Skrivet av Johan Hartelius

Intro:
Det känns helt otroligt, jag är nere i Chamonix och jag är frisk. Vägen hit har varit minst sagt krokig. 5 veckor tidigare blev jag förkyld vilket inte oroade mig allt för mycket. Ge det en vecka eller lite mer så kan jag komma i gång och träna lite lugnt igen, tänkte jag. En vecka gick utan märkbar förbättring, jag är fortfarande rejält förkyld och det är inte alls läge att börja träna än. Nästan en till vecka går innan jag känner att nu kanske det ändå känns tillräckligt bra för att testa att springa en runda. Sagt och gjort, 5 lugna kilometer blir det med promenader i backarna, vilket känns helt okej. Dagen efter däremot vaknar jag och känner mig mycket sämre än innan. Absolut inte det bakslaget som jag vill ha nu! 3 veckor kvar och jag börjar bli mer och mer stressad över att hinna bli frisk i tid. En halv vecka till går och jag känner mig fortfarande hängig, så jag bestämmer mig för att uppsöka hälsocentralen. Jag börjar misstänka att jag åkt på en bakterieinfektion som jag gjort flera gånger tidigare.

​Långsamt, långsamt börjar jag känna tecken på att det blir bättre och ytterligare en vecka senare, onsdagen den 23 augusti, en knapp vecka innan jag ska åka, testar jag en runda igen. Det känns riktigt segt, benen känns som bly, men dagen efter blir det i alla fall inget bakslag, hoppet lever. Ytterligare en lugn runda dagen efter och kroppen känns mycket piggare, kanske att den bara behövdes väckas lite. Innan jag åker på tisdagen, så har jag hunnit springa några fler rundor, men med en längsta runda på 11 kilometer och en total mängd under augusti på 4 mil, så känner jag mig allt annat än trygg med formen och uppladdning inför loppet. Inte heller blev det den mängd med höjdmeter som var planen. Men just nu känner jag mig i alla fall så pass pigg att jag kan åka ner till Chamonix och göra ett försök att springa UTMB. Bara det känns som en vinst i sig. 

​Då är jag alltså här nere, i Chamonix. Ett Chamonix som fullständigt kokar av ”ultra trail glädje”! Det är mer än 10 000 personer som springer något av loppen under veckan, och det märks! Efter att ha kommit ner ganska sent på onsdagen så tar jag torsdagen till att göra mig mer bekant med orten, samt hämta nummerlapp och dropbag och packa allt som ska med. Jag hinner också se OCC-vinnaren, norska Stian, svischa förbi i en otrolig fart, samt damvinnaren Toni McCann gå i mål. Inspirerande!

Så var äntligen fredagen här, fredagen då jag ska få uppleva UTMB och allt som hör där till. Efter en dålig natts sömn och en seg väntan under dagen, så står jag i alla fall äntligen i startområdet och lyssnar till de klassiska klappningarna följt av ”Conquest of Paradise” av Vangelis. Jag får rysningar, så många gånger som jag och Elin har följt detta hemifrån, och nu står jag själv här tillsammans med de andra 2800 personerna som ska ge sig ut på detta beryktade äventyr. Starten går, och absolut ingenting händer. Jag har nämligen bestämt mig för att ta det jättelugnt i början och inte heller har jag brytt mig om att försöka få en plats långt fram. Så innan de över 1000 löparna framför mig har lyckats ta sig genom starten och börjat springa så är det någon minuts väntan som gäller. Men som sagt, helt enligt plan. Till slut börjar massan röra på sig tillräckligt mycket för att det ska gå att ta de första löpstegen, härligt! Eller? Nej, benen vill inte alls ge sig i väg i 3:40 tempo som de brukar vilja de första kilometrarna på lopp. Snarare att 5:40 tempo känns lagom eller till och med lite jobbigt. Det stressar inte upp mig för mycket då det som sagt inte är ett lopp som jag vill springa snabbt ändå, men lite fundersam blir jag ju såklart, om den här känslan sitter i så kan det bli en lång färd innan jag har tagit mig runt Mount Blanc och tillbaka till Chamonix igen…
 

The first low:
Jag passerar klassiska orter som Saint Gervais där det känns mer som att springa genom en gatufestival än att springa ett ultralopp. Det är hur mycket folk som helst ute längs med gatorna som hurrar och hejar på löparna som kommer springande. Här är första större matstationen också och jag inser att jag inte riktigt tänkt genom vad jag vill ha och hur jag ska planera stoppen. Men jag kommer fram till att sportdryck är det enda jag vet att jag vill ha just nu, men också det enda som jag inte hittar bland ostar, charkuterier och annat. Till slut, efter att ha frågat ett antal funktionärer så hittar jag sportdrycken precis i början av stationen, och jag fyller flaskan utan att kolla vilken smak det är. Det visar sig vara vattenmelon, vilket har en skarp och syntetisk smak, riktigt otrevlig om jag ska vara ärlig. Kommande stationer har även limesmak som, inte är god, men definitivt bättre än vattenmelon. 

​Så var det ju det där med ”the first low”. Mörkret har fallit och jag springer vidare i natten samtidigt som det nu börjar en stigning som ska komma att vara i ca 25 kilometer med olika lutningsgrad. I början inte så farligt brant men den senare delen blir brantare och brantare samtidigt som att klockan nu börjar bli riktigt sent, eller tidigt beroende på hur man ser det. Desto högre vi kommer ju kallare blir det också, och det är nu ganska rejält kallt i den isande vinden som vi möts av här uppe. Kombinationen av att jag är alldeles yr av tröttheten som nu slår till, kylan och att det är så pass brant så det känns som att jag knappt rör mig framåt, gör att jag känner mig riktigt låg och ledsen. Löpare passerar mig en efter en, och det enda jag kan tänka på nu är hur mycket jag vill befinna mig hemma i soffan under en filt och titta på tv med familjen. Jag fattar inte alls vad jag gör här och att jag dessutom gör det frivilligt. Tanken på att det fortfarande är mer än 120 kilometer kvar gör att en av de starkare ångesterna jag upplevt under ett ultralopp slår till. Detta känns just nu helt orimligt och rentav dumt. 

​Tröttheten gör att jag bestämmer mig för att sätta mig på en sten vid sidan av stigen och försöker blunda lite, jag måste bara försöka sova en liten stund. Men tanken på och synen av (jag lyckades inte blunda så bra) att det fortsätter passera löpare gör att jag blir alldeles för stressad för att sitta där mer än ett par sekunder. Så jag reser mig igen och fortsätter att långsamt gå uppför berget i mörkret.

The first (and maybe only) high
Ljuset börjar sakta återvända lagom tills det att jag har tagit mig över toppen och det börjar gå neråt igen. Och denna motsatta kombination som nu infinner sig, nedför och ljus, gör att energin och humöret vänder. Stigen ner för berget mot nästa station består till stor del av sten i olika format och storlekar. Jag ser hur löparna framför mig tar väldigt försiktiga steg i den tekniska terrängen, samtidigt som jag själv för första gången på hela loppet känner mig stark, pigg och hur säker som helst i denna terräng. Jag springer på med superlätta ben och passerar löpare antingen genom att springa obanat utanför stigen eller att de märker att jag kommer så de flyttar på sig. Åh vad jag har längtat efter den här känslan!

​Jag kommer ner till nästa checkpoint som är Les Champiux där jag gör ett snabbt stopp och fyller på sportdryck, tar en chokladbit för att sen fortsätta. Ett par kilometer grusväg innan det bär av uppför igen. Känslan i benen sitter kvar och jag fortsätter att passera löpare i backen uppför. Jag funderar på hur det ens är möjligt att samma ben som knappt orkade röra på sig helt plötsligt känns hur lätta som helst och skuttar upp för backen. Det är verkligen häftigt med ultra hur det kan vända så. Det är väl just den här känslan som man alltid hoppas på att få och en av anledningarna till att jag återvänder och springer igen.

