbyten, men också andra fina samtal som inte handlade om löpning. Som Tobbe så fint skrev på Instagram efter helgen ”Jag har aldrig mött någon som springer riktigt långt som inte också längs vägen hunnit bli ödmjuk, omtänksam och fått perspektiv på saker”. Jag håller med till fullo. Och jag insåg under helgen att jag saknat gemenskapen de senaste månaderna. Det är så lätt att ge sig ut själv och springa – det är enklast och oftast mest tidseffektivt, men kanske inte alltid det jag behöver för att må så bra som möjligt. Avslutningsvis vill jag dela med mig av en sak som gjorde mig otroligt rörd och varm i hjärtat. En av mina förebilder sedan flera år visade att hen hade en bild på mig (tagen under EM i höstas) som skärmsläckare på sin mobil. ”Det är för att jag varje gång jag tar upp mobilen vill påminnas om hur jag vill vara”.
0 Comments
 Skrivet av: Elin Hartelius Är löpning en viktig del av ditt liv? Kanske skulle du till och med kalla den en passion? Om det är så, ställ dig själv nedan frågor.
Att vara passionerad för någonting kan vara fantastiskt och en enorm källa till glädje och kraft. Men passionen kan också ta över och bli destruktiv. I denna artikel summerar jag en mycket läsvärd artikel som är en del av boken ”The Oxford Handbook of Work Engagement, Motivation, and Self-Determination Theory”, som i sin tur refererar till en mängd olika forskning som har bedrivits på ämnet passion. Två sorters passion En modell, som har använts i många forskningsprojekt de senaste åren, är den s.k. ”Dualistic Model of Passion” (DMP), som grundar sig i motivationsteorin SDT (”Self Determination Theory”). DMP definierar passion såhär: ”An inclination toward an object, person, or activity that one likes (or even loves), spends a large amount of time and energy with it and finds it important.” Modellen beskriver två olika typer av passion – ”harmonious passion” (hädanefter kallad ”harmonisk passion”) och ”obsessive passion” (hädanefter kallad ”besatt passion”). De är båda superkrafter (som gör att personen engagerar sig regelbundet i en aktivitet över lång tid) och återfinns på den högsta nivån inom idrotter och i näringslivet. Forskning visar att båda typerna av passion leder till engagemang och enträgen träning över tid – och båda typerna leder till objektiva framgångar. Men de har olika bieffekter. Harmonisk passion: Uppstår när vi hittar till aktiviteten/intresset på grund av lust och nyfikenhet – och väljer att fortsätta göra den för att vi genuint vill och att det känns viktigt för oss. Aktiviteten har en stark dragningskraft och upptar mycket tid och kraft, men inte så mycket att den gör att andra viktiga delar skjuts undan. När harmonisk passion är grunden är vi i kontroll och kan välja när vi gör aktiviteten – och vi kan släppa den när vi engagerar oss i andra saker. Besatt passion: Uppstår när vi engagerar oss i något på grund av inre eller yttre tryck/press som att duga för andra eller känna oss duktiga. Denna typ av passion har tendens att leva mer av sitt eget liv och snarare kontrollera oss än att vara kontrollerad av oss. Vi kan uppleva en stark dragningskraft till aktiviteten, som är svår att motstå. Detta gör att vi har svårt att släppa den när vi gör andra saker och vi har svårt att sluta göra den vilket leder till inre konflikter då det tenderar att gå ut över andra saker som vi värdesätter. Den är kopplad till vårt värde som människor (”ego-perspektiv”) vilket skapar en enorm kraft och vilja. Även om denna vilja kan vara en superkraft gör den också att vi kan bli beroende av aktiviteten. Världen är inte svartvit och de flesta stora intressen vi har är troligtvis en kombination av båda delarna. Men forskningen visar det i de flesta fall är övervikt åt något av hållen. Hur utvecklar vi en harmonisk, snarare än besatt, passion? Inom DMP lyfts några personliga variabler som särskilt viktiga för att utveckla en harmonisk passion:
