Skrivet av: Elin Hartelius När jag i slutet av april fick reda på att jag skulle få möjlighet att springa EM i 24-timmars i september funderade jag på hur jag skulle göra mig så redo som möjligt för mitt första mästerskap. Jag kände mig trygg i träningsupplägg och hade hittat ett bra energiupplägg som funkat på de senaste loppen. Jag kände att jag hade börjat hitta bra mentala knep, men samtidigt att det fanns oändligt mycket mer att lära så jag kontaktade en idrottspsykolog (Karolina) som jag hört säga kloka saker i en podd. När vi påbörjade vårt samarbete visade det sig att hon bland annat jobbat tio år med olympier inom ramen för SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) parallellt med forskning som hon bedriver inom området. Jag hade således hamnat i ytterst goda händer. Nedan är en summering av viktiga mentala hörnstenar för mig, som jag både lärt mig själv genom erfarenhet och som jag lärt mig under samarbetet med Karolina. Varför?
Jag funderade mycket på ”mitt varför” i början av min ultrakarriär. Inför Kullamannen 100 miles 2019, mitt första längre ultralopp, skrev jag: ”Inför mitt första 100 miles-lopp funderar jag mycket på varför jag vill utsätta mig för något som majoriteten av tiden inte alls kommer att vara ”kul”. Vad är det som driver oss människor till att utforska gränsen mellan verklighet och fantasi? Lager efter lager har jag skalat av för att utforska mitt verkliga ”why”, vad det är som lockar och drar mig mot det där stora med en sån märklig kraft. Visst handlar det om att det är ”kul att se hur mycket jag klarar” och att det är ”härligt att vara en del av ultralöpningens fantastiska gemenskap och kämpa sida vid sida med andra”. Men vad är det egentligen som ligger bakom? Efter ganska mycket grubblande tror jag att det för min del handlar om känslan av att maxa det korta liv vi har på jorden - att göra avståndet mellan ytterligheterna i livet så långt det går, att göra kontrasterna i livet så skarpa som möjligt och att utforska nya delar av mig själv som jag ännu inte känner till. Att få nya upplevelser som föder andra perspektiv och dörrar till andra dimensioner, som i sin tur berikar livet och ger det ännu mer mening. Jag inser att detta sökande i sig är ett tecken på det välstånd som vi (i västvärlden) lever i idag. Kanske är det just därför som många dras så starkt till fysiska utmaningar som tvingar oss ur allt vad komfortzoner heter och får oss att känna oss intensivt levande medan vi ”kämpar för våra liv” inom loppets skyddande gränser?” När jag återbesökte frågan inför EM (för att vara så mentalt förberedd som möjligt) insåg jag att jag inte hade något bra svar. När det inte längre handlar om att utmana vad jag klarar av utan att prestera så bra resultat som möjligt. Vad handlar det om? Varför vill jag det? Jag ägnade ganska mycket grubblerier åt detta och kom tillslut fram till… samma varför som ovan. Det handlar om att få ”uppleva”. Och där blir prestationen en dimension till - att få känna pulsen i tävling (”nu gäller det”), att få uppleva hur det är att vara riktigt bra på något och få uppleva hur det är att representera Sverige - det lockade. Är det funktionellt? Våra ”varför” är ett centralt grundfundament, men det är inte alltid praktiskt tillämpbart i vardagen. Utgångspunkten i många av mina och Karolinas dialoger har varit vad som är funktionellt (= beteenden som bidrar positivt till det jag vill uppnå) för mig. Vad gör jag som hjälper mig och vad gör jag som kanske inte är lika funktionellt, eller kanske till och med stjälper mig? Det fina i detta sätt att jobba är att det inte finns några rätt eller fel och inga mallar att passa in i. Om det funkar för mig är det skit samma att det inte funkade för någon annan. Och tvärtom - det spelar ingen roll att många gör X och Y om inte X och Y känns rätt för mig. När vi får möjlighet att ”växla upp” och vara med i sammanhang som vi inte har varit tidigare – mästerskap, ny jobbroll etc. – är det lätt att tänka att vi borde vilja vissa saker, känna på ett visst sätt