Väl uppe för backen efter Coumayer så är det rätt fin, lätt kuperad löpning ett tag. Men nu börjar det kännas i benen att de ändå har varit i gång rätt länge och tagit sig en bra bit. Dock så är det ju tyvärr fortfarande över 7 mil och massa höjdmeter kvar på loppet. Ytterligare en rejäl backe senare så är vi nu uppe på banans högsta punkt, 2538 meters höjd, där nästa landsgräns ligger, den mellan Italien och Schweiz. Härifrån är det nu ca 20 km nedför och till stor del ganska lagom, trevlig lutning. Om benen inte hade varit helt slut det vill säga. Jag kan inte alls utnyttja denna sträcka utan det känns som att jag nu kämpar oavsett om det lutade nedför, uppför eller är helt plant. Jag kämpar vidare och passerar först stationen La Fouly för att sedan komma fram till den större och kändare stationen Champex-Lac. Här blir det ett lite längre stopp, vilket är temat just nu, att stoppen blir längre och längre, det är bara så himla skönt att vara stilla. Jag ger mig ut från Champex-Lac och inser att det är nu man springer längs med en jättefin alpsjö, som jag har sett så många gånger på tv. Det är bara det att jag nu inte har lyckats få i gång benen efter senaste stoppet, utan jag går längs med sjön i stället för att springa. Det gör mig ledsen och besviken att inte få uppleva känslan av att springa här längs med sjön.
​

Sista biten går långsamt oavsett underlag och lutning. Men ändå kanske framför allt nedför, som blir alltmer tekniskt med mycket stenar och rötter som är extra svåra att passera nu när andra natten har satt in och det är mörkt igen. Jag har haft sällskap med en annan svensk ganska länge och nu ser vi att om vi springer på sista biten så borde vi klara av att ta oss under 36 timmar. Så vi får till en liten spurt de sista kilometrarna och lyckas ta oss in med drygt 5 minuters marginal. Känslan i mål är ju fantastisk men samtidigt konstig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför eller hur, men även om jag är helt slut så, så är jag slut på ett annat sätt än när jag vid andra tillfällen har sprungit långa lopp som har gått mycket snabbare. Och, efter att ha varit i gång så otroligt länge, så blir det också konstigt att inte vara i gång längre, vad nu då liksom?
​

Efter
Den blandade känslan av att vara otroligt nöjd och tacksam över att vara i mål, men samtidigt missnöjd över resultatet sätter in ganska snabbt. Aldrig mer ska jag springa ett lopp med sådana här backar, jag tycker verkligen inte att det är roligt, har jag tänkt en stor del av loppet. Men även den känslan blandas ganska snabbt med tanken på att vilja ta revansch, att det borde finnas så många timmar att förbättra om jag får till träning och ett bättre lopp.
​
Just dessa tankar brottas jag fortfarande med så här några veckor efter loppet. Jag vet ju att jag i stunden inte hade mer att ge, men jag har väldigt svårt att acceptera den vetskapen. Tanken på att det är så mycket jobb för att få till ett nytt försök samt så lång tid till ett eventuellt nytt försök gör också att det känns jobbigare än om jag kunnat göra det när jag ville. Det kommer nog ta ett tag innan jag helt har accepterat loppet, men det har i alla fall bidragit till att jag nu är väldigt motiverad till att träna mer och bli starkare inför framtida lopp och förhoppningsvis slippa just denna känsla igen. 

Strax efter klockan 10 gick starten och jag tuffade iväg i ett lugnt tempo. Efter några varv noterade jag att jag inte hittade resultattavlan med varvtider någonstans, men tänkte att den nog skulle dyka upp när det slutade regna. Jag hade koll på klockan hela tiden för att försöka hitta rätt tempo. ”Inte snabbare än 5:50” hade jag satt som regel för mig själv. Jag bröt regeln vid några tillfällen, men ger definitivt mig själv bra betyg på regelefterlevnad. Tack Maria som hjälpte till med detta  Efter några timmar slutade det regna och var en väldigt härlig temperatur. Några löpare började direkt med kylning, men jag kände mig ganska nöjd i min bredbrättade hatt.​ Efter att tag fick jag syn på resultattavlan och blev glad, för då skulle det underlätta att hålla koll på tempot själv. Men när jag kom närmare insåg jag att det bara var att lägga ner. Tavlan var mikroskopiskt liten och vi var många löpare som passerade – att avläsa något där var bara att glömma. Apropå många löpare så funkade det ändå ganska bra tycker jag. Ibland blev det trångt, men förhållandevis sällan. Sämre tyckte jag om de skarpa kurvorna som fanns på flera ställen och som skulle ta ut sin rätt rejält på slutet. Vi hejade glatt och peppande på varandra i det svenska laget och det kändes fint att få vara en del av detta superteam.

​När solen stekt på ett tag blev jag varm, trots att temperaturen var förhållandevis bra jämfört med dagarna innan. Maria servade med diverse kylattiraljer och vi växlade över till mestadels drickbar energi. Vid några tillfällen fick jag även ljuvligt isvatten som jag både drack och kylde mig med. De första sex timmarna lyssnade jag inte på någonting utan fokuserade på att komma in i loppet. Sedan unnade jag mig några timmars lättsmält ljudbok medan eftermiddagsljuset lyste upp Veronas gator. Den stora höjdpunkten tidig kväll var den ljuvliga isglassen som serverades, inte bara en gång utan två, av proffssupporten. När solen gick ner blev det mycket skönare att springa och jag kunde länge springa i bara kortärmat.

Varje hel timme stod Daniel Westergren någonstans längs banan och det kändes som en port till massa fina människor som jag visste hejade, även om jag bara kunde se Daniel och hans mobil (som inte är så ”bara” - så mycket härlig energi som han gav!). Vid 21-snåret började jag känna mig seg i huvudet och meddelade detta till Maria, som till varvet efter fixade en härlig häxblandning bestående av Cellixir och U-Intend. Det gick bara något varv och sedan var huvudet på skaft igen.

Sedan tidigare hade jag bestämt mig att jag fick lyssna på musik från 12 timmar och framåt och det blev en rejäl kick att sätta på listan med massa favoritlåtar vid 22-tiden. Jag sprang och mimade med i låtarna och hade en egen liten mobil fest. Visualiserade att jag satt i en liten bubbla som åkte runt på banan. Livet var gött och det kändes som om inget skulle kunna stoppa mig. Vid midnatt konstaterade jag att ”shit jag kan det här! Bara 8 timmar kvar nu!”. Och strax efter, vid 24.15 firade jag att det var 7 timmar och 45 min kvar. Sju timmar är ju ingenting! Det var bara det att jag varvet efter insåg att 14 + 8 inte är 24… Det är, som de flesta normalbegåvade kan räkna ut, 22. Och genast sjönk modet en del. Tio timmar kvar, det kändes långt. Jag förbannade mig själv över att hålla på och tänka framåt - jag skulle ju vara i nuet. Bara att tuffa på. Här och nu. Mima med i låtar. Heja på vännerna. Titta lite på stjärnorna. Hålla andan förbi bajamajorna. Äta gels och dricka sportdryck.

Jag sprang förbi Louise några gånger under natten och förstod att hon hade fått problem. Men så plötsligt var hon igång och sprang med bra tempo igen. Varje gång vi sågs log vi och peppade varandra och det gav så mycket energi. Samma med Martin (Scharp), Tobbe (Gyllebring), Christian (Malmström), Bill (Öster), Erik (Olofsson) och Emir (Halalkic). Ett hejarop, en tumme upp eller ett leende och för en sekund så delade vi en intensiv upplevelse och förståelse för varandras kamp. När Erik hade brutit satt han länge på den kalla läktaren och hejade varv efter varv. Och när Bill fick så stora problem så att han fick gå blev hans hejarop bara ännu mer intensiva. Christian hade det tufft länge, men hejade alltid glatt. Samma med Tobbe. Bills föräldrar och Eriks föräldrar utgjorde tillsammans med Lisa Eneroth en magisk hejarklack. Och fantastiska Per Hedberg hejade på olika ställen på banan under hela dygnet. Ovärderligt!