Omgivningen, och hur mycket s.k. ”autonomisupport” vi får från omgivningen (tränare, träningskompisar, chef) kommer också att spela en stor roll. Om vi upplever att vi har handlingsutrymme, att våra åsikter spelar roll och att vi aldrig känner oss tvingade till något, ökar chanserna mycket att harmonisk passion utvecklas. Ett transaktionellt förhållningssätt (utbyte av insats/tid mot belöningar) korrelerar positivt med besatt passion. Om vi ”tjänar” något på vår passion (pengar, status o.s.v.) är det alltså en större risk att utveckla den mer besatta varianten. Summering av de två olika typerna av passion  Summering Enligt forskning kan vi konstatera att vi har allt att vinna på att eftersträva en harmonisk passion hos oss själva och hos andra i vår omgivning. Det finns en lång lista med positiva effekter som kommer av den harmoniska passionen, exempelvis glädje under aktivitet, förmåga att koncentrera sig och hamna i flow, för att inte nämna viktiga effekter på psykisk hälsa. Som tur är visar forskningen att faktiskt kan förändra passionskvaliteten för det vi brinner för. Vi kanske inledningsvis hamnar i en besatt passion, men efter att ha insett detta kan jobba för – och styra om till en mer harmonisk passion. Allt börjar med självreflektion. Vad väcker texten för tankar hos dig? Kommer du att tänka på någon som kanske borde läsa den? P.S. Är du nyfiken på att lära dig mer om det närliggande (och ännu bredare) området motivation, kolla in denna korta föreläsning som jag höll för ett tag sedan på temat "Nycklarna till inre motivation". D.S. Skrivet av: Elin Hartelius När jag i slutet av april fick reda på att jag skulle få möjlighet att springa EM i 24-timmars i september funderade jag på hur jag skulle göra mig så redo som möjligt för mitt första mästerskap. Jag kände mig trygg i träningsupplägg och hade hittat ett bra energiupplägg som funkat på de senaste loppen. Jag kände att jag hade börjat hitta bra mentala knep, men samtidigt att det fanns oändligt mycket mer att lära så jag kontaktade en idrottspsykolog (Karolina) som jag hört säga kloka saker i en podd. När vi påbörjade vårt samarbete visade det sig att hon bland annat jobbat tio år med olympier inom ramen för SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) parallellt med forskning som hon bedriver inom området. Jag hade således hamnat i ytterst goda händer. Nedan är en summering av viktiga mentala hörnstenar för mig, som jag både lärt mig själv genom erfarenhet och som jag lärt mig under samarbetet med Karolina.  Varför? Jag funderade mycket på ”mitt varför” i början av min ultrakarriär. Inför Kullamannen 100 miles 2019, mitt första längre ultralopp, skrev jag: ”Inför mitt första 100 miles-lopp funderar jag mycket på varför jag vill utsätta mig för något som majoriteten av tiden inte alls kommer att vara ”kul”. Vad är det som driver oss människor till att utforska gränsen mellan verklighet och fantasi? Lager efter lager har jag skalat av för att utforska mitt verkliga ”why”, vad det är som lockar och drar mig mot det där stora med en sån märklig kraft. Visst handlar det om att det är ”kul att se hur mycket jag klarar” och att det är ”härligt att vara en del av ultralöpningens fantastiska gemenskap och kämpa sida vid sida med andra”. Men vad är det egentligen som ligger bakom? Efter ganska mycket grubblande tror jag att det för min del handlar om känslan av att maxa det korta liv vi har på jorden - att göra avståndet mellan ytterligheterna i livet så långt det går, att göra kontrasterna i livet så skarpa som möjligt och att utforska nya delar av mig själv som jag ännu inte känner till. Att få nya upplevelser som föder andra perspektiv och dörrar till andra dimensioner, som i sin tur berikar livet och ger det ännu mer mening. Jag inser att detta sökande i sig är ett tecken på det välstånd som vi (i västvärlden) lever i idag. Kanske är det just därför som många dras så starkt till fysiska utmaningar som tvingar oss ur allt vad komfortzoner heter och får oss att känna oss intensivt levande medan vi ”kämpar för våra liv” inom loppets skyddande gränser?” När jag återbesökte frågan inför EM (för att vara så mentalt förberedd som möjligt) insåg jag att jag inte hade något bra svar. När det inte längre handlar om att utmana vad jag klarar av utan att prestera så bra resultat som möjligt. Vad handlar det om? Varför vill jag det? Jag ägnade ganska mycket grubblerier åt detta och kom tillslut fram till… samma varför som ovan. Det handlar om att få ”uppleva”. Och där blir prestationen en dimension till - att få känna pulsen i tävling (”nu gäller det”), att få uppleva hur det är att vara riktigt bra på något och få uppleva hur det är att representera Sverige - det lockade. Är det funktionellt? Våra ”varför” är ett centralt grundfundament, men det är inte alltid praktiskt tillämpbart i vardagen. Utgångspunkten i många av mina och