eller göra på ett visst sätt. Och när detta krockar med hur vi egentligen känner, tänker och vill uppstår lätt en känsla av tvivel. Vem tror jag att jag är? Kommer jag verkligen att klara av detta? För mig tog det mest uttryck i att jag inte kände att jag var så ”committad” som jag borde vara. Att jag kanske borde träna mer, borde vilja läsa på mer om banan och alla detaljer runt loppet och att jag borde vilja värmeträna på ett strukturerat sätt för att göra mig så förberedd som möjligt. Denna upplevelse blev mindre och mindre stark ju mer jag pratade om och reflekterade kring detta. “Ta ut trollen i ljuset så försvinner de” brukar min vän Emmy säga och det stämmer verkligen. En stor del av lösningen på denna typ av tankar är nog bara att bli medveten om dem och att prata om dem. Att känna oss redo v.s. att intala oss själva att vi är redo Inför EM ville jag känna mig så mentalt redo som möjligt när jag stod på startlinjen i Verona. Det jag eftersträvade var en känsla och en upplevelse. Men istället för att börja jobba med tankar, känslor och mindset började vi i en helt annan ände: att fundera över vilka konkreta saker som jag skulle behöva göra för att känna mig genuint redo på dagen D. Jag började med att skriva ner alla pusselbitar – träning, mentala strategier, energi, utrustning, support o.s.v. – som skulle behövas för att skapa denna känsla. Och sen kokades detta ner till konkreta actions. Jag tror aldrig att jag hade gjort detta så strukturerat om inte jag och Karolina hade haft kontinuerlig dialog och jag kände att jag ville göra det allra bästa av vårt samarbete. När mästerskapet närmade sig och jag visste att jag hade tänkt på alla detaljer i lugn och ro, gjort allt jag kunnat och påverkat allt jag kunde påverka infann sig ett lugn. Det var en otroligt häftig känsla att genuint känna sig redo och trygg, även om situationen var ny och skulle kunna ha känts pressande och stressande. Hantera istället för att undvika En annan vinkel som jag lärde mig under samarbetet med Karolina är att se saker för vad de är och inte undvika det som vi tycker är jobbigt. Istället för att försöka undvika trötthet tränar vi på vara trötta och hantera det med mentala strategier. Istället för att försöka undvika nervositet tränar vi på sätt att hantera den när den kommer, och så vidare. Ju mer vi kan träna i skarpt läge desto bättre. För några dagar sedan lyssnade jag på en hjärnforskare som bekräftade detta genom att beskriva att hjärnan är ganska specifik när det gäller inlärning. Vi kan inte utgå ifrån att det vi tränar på i lugnt tillstånd på träning per automatik överförs till tävlingstillfället. Shit Happens-lista En annan del av förberedelserna handlade om att lista allt som skulle kunna skita sig. Stort som smått. När jag var klar hade jag en lång lista med olika grejer som skulle kunna gå fel. Jag började sen fundera över hur jag kunde förebygga att det hände och vara så förberedd som möjligt om det trots allt hände. Det resulterade bland annat i komplettering av utrustning och dialog med support. Sårbarheter När utmanas jag som mest mentalt? Inför EM reflekterade jag över tidigare lopp – vad som hänt och hur jag påverkats mentalt. Målet var att hitta mönster för när risken är som störst att jag hamnar i negativa tankeloopar. När jag blickar bakåt kan jag se att det dels har varit när jag är trött och springer trail – när rötter och stenar utmanar varje steg och det känns som att de medvetet försöker fälla en. Men också när jag har fått problem med illamående. Det förstnämnda slipper vi ju i 24-timmars, men den andra är en ständig risk i alla ultralopp. Något jag gjort mer och mer på de senaste loppen är att följa energiplanen till 100% (sportdryck och gels). Inte tillåta några avsteg, för det är då det faller. Det är så lätt att 16 timmar in i ett 24-timmarslopp känna att det vore gott med exempelvis Cola, men jag vet också att om jag dricker det påverkas magen och då behöver vi hantera den med x, som behöver hanteras med y och så är den nedåtgående spiralen