Natten var lååång. Som den alltid har varit i de 24-timmars som jag har sprungit. Vid tretiden fick jag svårt att andas. Jag kände igen tendenserna från tidigare lopp. Lite som att kroppen små-hyperventilerar för att signalera att den är trött. Jag sprang ett varv och försökte andas lugnt, in genom näsan och ut genom munnen och försökte slappna av i axlarna som Maria påminde om. Men behövde till slut stanna snabbt i supportertältet och be om hjälp. Komiskt att behöva hjälp att andas kan tycka, men jag löste inte problemet själv. Maria hjälpte mig att stretcha bröstkorgen lite och beordrade mig sedan att gå i 200 meter för att lugna kroppen. Det funkade faktiskt och därefter kunde jag springa helt okej igen. Min korta promenad gjorde mig på gränsen till för kall, men jag ville inte börja ta på mig kläder. Tänkte att det skulle vara början på slutet om jag vande mig vid mössa och tröja och på så vis inte behövde hålla fart för att hålla värmen. Som tur var kom jag upp i styrfart ganska snabbt igen och temperaturen blev istället väldigt behaglig.

Jag tänkte mycket på Johan och hur mycket jag älskar honom. Några gånger började saknaden krypa sig fram, men jag sköt genast bort de blödiga tankarna. Fokus på uppgiften. ”Här och nu. Jag springer EM! Nu. Det är nu det gäller.”

Vänster lår/höft började sända hälsningar till mig allt intensivare och jag testade flera kreativa kurvtagningstekniker för att minska belastningen. Oklart om det hjälpte. Den oändliga natten gick vidare och plötsligt dök Emir upp bakom mig och sa något i stil med ”Elin, det går inte längre, jag klarar inte det här”. Jag försökte att peppa honom genom att säga att det kommer att vända och hoppades sååå att ha skulle hitta ny kraft. Vilket han uppenbarligen gjorde efter ett tag. Med råge. Det var overkligt att se hans prestation, även om jag måste erkänna att jag först i efterhand till fullo förstod vad han åstadkommit. Plötsligt var klockan 05.00 och Daniel var där igen - första morgontecknet, halleluja! Men solen gick inte upp för det utan nattens mörker dröjde sig envist kvar. ”Här och nu. Imorgon är det försent. Det är NU jag kan påverka.”

Fylld av glädje, stolthet och tacksamhet tänker jag tillbaka på helgen. Men också med sorg i hjärtat för mina fina lagkamrater som inte fick ut sin potential denna gång. Det är fantastiskt härligt när det går bra, men jag vet också hur lika avgrundsdjupt tufft det är när man inte får göra sig själv rättvisa.

Stort tack alla som följde loppet och all kärlek som ni har skickat inför och efter! 

Länk till artikel i Runners World: https://runnersworld.se/varldsrekord-pa-em-i-24-timmars-elin-emir-basta-svenskar/​​
Länk till artikel i Torslandatidningen: ​https://www.tidningen.se/vilket-lopp-av-elin-och-emir-i-em/

Skrivet av: Elin Hartelius
​
Inför loppet kände jag mig förhållandevis lugn, men funderade en del över om min träningsmängd verkligen skulle räcka till att springa längre än jag gjort tidigare. Det finns många vägar till resultat i ultra - och det vet jag ju - men jag snöade in en del på allt jag läste/hörde om alla som springer dubbelt så mycket som jag själv.
 
En månad innan 24-timmarsloppet sprang jag ett 12-timmarslopp i Viadal och det gjorde mycket gott mentalt (”jag kan det här”), men jag fick också träffa 24-timmarsspöket, säkert till stor del på grund av att jag försökte tänka 24-timmar hela tiden. När jag stannade efter 12 timmar var jag trött, hade börjat få svårare att hålla tempo och tanken på att springa ytterligare 12 timmar då kändes mastigt och skrämmande. Men jag kände mig ändå stark efteråt. Och mer förberedd på de känslor och tankar som kommer under längre utmaningar. Mötet med 24-timmarsspöket gjorde summa summarum snarare mig mer mentalt förberedd än avskräckt. 

Inför loppet tänkte jag också att det här nog kunde bli mitt sista 24-timmars, på länge eller kanske i livet. Om jag inte kvalade in till EM hade jag troligtvis inte velat ladda om och satsa igen, utan fokuserat mer på njutningslöpning i fjällen. Det här förhållningssättet gav mig en mental glöd och faktiskt inte alls så mycket press som man skulle kunna tro. Jag hade två trevliga scenarier framför mig 1. Loppet går bra och jag får möjlighet att springa EM, 2. Loppet går mindre bra och jag lägger ”prestationsträningen” på hyllan ett tag (kanske för alltid) och njuter av fjällen. Jag såg dock en överhängande risk inför loppet och det var att hjärnan skulle använda alternativ 2 som argument för att slå av på takten och inte ge mitt allt. Om det började gå tyngre skulle hjärnan kunna säga att ”äh, det är okej, det kanske faktiskt kan vara skönt att slippa tävlandet framöver och bara ha det gött i fjällen”. För att motverka detta bestämde jag mig för att ”jag ska göra mitt absolut bästa i varje givet läge”. Och sen fick jag se vad det ledde till för resultat. Om SM blev mitt sista lopp ville jag verkligen kunna lämna och vara stolt över min insats. Känna att jag gjort allt jag kunnat när det gäller det som jag kan påverka, oavsett om resultatet inte blev vad jag önskade.
 
Jag stod alltså på startlinjen med mestadels en positiv känsla och tankar som att ”det är nu det gäller”. Sista timmen innan start överrumplades jag av nervositet och det var så skönt att äntligen få springa iväg när starten gick klockan 11 på lördagen. Vädret var optimalt, ca 8-10 grader och sol. Det blåste lite grand, men det var inget som störde. Johan var med som support och hade fixat bord tillsammans med Emmy som supportade Annika och Johnny och Marie som supportade Erik.

Banan var 821 meter lång och bestod av mestadels asfalt och lite grus. Ett par lite för skarpa svängar, annars var banan helt perfekt.
 
Min plan var att gå ut i typ 6:05-tempo, lägga in korta gåpauser efter 3-4 timmar och sen hålla det upplägget så länge jag kunde. Energi var 20:e minut inledningsvis, för att kunna byta till var 25:e minut om magen behövde mer lugn och ro. Jag hittade ganska snabbt ett tempo som kändes bra, strax över 6:00 per kilometer, och tuffade på. Efter någon timme blev jag sugen på ljudbok och började lyssna på en deckare. Jag sprang och myste, lyssnade på bok och njöt av att vara där och springa. Efter ett par mil fick jag lite känningar i ena skenbensmuskeln och jag blev lite nervös att mina nya skor, som jag knappt hade sprungit i innan, gjorde att steget blev lite annorlunda och triggade nya små muskler. Det gick dock över efter någon timme och jag kunde andas ut.

Jag kände inget behov av gåpauser och tänkte att jag avvaktar med den första tills efter första vändningen (efter sex timmar). När klockan var 17 och det var dags hände dock inget och jag sprang och längtade lite efter att få gå några steg och sträcka ut ryggen. En halvtimme senare kom vändningen och jag gick därefter kanske hundra meter. Jag sprang på en stund till och tog första toabesöket efter ca 7 timmar. Någonstans här lade vi också om energiplanen till var 25:e minut istället för var 20:e minut p.g.a. att magen kändes lite full. Vid 19-tiden, efter ca 8 sprungna timmar, började huvudet kännas lite segt. Jag fick svårare att hänga med i boken och så snart jag kom på det stängde jag av och tog en lyssningspaus. Jag bestämde mig för att pausa lyssningen tills efter 12 sprungna timmar och då sätta på min specialkomponerade spellista som var just 12 timmar lång.

Vid 19-tiden försökte också Johan gå iväg för att äta pizza, men jag kände att jag hade noll koll på energin och bad att någon av dem skulle vara kvar. Det slutade med att Johan fick sin pizza, men sittandes vid supporterbordet i den isande vinden.
 
Efter den första gåpausen efter första vändningen bestämde jag mig för att springa i 1 timme och 15 minuter, gå ca 200 m, springa i 1 timme och 15 minuter, gå ca 200 m o.s.v. Jag höll det bra och gick efter 8 h 10 min, 9 h 30 min, 10 h 48 min. Toapaus efter 11 h 25 min. Jag såg fram emot 12-timmarsvändningen och spellistan som jag skulle sätta på därefter. 