Karolinas dialoger har varit vad som är funktionellt (= beteenden som bidrar positivt till det jag vill uppnå) för mig. Vad gör jag som hjälper mig och vad gör jag som kanske inte är lika funktionellt, eller kanske till och med stjälper mig? Det fina i detta sätt att jobba är att det inte finns några rätt eller fel och inga mallar att passa in i. Om det funkar för mig är det skit samma att det inte funkade för någon annan. Och tvärtom - det spelar ingen roll att många gör X och Y om inte X och Y känns rätt för mig. När vi får möjlighet att ”växla upp” och vara med i sammanhang som vi inte har varit tidigare – mästerskap, ny jobbroll etc. – är det lätt att tänka att vi borde vilja vissa saker, känna på ett visst sätt eller göra på ett visst sätt. Och när detta krockar med hur vi egentligen känner, tänker och vill uppstår lätt en känsla av tvivel. Vem tror jag att jag är? Kommer jag verkligen att klara av detta? För mig tog det mest uttryck i att jag inte kände att jag var så ”committad” som jag borde vara. Att jag kanske borde träna mer, borde vilja läsa på mer om banan och alla detaljer runt loppet och att jag borde vilja värmeträna på ett strukturerat sätt för att göra mig så förberedd som möjligt. Denna upplevelse blev mindre och mindre stark ju mer jag pratade om och reflekterade kring detta. “Ta ut trollen i ljuset så försvinner de” brukar min vän Emmy säga och det stämmer verkligen. En stor del av lösningen på denna typ av tankar är nog bara att bli medveten om dem och att prata om dem. Att känna oss redo v.s. att intala oss själva att vi är redo Inför EM ville jag känna mig så mentalt redo som möjligt när jag stod på startlinjen i Verona. Det jag eftersträvade var en känsla och en upplevelse. Men istället för att börja jobba med tankar, känslor och mindset började vi i en helt annan ände: att fundera över vilka konkreta saker som jag skulle behöva göra för att känna mig genuint redo på dagen D. Jag började med att skriva ner alla pusselbitar – träning, mentala strategier, energi, utrustning, support o.s.v. – som skulle behövas för att skapa denna känsla. Och sen kokades detta ner till konkreta actions. Jag tror aldrig att jag hade gjort detta så strukturerat om inte jag och Karolina hade haft kontinuerlig dialog och jag kände att jag ville göra det allra bästa av vårt samarbete. När mästerskapet närmade sig och jag visste att jag hade tänkt på alla detaljer i lugn och ro, gjort allt jag kunnat och påverkat allt jag kunde påverka infann sig ett lugn. Det var en otroligt häftig känsla att genuint känna sig redo och trygg, även om situationen var ny och skulle kunna ha känts pressande och stressande. Hantera istället för att undvika En annan vinkel som jag lärde mig under samarbetet med Karolina är att se saker för vad de är och inte undvika det som vi tycker är jobbigt. Istället för att försöka undvika trötthet tränar vi på vara trötta och hantera det med mentala strategier. Istället för att försöka undvika nervositet tränar vi på sätt att hantera den när den kommer, och så vidare. Ju mer vi kan träna i skarpt läge desto bättre. För några dagar sedan lyssnade jag på en hjärnforskare som bekräftade detta genom att beskriva att hjärnan är ganska specifik när det gäller inlärning. Vi kan inte utgå ifrån att det vi tränar på i lugnt tillstånd på träning per automatik överförs till tävlingstillfället. Shit Happens-lista En annan del av förberedelserna handlade om att lista allt som skulle kunna skita sig. Stort som smått. När jag var klar hade jag en lång lista med olika grejer som skulle kunna gå fel. Jag började sen fundera över hur jag kunde förebygga att det hände och vara så förberedd som möjligt om det trots allt hände. Det resulterade bland annat i komplettering av utrustning och dialog med support. Sårbarheter När utmanas jag som mest mentalt? Inför EM reflekterade jag över tidigare lopp – vad som hänt och hur jag påverkats mentalt. Målet var att hitta mönster för när risken är som störst att jag hamnar i negativa tankeloopar. När jag blickar bakåt kan jag se att det dels har varit när jag är trött och springer trail – när rötter och stenar utmanar varje steg och det känns som att de medvetet försöker fälla en. Men också när jag har fått problem med illamående. Det förstnämnda slipper vi ju i 24-timmars, men den andra är en ständig risk i alla ultralopp. Något jag gjort mer och mer på de senaste loppen