ett faktum. På ett sätt är det skönt att veta att det inte finns något alternativ till sportdryck och gels, det är liksom ingen idé att ens grubbla över sug efter något annat. Mentala strategier under lopp Sedan tidigare hade jag hittat en enkel, men (för mig) oerhört kraftfull övergripande strategi: Att göra mitt bästa i varje givet läge. Målet med detta är att jag ska kunna känna efter varje lopp att jag gjorde allt jag kunde i de situationer som uppstod. Detta är ett samvetsspel med mig själv, för jag vet ju innerst inne om det ”bästa” jag gör är mitt bästa eller om det finns mer att ge. Att få avsluta ett långt lopp och genuint känna att jag gjorde allt jag kunde hela tiden är en otroligt häftig upplevelse. Då spelar faktiskt inte resultatet någon roll. Det finns inte heller utrymme för grubblerier eller tvivel efteråt – ”Kunde jag inte ha sprungit lite snabbare där?, ”Kunde jag inte gjort si eller så?”. För jag vet ju, innerst inne, att jag gjorde allt jag kunde. Och det är det enda vi kan begära av oss själva. Att göra mitt bästa betyder inte att jag springer så fort jag kan hela tiden. I början av ett långt lopp innebär ”göra mitt bästa” att hålla tempoplan, energiplan och att värma upp mentala strategier. Att vara disciplinerad och att lita på processen. I slutet av loppen innebär ”göra mitt bästa” att fortsätta framåt fast benen värker, att fortsätta att ta energi fast magen inte vill ha mer och att hantera negativa tankar. Det är nästan det enda jag tänker på i slutet av lopp; ”Gör jag mitt bästa?” ”Ja” ”Gör jag mitt bästa?” ”Ja” på repeat. Det enda jag kan påverka är ju nuet. Det låter så där töntigt enkelt, men det är oerhört kraftfullt för mig. Mindfulness Både Karolina och min tränare Johnny har uppmuntrat mig att träna på mindfulness. Att träna på att se tankar som just tankar, och inte uppslukas av dem eller ta dem för sanna – och att låta dem passera och fortsätta att vara i nuet. Ett tag använde jag en mindfulness-app, men jag fick det aldrig att kännas som en naturlig del. Det senaste året har jag istället tränat mindfulness i vardagen. Exempelvis genom att fokusera på medveten närvaro när jag är med barnen, eller att njuta av nuet på en löprunda eller att fokusera på andningen när jag ska sova. Jag vet att det finns mycket utvecklingspotential för mig på området, men jag är stolt över att jag är igång. Att ha förmågan att hantera negativa tankar är i ultrasammanhang en superkraft och det fina är att superkraften är lika värdefull i livet utanför löpningen. Under lopp försöker jag redan från början att vara i nuet i så stor utsträckning som möjligt. Låta tankarna varandra ibland, men då vara uppmärksam på vilka tankar som rör sig i huvudet. Om jag märker att de går i en riktning som jag inte vill tar jag ibland knep till hjälp för att vara i nuet. Det kan vara att använda sinnena intensivt (fokusera på vad jag ser, fokusera på vad jag hör osv), eller att räkna steg (räkna till tio steg på vänster ben, sen tio steg på höger ben o.s.v.). När vi fokuserar vår uppmärksamhet på det sättet kan ”grubbeltankarna” inte samtidigt snurra. Krångla inte till det ”En av de vanligaste misstagen vid mästerskap är att krångla till det” sa Karolina när jag försökte göra just det, förmodligen som en konsekvens av att jag ville fylla skor jag som hittat på åt mig själv. Inför mästerskap är det lätt att tänka att man måste göra en massa nya saker och glömma att det man har gjort för att kvala till mästerskapet förmodligen är ens främsta framgångsnycklar. Ju närmare mästerskapet kommer, desto mer ska istället fokus ligga på att ytterligare träna på de tekniker som man redan kan (och som har funkat tidigare) och att skapa en trygghet. Det enkla är oftast det bästa. En av de viktigaste lärdomarna som ultralöpningen har gett mig är att vi klarar så oändligt mycket mer än vi tror. När vi har den fysiska basen är det vår vilja och vår mentala inställning som avgör hur långt vi kommer. Vad skulle du vilja göra om det inte framstod så omöjligt?
0 Comments
|
Details
|