Efter vändningen och lite kort gång därefter satte jag in lurarna och njöt. Fick lite runners-high känsla och bra flyt (”bara sista halvan kvar nu!”), i typ en halvtimme. Sen slog det mig att det är ju långt kvar. Farten gick ner något. Jag fortsatte med mitt gåupplägg (springa 1 h 15 min, gå 200 m). Vid 00:45 (13 h 45 min) landade jag i ett nytt tempo, 5:30-5:40-varv (6:40-6:55 per kilometer) istället för runt 5:00-varv. Natten kändes helt okej mentalt. Det blåste ganska mycket och kallt och det störde lite, men annars var det ganska fint. Det var nog värre för den stackars supporten som satt helt stilla och frös. Jag tänkte att det trots allt inte var så långt kvar. Och tänkte ofta ”här och nu” – ”jag gör mitt bästa nu”.
 
Ländryggen började molvärka lite och när jag gick passade jag på att sträcka ut den genom att luta mig framåt. Flera gånger frågade mina medlöpare om jag mådde illa. Det såg nog ut som att jag skulle kräkas. 😊 Efter loppet upptäckte jag en rejäl bula, som senare visade sig vara vätskefylld vävnad som följd av överansträngning. Det dyker alltid upp nya spännande symptom som följd av ultra, haha.
 
Som alltid på ultralopp var det en underbart härlig stämning och alla hejade på alla. Anna var så stark och sprang snabbt och stabilt och det var otroligt imponerande att se herrtäten dundra fram, timme efter timme.
 
När jag tänker tillbaka på loppet så kan jag inte komma ihåg att jag blev sömntrött på samma sätt som jag tidigare varit. Jag skulle tro att det var en kombination av högre energiintag, jämnt koffeinintag och kanske att jag höll tempot uppe förhållandevis bra, även om tempot gick långsamt utför ju längre loppet gick (förutom på slutet).
 
Vid 04:20 (17 h 20 min) hade mitt tempo gått ner ytterligare och jag snittade snarare 6:00-varv (runt 7:20 per kilometer). Någonstans här började det också gå upp för mig att jag inte skulle kunna springa så långt som jag hoppades/önskade. Jag förstod att jag kanske spänt bågen lite för mycket och att det inte höll hela vägen. Jag tänkte att jag ju inte springer så mycket som de andra och att jag ju inte kan förvänta mig att prestera på en så pass hög nivå då. Men det kändes okej. Jag tänkte att så länge jag gör mitt bästa hela tiden så kan jag inte göra mer. Apropå att ”göra mitt bästa” så hade den tanken/meningen delvis samma funktion som ”jag står ut nu” har haft på några tidigare lopp. Dvs som påminnelse att hamna i nuet och undvika att tänka framåt. Men det är en skillnad på att ”stå ut” och att ”göra mitt bästa”. Framför allt tonaliteten och faktiskt också i autonomiupplevelsen när jag tänker efter.
 
Vid 05.30-snåret när Emmy kom tillbaka från att ha sovit en stund och Johan skulle gå iväg och få ett par timmars vila var överlämningen dem emellan att ”Elin är skör”. Kilometer 170-180, mellan femsnåret och sjutiden, kändes oändligt långa. Jag hade knappt kollat distansen på tavlan alls fram tills dess, men kunde inte hålla mig när det kändes som att jag knappt kom framåt. Det var ingen framgångsfaktor utan bekräftade mest mitt huvuds konstaterande att ett långt resultat var kört.

Mellan kl. 6-9 (19-22 sprungna timmar) gick varvtiderna ner ytterligare (mellan 6-6.30 per varv - mellan 7:20-7.55 per kilometer). Jag harvade på och längtade efter slutet. Någonstans vid sjutiden kom Johnny tillbaka efter att ha sovit några timmar och jag kommer ihåg att jag sa till honom att ”jag spände bågen och det höll inte riktigt”. Han svarade inte alls vad jag trodde. Istället för ”ja, men kämpa nu ändå hela vägen” så sa han ”tiden jobbar för dig, du kan nå 220 km!”. Då kom jag på att jag ju faktiskt hade fyra timmar kvar. 220 km trodde jag inte ett skvatt på, inte 215 km heller, men jag blev påmind om att fyra timmar ändå är ganska länge, ur positiv bemärkelse. Det finns många intressanta aspekter i ultralöpning och här är ännu ett – dubbelheten i tiden kvar på ett tidslopp. På ett sätt kan det kännas oändligt med x timmar kvar, men på ett annat sätt kan det vara en värdefull resurs som man har. Jag lyssnade på Christian Malmström som i en podd pratade om just detta. Han hade gått ”all in” för att försöka se tiden som en resurs – och lyckats med detta i Växjö. Det ska jag definitivt grubbla mer på. Sedan blir man ju dum i huvudet efter 20 timmars löpning utan sömn. 186 km, som jag hade sprungit efter ca 20 timmar, ”såg” omöjligt långt ifrån kvalgränsen. Jag tänkte inte tanken att räkna, hade förmodligen inte orkat det heller, utan gick mest på känsla i mina resonemang.
 
Emir kom också tillbaka från sin nattvila på morgonkvisten och nickade bekräftande varje varv. Först tänkte jag att han nickade medlidande (”jag hade ju helt missat resultatmålet”), men det var troligtvis snarare ett ”bra-där-du-springer-enligt-plan-leende”.
 
När det var ca två timmar kvar hände något. Jag kommer inte ihåg vad som triggade. Kanske att Daniel Westergren som speaker sa att det var två timmar kvar av loppet. Något fick mig i alla fall att tända till och tänka att ”nu jäklar!”. Två timmar var så pass kort att hjärnan kunde switcha från processfokus till att tänka på målet. Jag bytte till en playlist i Spotify med en massa peppande låtar och ökade farten. Från att ha legat drygt 6 min per varv gick jag ner till 5:20-5:30 (6:30-6.40 per kilometer). Precis som det blev vid varvbyte vid 12 timmar och jag började lyssna på musik och fick en kick, blev det här. Och precis som under natten klingade kicken av efter typ en halvtimme och det blev riktigt jobbigt fysiskt. Men nu var slutet nära och de riktigt mörka tankarna höll sig borta. De sista två timmarna sprang jag knappt 18 km.

När det var en timme kvar slog jag mitt tidigare pers (210 km) och jag hade 5 km upp till kvalgränsen. Även om den kändes inom räckhåll så vet man ju aldrig vad som händer och jag vågade inte ta ut något i förskott. Det var en grymt härlig känsla att nå den med knappt en halvtimme kvar. När jag ökade farten hade även Louise Kjellsson ökat farten och under den sista timmen sprang vi en hel del tillsammans. Jag drog i början och sista halvtimmen kämpade jag för att hänga med henne. Det var en riktigt bra sporre som garanterat gjorde att jag sprang snabbare på slutet än jag hade gjort annars.
 
När det var några minuter kvar tog krafterna slut och tempot gick ner rejält och när slutsignalen ljöd var det sååå skönt att stanna. Trodde jag. Jag hade glömt bort hur vansinnigt ont benen gör när man stannar och låg och jämrade mig ett bra tag efter. Johan kom fram direkt med tjock jacka och något att ligga på och funktionärer hjälpte till med Cola. Jag kunde sen få i mig lite smått att äta och dricka och kräktes aldrig efteråt som jag gjorde på PRT.

Det här loppet skiljde sig enormt från PRT. Även om det såklart var bitvis kämpigt mentalt så upplevde jag aldrig något riktigt mörker – och tankarna på att bryta dök aldrig upp. Kanske just för att jag var beredd på att de skulle kunna göra det och att jag hade en bra mental strategi för att hantera det. Jag kände mig inte alls lika omskakad/sargad som jag gjorde i/efter Växjö utan mest ”vanligt” mentalt trött och såklart rejält fysiskt sliten.
 