är att följa energiplanen till 100% (sportdryck och gels). Inte tillåta några avsteg, för det är då det faller. Det är så lätt att 16 timmar in i ett 24-timmarslopp känna att det vore gott med exempelvis Cola, men jag vet också att om jag dricker det påverkas magen och då behöver vi hantera den med x, som behöver hanteras med y och så är den nedåtgående spiralen ett faktum. På ett sätt är det skönt att veta att det inte finns något alternativ till sportdryck och gels, det är liksom ingen idé att ens grubbla över sug efter något annat. Mentala strategier under lopp Sedan tidigare hade jag hittat en enkel, men (för mig) oerhört kraftfull övergripande strategi: Att göra mitt bästa i varje givet läge. Målet med detta är att jag ska kunna känna efter varje lopp att jag gjorde allt jag kunde i de situationer som uppstod. Detta är ett samvetsspel med mig själv, för jag vet ju innerst inne om det ”bästa” jag gör är mitt bästa eller om det finns mer att ge. Att få avsluta ett långt lopp och genuint känna att jag gjorde allt jag kunde hela tiden är en otroligt häftig upplevelse. Då spelar faktiskt inte resultatet någon roll. Det finns inte heller utrymme för grubblerier eller tvivel efteråt – ”Kunde jag inte ha sprungit lite snabbare där?, ”Kunde jag inte gjort si eller så?”. För jag vet ju, innerst inne, att jag gjorde allt jag kunde. Och det är det enda vi kan begära av oss själva. Att göra mitt bästa betyder inte att jag springer så fort jag kan hela tiden. I början av ett långt lopp innebär ”göra mitt bästa” att hålla tempoplan, energiplan och att värma upp mentala strategier. Att vara disciplinerad och att lita på processen. I slutet av loppen innebär ”göra mitt bästa” att fortsätta framåt fast benen värker, att fortsätta att ta energi fast magen inte vill ha mer och att hantera negativa tankar. Det är nästan det enda jag tänker på i slutet av lopp; ”Gör jag mitt bästa?” ”Ja” ”Gör jag mitt bästa?” ”Ja” på repeat. Det enda jag kan påverka är ju nuet. Det låter så där töntigt enkelt, men det är oerhört kraftfullt för mig. Mindfulness Både Karolina och min tränare Johnny har uppmuntrat mig att träna på mindfulness. Att träna på att se tankar som just tankar, och inte uppslukas av dem eller ta dem för sanna – och att låta dem passera och fortsätta att vara i nuet. Ett tag använde jag en mindfulness-app, men jag fick det aldrig att kännas som en naturlig del. Det senaste året har jag istället tränat mindfulness i vardagen. Exempelvis genom att fokusera på medveten närvaro när jag är med barnen, eller att njuta av nuet på en löprunda eller att fokusera på andningen när jag ska sova. Jag vet att det finns mycket utvecklingspotential för mig på området, men jag är stolt över att jag är igång. Att ha förmågan att hantera negativa tankar är i ultrasammanhang en superkraft och det fina är att superkraften är lika värdefull i livet utanför löpningen. Under lopp försöker jag redan från början att vara i nuet i så stor utsträckning som möjligt. Låta tankarna varandra ibland, men då vara uppmärksam på vilka tankar som rör sig i huvudet. Om jag märker att de går i en riktning som jag inte vill tar jag ibland knep till hjälp för att vara i nuet. Det kan vara att använda sinnena intensivt (fokusera på vad jag ser, fokusera på vad jag hör osv), eller att räkna steg (räkna till tio steg på vänster ben, sen tio steg på höger ben o.s.v.). När vi fokuserar vår uppmärksamhet på det sättet kan ”grubbeltankarna” inte samtidigt snurra. Krångla inte till det ”En av de vanligaste misstagen vid mästerskap är att krångla till det” sa Karolina när jag försökte göra just det, förmodligen som en konsekvens av att jag ville fylla skor jag som hittat på åt mig själv. Inför mästerskap är det lätt att tänka att man måste göra en massa nya saker och glömma att det man har gjort för att kvala till mästerskapet förmodligen är ens främsta framgångsnycklar. Ju närmare mästerskapet kommer, desto mer ska istället fokus ligga på att ytterligare träna på de tekniker som man redan kan (och som har funkat tidigare) och att skapa en trygghet. Det enkla är oftast det bästa. En av de viktigaste lärdomarna som ultralöpningen har gett mig är att vi klarar så oändligt mycket mer än vi tror. När vi har den fysiska basen är det vår vilja och vår mentala inställning som avgör hur långt vi kommer. Vad skulle du vilja göra om det inte framstod så omöjligt?  |
RSS Feed