Efter loppet har jag funderat en del på mitt starka autonomibehov och att jag, när jag kläs av alla lager, blir en tydlig individualist. Johan uttryckte efter loppet att han saknade teamkänslan och att han upplevde sig exkluderad. Att jag inte kommunicerade eller visade vad jag tyckte om saker. Jag bara kämpade i min bubbla. Samtidigt lyssnade jag på Erik som i Maratonpodden hyllade laginsatsen som han, Johnny och Marie gjorde tillsammans. Det gör mig på ett sätt lite ledsen, för jag hade gärna velat vara en lagspelare. Samtidigt är det intressant att studera sig själv utifrån i en sådan extrem situation som ett 24-timmarslopp är. När det gäller ”liv och död” så går jag in med 110% fokus på att lösa uppgiften. Något socialt runt omkring orkar jag inte med. Om jag vänder blicken mot vardagen så kan jag se samma tendenser där, framför allt i jobbsammanhang. När det är mycket som ska levereras eller presteras så vill jag helst bara kötta på utan att ”bli störd av andra”. Kanske är det inget som jag ska försöka ändra på (ganska ofta är jag trots allt trevlig att vara med), men definitivt något som jag bör vara uppmärksam på för att kunna anpassa mitt beteende när det faktiskt inte gäller ”liv och död”. Hur jag ska förhålla mig till denna fråga inför/under EM behöver jag fundera en hel del på. Mina medlöpare har jag ofta kraft att heja på, i alla fall lite grand, även på slutet av loppen. Men hur ska jag förhålla mig till supporten? Supporten är ju så otroligt viktig. Jag hade aldrig någonsin presterat i närheten av vad jag gjorde om inte Johan hade stått där, timme ut och timme in och levererat dryck och gels, sagt fina ord och peppat. Kanske är det trots allt så att jag ska ha en support som jag inte känner så väl så att artighetsdelen fortfarande finns där. Men samtidigt vill jag undvika delen om att ”prestera” för supporten – att vara en duktig och trevlig löpare. Jäkligt svårt det där.

Jag funderar också på process vs resultat- och prestationsfokus. När jag började med ultra handlade allt om att lära sig förhålla sig till att under lång tid vara i ett stadie där det är jobbigt, och den stora nyckeln är just processfokus/processmål - att vara här och nu och inte tänka på att det är x antal timmar eller kilometer kvar. Jag har med tiden blivit ganska bra på detta, även om det såklart alltid är något som man fightas med under längre lopp. Kanske är det dock så att jag, för att kunna bli ännu lite bättre, behöver plocka in lite mer prestationsfokus? Att tillsammans med supporten prata distans etc under loppet. Kanske vilken fart som behövs för att uppnå y. Det gör jag ju innan loppet där jag vet precis vilken fart som jag ska öppna i för att springa lagom fort. Men senare i loppet har det alltid handlat om att kämpa i nuet och göra så bra jag kan där och då. Det känns lite läskigt att ändra detta, och jag känner direkt hur pulsen stiger bara jag tänker på det. Jag blir rädd för att inte kunna hålla det som sägs (det är det som jag gillar med att vara i nuet) och att det snarare ska påverka negativt i form av prestationsångest. Detta hänger säkert ihop med mitt resonemang om att kämpa själv vs jobba som lag ovan. Att bara kämpa så gott jag kan i min bubbla är inte lika riskabelt och utelämnande som att jobba i lag och hantera förväntningar från supporten. Detta behöver jag jobba vidare med inför EM.
 
Jag behöver också jobba med min självbild (eller är det något annat?) då jag ser en överhängande risk att hjärnan kommer att använda olika versioner av ”vad gör du här bland alla elitlöpare?” på EM. Jag känner mig fortfarande mest som en glad motionär som springer en hel del. Och det har säkert också med prestationsångest att göra. Eller att jag trivs som bäst när jag inte placeras i ett fack som inkluderar förväntningar. När allt fokus är på att jag ”bara ska göra mitt bästa” så mår jag som bäst, och så förhåller jag mig till det mesta i livet. Men jag vill använda alla verktyg i lådan för att skapa förutsättningar för prestation/resultat på EM, och då tror jag att jag behöver utmana mig själv här. Men hur?

Energiplanen funkade verkligen super (energi var 25:e minut)! Det känns som ett vinnande koncept att ha två likvärdiga alternativ – 2,5 dl sportdryck eller 1 gel + skölja ner med lite vatten. När jag var törstig kunde vi köra mer sportdryck och när jag behövde mindre vätska kunde vi köra fler gels. Jag fick lite tendens till illamående en gång på morgonkvisten, men fick då tuggummi av Emmy som fick bort det mesta. Annars mådde magen oförskämt bra. Jag kände mig i princip aldrig energilåg och blev aldrig hungrig så att det var aktuellt att fylla på med banan eller liknande. Se energiutfallet nedan (några koffeintabletter/salttabletter saknas på slutet).

Först efter loppet insåg jag till fullo vilket makalöst lopp som ägt rum på herrsidan. Hatten av för dessa fantastiska prestationer: ​https://runnersworld.se/24-timmarsrekord-och-varldsklass/

Skrivet av: Elin Hartelius

Det blev en halvbra uppladdning inför loppet med sjuk man och sjuka barn. Torsdag morgon vaknade jag med ena näsborren tät och tyckte att jag kände lite i halsen. Torsdag kväll grät jag floder och var helt säker på att det var kört och att det inte skulle bli något lopp. Jag packade inte ens klart för jag var så säker på att jag skulle vakna förkyld. Men det gjorde jag inte. Jag vaknade på fredagsmorgonen och kände varken i halsen eller var täppt i näsan och packade snabbt i ordning sista delen av packningen. Emmy körde upp mig, Emir och Linda. Guld värt att slippa köra i snöoväder. Det var riktigt häftigt att vara med på landslagssamlingen innan middagen bland alla stjärnor. Eftersom jag ville undvika magstrul var det både “jobbigt” att äta middag och frukost. Helst ville jag inte äta något fast alls, men ville ju inte heller starta tom. Svårt! Jag sov förhållandevis bra natten mellan fredag och lördag. Vaknade vid fem, men lyckades somna om till halv sju efter lite mindfulness. 

Starten gick kl. 11 i Växjö tipshall och det var riktigt härligt att komma igång. Jag hade bestämt mig innan att gå ut i lugnt tempo, typ 6:15, och det gjorde jag. Det kändes som om de flesta sprang snabbare än jag men jag kände noll stress, snarare ett lugn och en trygghet i att jag visste vad jag gjorde. Efter 25 min började vi med energi och sen fortsatte vi så var 25:e minut. Varje gång jag sprang förbi landslagssupporten nickade Maria uppmuntrade, räknade ner varv till energi eller något liknande. Jag hejade på alla som jag sprang om eller som sprang om mig. Det blev en sport att springa så jämnt som möjligt och jag tuffade på länge i 6:10-6:15-tempo. Det kändes som om Maria hade bra koll på vätskan och jag blev inte kissnödig på länge (note to self - förmodligen ska jag hålla igen lite på drickandet, framför allt längre in i loppet - lätt att bli väldigt törstig och vilja dricka mer än vad som egentligen fysiologiskt behövs). Superskönt! Magen fungerade bra och känslan var allmänt härlig. Det var en trevlig hall att springa i, högt i tak större delen och lite omväxling när man sprang under läktaren/i sprinthallen. Innan hade jag varit nervös både för temperatur och luftkvalitet men det kändes också bra. Skön temperatur (ca 17 grader) och bra luft.
 
Efter några timmar började jag känna lite i benen, inte smärta, men lite seghet. Jag tänkte att det var som det skulle. 4-5 timmar sa jag till Maria att benen började kännas lite och vi kanske skulle börja lägga in gåpauser. Jag ville verkligen inte framstå som att jag ”tiggde” gåpauser, men kände samtidigt att det nog kunde vara bra att börja med detta. Efter 6 timmar fick jag gå mellan skärmarna, förbi landslagssupporten. Efter sex timmar och en kvart unnade jag mig den första kisspausen, och ytterligare en efter sju och en halv timme. Det var som att när jag väl börjat var det svårare att inte gå på toa. Runt sju timmar började jag känna mig lite låg och bad Maria om “uppåttjack”. Jag fick en Intendshot (inte den första koffeindosen). När vi närmade oss åtta sprungna timmar fick jag svårare att hålla ”min” varvtid (2:18-2.20) och den kröp successivt upp mot 2:30. Någonstans här påbörjades en låååång svacka som bara blev djupare och djupare för varje timme som gick…

När vi sprungit i typ 12 timmar var jag TRÖTT! Jag kom ihåg att jag tänkte att om det hade varit ett 12-timmarslopp hade jag inte orkat en meter till när slutsignalen ljöd. Det gjorde ont i benen (framsida lår) på ett sätt som det inte brukar göra på lopp förrän kanske sista timmarna. Varvtiderna gick upp mot 2:35-2:40 de varv som jag inte gick. Efter tretton sprungna timmar, runt midnatt, hade jag ett varv på 6:48. Kanske var det då som det brast totalt och jag hulkade ut besvikelse, frustration och sorg över hur loppet blev. Jag grät och grät och Maria höll om mig. Sedan fortsatte jag framåt.
 
Det fortsatte nedför och varvtiderna kröp upp mot 2:45-2:50. Efter 15,5 h (vid 02:30) gick varven upp mot 3:00. Strax innan dess rasade magen och jag blev väldigt lös i magen. Det kändes som att kroppen inte orkade mer. Jag kände mig kraftlös och musklerna smärtade som de inte brukar. Jag försökte halvhjärtat att öka tempot lite för att bryta av misären (som jag gjorde vid SM i Skövde), men kroppen svarade inte alls. Maria gav mig marshmallows mot magen och det verkade fungera för magen stabiliserade sig igen.
 
Vid detta laget hade jag brottats med mörka tankar under lång tid och jag började tänka mer och mer på att bryta. Det kändes tråkigt, men okej för mig själv. Det jobbigaste var gentemot landslagsledningen och Maria som kämpade så. Jag tänkte att jag skulle bryta och ringa Emmy och be henne hämta mig. Åka bort från banan, sova några timmar och sen äta frukost på hotellet. Det fanns inte på kartan att i så fall stanna i hallen. Kan det ha med skam att göra? Att det var okej för mig att bryta men kändes pinsamt/jobbigt gentemot andra så ville i så fall bara ”bort”. Eller var det så att jag ville bort i första hand (skam) och att brytandet blev en konsekvens av detta, istället för tvärtom?
 
Jag blev mer och mer inställd på att bryta. Det kändes meningslöst att harva runt på banan när kroppen inte kändes bra. Jag visste att jag KAN vara igång i 24 timmar och kände inte att jag behövde inte bevisa det för varken mig själv eller någon annan. Resultatet skulle inte bli det jag hoppades eller ens i närheten av det. Jag hade också sprungit så långt (ca 140 km) att jag med gott samvete skulle kunna ta en lugn jul och fokusera på återhämtning. Varför fortsätta? Det fanns inget svar på detta. Jag försökte förklara för Maria att kroppen inte kändes som vanligt, att jag hade bestämt mig för att bryta. Mellan 17-18,5 h sprungna timmar (mellan kl 4 och 5:30 på morgonen) gick jag långsamt och fullt påpälsad, joggade lite ibland. Jag försökte bryta flera gånger, mestadels pratade jag med Maria, men Annika pratade också med mig en gång. De sa att jag är i en djup djup svacka och att det GÅR att komma ur den. Jag trodde dem inte, men orkade inte sätta emot. Kroppen och hjärnan var så trötta att det ändå var lättare att fortsätta än att “driva igenom” ett avslut. 

Även om jag i det skedet hade ett val så kändes det inte så. Det kändes som att jag var ”tvungen” att fortsätta. Jag har aldrig varit i den här situationen tidigare. Dels har aldrig motivationen svikit tidigare och jag har aldrig brutit ett lopp, och dels har aldrig någon “bestämt över mig” tidigare. Jag tyckte förfärligt synd om mig själv. Försökte börja springa lite. Kroppen var fruktansvärt stel, men jag kom långsamt igång igen och under en halvtimme hade jag äntligen någon form av löpsteg igen. Det kändes bra och jag kände en uns av glädje och stolthet. Det var fint att inte göra landslagsgruppen besviken. Det hade känts väldigt ”pinsamt/skämmigt/dåligt” att bryta och för en stund var jag glad att jag inte bröt. I svackan var jag var ju övertygad om att det INTE skulle gå att springa mer och det var intressant att uppleva att det gick att komma tillbaka, i alla fall lite grand, efter ett sådant mörker. Det var också otroligt hjärtvärmande med alla hejarrop från andra löpare som jag fick när jag började springa igen efter att ha gett upp tidigare.
 
Sen knackade verkligheten på igen. Den där lilla kicken som jag fick när jag insåg att jag kunde springa, försvann ganska snabbt igen och kvar var återigen kraftlösheten, de oändligt långa timmarna och smärtan i benen. Men nu var det försent att bryta. Jag var kvar på banan och eftersom jag inte kunde bryta ”med hedern i behåll” (efter 14-15 mil) var jag nu tvungen att försöka göra det bästa jag kunde av situationen. Louise Kjellson såg hur stark ut som helst och hon plockade in mer och mer. Jag och Sandra hade kämpat på ungefär samma varvtal typ hela natten. Jag tänkte att jag struntar i om jag kommer tvåa eller trea (Sandra hade kämpat så grymt bra så hade inte gjort något att komma efter henne) “men jag ska fasen härifrån med medalj”. Typ varje varv kollade jag på skärmen med distans/placering och försökte räkna ut hur många gånger Louise kunde passera mig utan att hon skulle komma för nära… Mitt i tröttheten, tårarna och meningslösheten väcktes en liten tävlingsdjävul i mig. Eftersom jag nu var kvar skulle jag kämpa så mycket jag kunde.

Många många tårar blev det under nattens och morgonens gång. Det kändes som en mardröm och tiden gick så fruktansvärt långsamt. Jag kommer nog alltid att minnas den stora klockan i sprinthallen, där visarna sniglade sig fram. Nästan hela loppet stod Ingela och Sara Lindström och hejade i sprinthallen. Emmy och Johnny var också där stora delar och det var så fint att ha deras stöd. Tårarna kom nog dels för att jag var så galet trött, men också för att jag inte ville vara där. Kanske blev det värre när alla tittade på? Jag blev liksom hela tiden påmind om att det fanns en annan verklighet, en verklighet där man inte sprang och gjorde såhär mot sig själv. Man är ju oerhört exponerad i en upplyst hall med publik. Till väldigt stor del gav det energi, men på slutet var det nog mest negativt för min del. Jag tror att det kan ha bidragit till att jag tyckte mer synd om mig själv. Att det fanns människor där som kunde tycka synd om mig, eller i alla fall som jag tänkte tyckte synd om mig eftersom” det var så synd om mig” (Not!), haha.

Under de sista timmarna hittade jag med hjälp av Maria ett koncept som blev min livlina - gå på kortsidorna och springa på långsidorna. Det gav mig den struktur och omväxling som jag behövde. Att springa hela tiden kändes helt omöjligt. Maria fanns där varje varv och gav mig olika treats, hejade, gick med mig bitvis o.s.v. Det gav både viktig struktur och skapade en känsla av att någon väntade på mig och brydde sig om mig. Emir stod på ena kortsidan och hejade och det betydde också mycket.
 
Jag körde på gå/springa-konceptet ända tills det var fem minuter kvar av loppet. Då sprang jag tills slutsignalen ljöd och jag ÄNTLIGEN fick sätta mig ner. Jag grät och grät - mest av lättnad över att det var över, men också över det jag varit med om. Det är sällan (aldrig) i andra situationer i livet som man får vara med om så mycket på så kort tid. Smärtan, kämpandet, den mentala kampen och hur man pressar sig själv. Den bästa liknelsen är förlossningssituationen. För mig som känslomänniska väcker såna här långa lopp mycket känslor, men det är inte alltid som tårarna går att härröra till något speciellt. Ögonen blir mer som springor i väggen till det inre där det bara forsar ut icke-indexerade känslor i form av tårar.

Jag tar med mig många ovärderliga lärdomar, men också många mörka tankar som behöver bearbetas. “Varför”-frågan hägrar fortfarande. Varför springer jag såna här lopp? Varför vill jag plåga mig så? Jag behöver ett bättre svar om jag ska göra det igen. Kanske hade jag blivit lite för nonchalant och underskattade vikten av ett ärligt och djupt “why”. Innan loppet fokuserade jag mycket på “huret” - energi, processmål och så vidare, men förutsatte att “varför” var på plats. Såhär i efterhand kan jag se att mitt varför till stor del har handlat om att utforska, krossa mina egna gränser och se vad jag kan klara av. Det funkar ju inte alls på samma sätt när jag går in i mitt tredje 24-timmarslopp för året och där jag “bara” vill prestera. Behöver jag omväxling så mycket att jag inte kan vässa “en” typ av distans/lopp? Dvs att jag trivs med utforskardelen samt att slå i underläge (vara ny på distansen/disciplinen) så att det blir svårt att motivera mig sen när bara handlar om att förfina och utvecklas inom samma ram? För att inte tala om risken för misslyckande som ökar för varje gång en distans repeteras. Är jakten på nytt/spännande eller undvikandet av misslyckande starkast drivande?

Jag lärde mig dock otroligt mycket genom att fullfölja. Kanske ska jag nästa gång ha som regel för mig själv att jag ”måste” fullfölja loppet oavsett hur tungt det blir eller hur dåligt det känns? För att kunna lära. Det har ju inte behövts tidigare, men när jag springer flera likadana lopp efter varandra kanske det blir en viktig del.
​
För att fortsätta på nonchalant-temat - Maria nämnde efter loppet att jag vid flertal tillfällen drog paralleller till tidigare lopp - “såhär ska det inte kännas”, “såhär har det inte varit tidigare så något måste vara fel” och så vidare. Som att jag visste hur det skulle vara. Om jag ska springa 24-timmars igen behöver jag nog mer “back to basics” och tänka att jag ska utforska vad som händer under just detta lopp, samtidigt som jag har med mig alla lärdomar från tidigare lopp i bagaget. Svår balansgång det där.
 
Maria var verkligen världens bästa support och det var intressant och lyxigt att få testa det. Många gånger under loppet fick jag saker (citronskiva, svamp med kallt vatten etc.) som jag inte visste att jag längtade efter innan jag fick dem - och när jag fick dem blev det magi. Och magen fungerade rekordbra i princip hela loppet. Något jag har funderat på i efterhand är att det dock fanns en liten “prestationsdel” i supportkonceptet, och säkerligen också i landslagskonceptet. D.v.s. jag ville prestera resultatmässigt, men också vara en “duktig” löpare till min fantastiska support och vara en bra löpare för landslagssupporten. Maria nämnde efter loppet att jag sa till henne att benen kändes tunga efter ett varvbyte efter nio, tio timmar - och att det ganska snart efter det började gå rejält utför. När jag berättade det för Maria hade det känts ganska tungt under tre, fyra timmar, men jag hade inte varit tydlig med det utan försökt att “vara duktig”. Det var ju jättedumt. Det hade ju varit mycket bättre att inte ha någon fasad, som sedan brast rejält, utan istället dela mina tankar tidigare - och då kunnat göra revideringar i tid. Exempelvis lägga in längre gåpauser tidigare.
 
För att spinna vidare på supporttemat - jag tänkte innan att jag och Maria var synkade i målbilder, men jag inser i efterhand att mina processmål byggde på att det gick bra resultatmässigt. Jag hade inte tänkt att det skulle kunna gå så dåligt som det gjorde. Ett av processmålen hade jag formulerat som att jag skulle vara i rörelse hela tiden, men när jag skrev det hade jag förutsatt att det gick förhållandevis bra. Det var (uppenbarligen - blev tydligt under loppet) mer ett medel för att nå fina resultat. Processmålet i sig var inte värt något, det insåg jag när Maria pratade om detta under loppet - och hon påminde mig om att jag bestämt mig för att jag skulle vara i rörelse alla timmarna. I planen var ju detta ett av mina mål, men det betydde ingenting och gav ingen mening utan sällskap av en fin prestation. Men jag hade ju kommunicerat till henne att detta var ett av mina mål, så självklart (enligt instruktion) hänvisade hon till detta när jag ville bryta.
 
Efter loppet har jag också funderat en del på autonomi. Jag har ett enormt stort behov av detta generellt i livet. Jag vill sitta i förarsätet. Jag vill inte att någon ska vara beroende av mig. Jag vill kunna göra som jag vill. Till stor del är det därför som jag driver eget. Hur påverkade det mig att “bara leverera” som tanken var under PRT? Att inte tänka eller fatta beslut, “bara springa”.  Kanske blir jag en bättre version av mig själv när jag styr mer själv? När det mer är upp till mig själv. Kanske inte. Men något finns det här, det är jag säker på. Om jag får bryta när jag vill och ingen hindrar mig, bryter jag då i större utsträckning? Eller blir suget att bryta större om jag “inte kan/får” bryta? Detta är definitivt något som jag ska fundera vidare på.
 
Under hösten har jag tränat en del mindfulness och jag använde dess enklaste form under loppet genom att räkna steg, tio (räknade varannat steg för att det inte skulle gå så snabbt) på höger ben och tio på vänster ben, och så om igen. Det fina med att inte bara räkna uppåt utan att stanna vid tio och byta ben, är att man direkt märker när man tappar fokus. Jag använde det till och från under hela loppet och gillade det. Det är definitivt någon som jag ska ta med i framtiden. Jag trivdes med att inte lyssna på bok eller liknande utan att “känna in loppet” och heja på mina medtävlande istället. Kanske borde jag ha lyssnat mer på musik än vad jag gjorde? Jag lyssnade inte förrän svackan och mörkret var rejäl och då var det som att musiken inte bet som den kan göra.
 
Efter en veckas helvila efter loppet började jag att jogga så smått igen. Jag hann dock bara springa några gånger innan jag fick covid. Och kort efter att jag kommit igång och springa igen efter sjukdomen gjorde jag en mindre operation som innebar efterföljande läkning utan löpning. Även om det känns tråkigt och ovant att träna så lite så kanske det finns en mening med det? På ett sätt är det nog bra med distans till löpningen när jag funderar över vad jag vill göra framöver och varför jag vill göra det.

Jag var ganska lugn innan loppet. Lycklig över att vara där och kunna starta. Medan vi fixade det sista åt jag lite lätt lunch, ris och stekt ägg. 
 
Starten gick kl 12 och jag joggade iväg i lugnt tempo. Redan från start hade jag is i hatten och kylhandduken på. Vi tänkte att det bästa var att jag aldrig blev för varm till att börja med. Jag sprang på i mitt lugna tempo och Therese, som hade sagt att hon skulle öppna i 6:15-tempo sprang iväg i rätt bra fart. Min klocka sa inledningsvis att jag låg runt 5:50-5:55, så när Johan efter några varv sa att jag låg runt 6:09 blev jag förvånad och först lite stressad. Sedan påminde jag mig själv om att det var ju bra. Det blåste lite och kom lite moln då och då, så värmen var hanterbar. Kylfilten fungerade verkligen super och gav välbehövlig svalka till axlarna och nacken. 
 
Jag började att springa utan något i öronen för att ”känna in loppet” och ev småprata med medlöpare, men ganska snabbt kände jag att jag lika gärna kunde lyssna på något. Jag sprang ändå själv i mitt tempo. Jag plockade fram den ljudbok som jag fixat innan och började lyssna. Efter någon timme fick jag första fasta energin. De första timmarna fick jag i mig (förutom sportdryck) en banan, en liten munk, en ostmacka och en halv risifrutti. Totalt låg jag de första sju timmarna på ca 320 kcal i snitt per timme (räknat från kl 13). Allt kändes bra och stabilt, men värmen gjorde sig mer och mer påmind och is och kylhandduk var mycket värdefullt. Efter att ha brutit sitt lopp stod Maria Jansson på bortre långsidan och sprutade vatten varje gång jag passerade. Så ljuvligt!

Efter ca fem timmar började magen strula lite. Jag kände mig lite uppsvälld och toanödig. Vid 19-tiden kände jag mig allmänt osugen på läget och orkade inte längre lyssna på ljudbok. Magen störde hela tiden. Jag kände inget illamående, det gjorde mer lite ont och jag kände mig gasig. Runt 19 gick jag på toa första gången av ganska många. Jag var aldrig lös i magen, men toanödig och gasig.
 
Någonstans här började vi testa blåbärssoppa (som funkade okej) och cola (jobbigt med bubblorna). Jag försökte att få i mig lite mer macka som komplement till sportdryck och gel, men efter ett miniatyrbett på den kände jag stark avsmak och ville bara bli av med den fruktansvärda saken i min hand. Ungefär denna tid började det också lukta mat (pizza?) vid varvning - blä! Att mat kan kännas så oerhört motbjudande. Vi jobbade på med sportdryck, Loka Crush och gels. Det funkade att springa men var inget kul. Jag blev mer och mer less och började bli rejält trött på solen som aaaldrig ville gå ner. Runt 21 började det äntligen bli svalare och jag bytte mitt blöta linne och blöta sporttopp mot torra kläder på överkroppen. Underkroppen och skor/strumpor bytte jag aldrig under hela loppet. Det kändes som ett alldeles för stort projekt och jag tror bara att det hade blivit jobbigt att ta av skorna och sen behöva ta på dem igen. Det var ljuvligt med den svalare temperaturen men det var inget roligt att springa. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det värsta med löpning är den där jäkla energin som ska in hela tiden. Redan här började mantrat att ”stå ut”, men då handlade det mer om att stå ut med att det inte var skönt på grund av magen, snarare än att benen var trötta.

Runt midnatt var jag riktigt riktigt less. Det gick långsamt och magen var jobbig. Jag undrade vad jag höll på med… Varför springer jag såna här lopp? ”Det här blir SISTA gången”. Jag tyckte synd om mig själv och grät en liten skvätt. Ville att Johan skulle gå med ett varv så jag kunde klaga och få tyckas synd om, men han fick ju bara vara i supportzonen. ”Nu går det så dåligt att allt jag sprungit hittills är förgäves” sa jag till Johan. ”Jag förstör allt!” snyftade jag. Johan frågade lite försiktigt om jag inte skulle försöka att springa på lite för att bryta den negativa spiralen. Det väckte något inom mig och en kraft började väckas. Jag tog fram mobilen och satte på min peppigaste spellista och tänkte att ”nu jävlar!”. Snyften byttes mot målmedvetenhet och aggression över att det kändes så pissigt. ”Här ska inte lidas, här ska fucking springas!”. Jag slängde träningsoverallsjackan och ökade farten rejält. Ur hörlurarna pumpade 90-talsdisco och jag kände mig lycklig! Jag fick världens runners’ high och kände mig helt oslagbar. ”Jag vet att det inte kommer att kännas såhär hela loppet, men just nu känns det lekande lätt” tänkte jag. För säkerhets skull sänkte jag tempot lite efter en stund. Kändes inte hållbart att springa i 5:30 för länge. Det var underbart att få känna denna energi och detta flow ett tag, men sen gick energinivåerna ner igen. Magen fortsatte att påminna mig om att den inte gillade var jag höll på med. Vid 03 har Johan noterat ”Fortfarande väldigt jobbigt med magen. Dåliga tankar om varför du håller på med detta. Du säger att du inte vill göra det igen.”
 
Vid tresnåret kissade jag i en kopp för att se hur vätskebalansen såg ut. Kisset var ganska mörkt och jag blev lite orolig. Jag pratade med Johan och vi bestämde att jag skulle försöka få i mig mer vätska. En stund senare kollade jag igen och då var kisset riktigt mörkt. Det såg ut som blaskigt kaffe. Då blev jag rädd på riktigt och orolig för att jag skulle behöva bryta. ”Hoppas hoppas att jag i alla fall kan få power walka i mål i alla fall” tänkte jag. Jag ville verkligen inte tvingas sluta för tidigt. Vi såg inte till Johnny så rådfrågade Lotta Thörn som satt vid banan. Hon sa att kisset ska vara ännu mörkare för att det ska vara rhabdo. ”Ser det ut som cola tycker ni?” sa hon och det tyckte vi inte. ”Men din vätskebalans är rejält ur balans, du måste vätska på ordentligt” sa hon sen. Lättade av hennes råd fick teamet Elin/Johan ett nytt fokus - fylla Elin med vätska så att inte loppet skulle sluta här.
 
Detta nya fokus gav loppet ny energi och jag blev väldigt motiverad att lösa problemet. Johan sa åt mig att dricka muggar från vätskestationen istället för att sippa från soft flasks. Tydligen hade jag inte varit så bra på det… Under en period körde vi: svepa två muggar sportdryck, springa ett varv, svepa en mugg vatten, springa ett varv, dricka en mugg sportdryck, springa ett varv osv. Magen blev ganska full, men det blev aldrig så jobbigt som jag trodde att det skulle bli. Efter ett tag kissade jag igen och kisset såg lite bättre ut. Sen kissade jag igen en stund senare och då såg det helt normalt ut. Vilken lättnad! Efter detta lilla projekt och insikten att Umaras sportdryck landade okej i magen, körde vi blandat med Umara och Maurten. Efter att vätskebalansen ordnat upp sig kändes faktiskt magen bättre också. Vid 04 har Johan noterat ”Magen börjar kännas bättre. Du känns mer positiv och springer på bra.”
 
Mitt i natten började den stora klockan som satt på stadion att snurra snabbare. En timme passerades på ett tiotal sekunder och dygn efter dygn passerade. Ironi, tänkte jag. Tiden går ju långsamt. En stor gul fullmåne lyste upp stadion tillsammans med strålkastare. 
 
Umara-Simon hade disco och sprang runt och hejade, det gav energi och kändes härligt att ”bli sedd”. Johnny var med och hejade och bekräftade med nickar att jag var på rätt väg. Jessica och Anton stod i kurvan och hejade. Det kändes som en trygghet att ha dem där. Även när de inte sa något och jag inte tittade på dem så visste jag att de var där. Sebastian, som brutit efter 12-14 timmar sa fina ord då och då och frågade någonstans där på natten/tidig morgon om jag ville ha en Intend-shot. ”Jag tar vad som helst” sa jag och shottade. Jag kände inga stickningar, men det smakade lite gott i munnen och gav en mental kick att ”ta något”. 
 
När det var sju timmar kvar hade jag inte alls kommit så långt som jag ville och tänkte att ”äsch det får blir som det blir”. Jag klagade hos Johan som sa att jag bara skulle fortsätta. Efter att tag till insåg jag att det var ju nio timmar kvar, inte sju. Insikten gav faktiskt mer energi än den tog. Mer tid kvar att springa in distans. Jag kollade bara löpt distans några gånger under loppet. Ville inte veta hur långt jag sprungit. Ville inte veta ”hur långt” det var kvar. Jag ville bara vara i min bubbla. ”Jag står ut nu” tänkte jag stora delar av loppet. Varje gång jag var här och nu så kände jag ju att det inte var sååå hemskt. Jag kunde stå ut med detta. Jag tänkte även ”pain is temporary, glory is forever” många gånger. På slutet fick jag inte ihop ordningsföljden, utan det blev mest ”pain och glory”. 

Jag visste ganska tidigt att jag låg bra till för segern och att jag troligtvis hade ganska bra marginal, men ville inte veta mer än så. Louise sprang grymt bra under natten och jag tänkte att ”snart kommer hon ikapp”. Jag var medveten om att jag höll på med någon mental lek och gillade det. Anna-Maria sprang också otroligt bra sista halvan och jag tänkte samma där ”måste hålla henne borta så mycket det går”. Jag ville inte vinna med ett dåligt resultat och mitt stora fokus under den senare delen av loppet var att göra ett resultat som var så pass ”okej” att jag verkligen skulle kunna njuta av segern. Att jag gjorde ett bra lopp och ett bra resultat var oändligt mycket viktigare för mig än att ta en viss valör.

Först sista timmen, när jag visste att jag skulle springa hem ett okej resultat, började jag fira lite inombords. Men jag vågade inte släppa fram för mycket känslor. Ville kämpa in i det sista, ville ge allt jag hade hela dygnet. ”Om du springer på sista timmen slår du pers” sa Johnny och då var jag tvungen att gå en kurva. Barnslig protest för att visa att ”jag kanske faktiskt inte orkar springa på”? :-) Sen tog jag tag i mig själv igen och började springa.

Sista timmen var både oändligt lång och fantastiskt magisk. Att springa förbi varvning och bli applåderad och hejad på var så härligt. Och när ”The final countdown” ljöd på maxvolym sista kvarten flög jag fram (känslan, inte den reella farten, haha). Jag lyckades öka sista timmen, vilket jag inte pallade sist, och det var en go känsla att kunna fightas in i det sista. 

Det var sååå ljuvligt när slutsignalen lät. Så underbart skönt att få stanna och att det hela var över. 

Detta lopp skilde sig en del åt mot Pace on Earth Invitational. Jag sprang smartare/jämnare och kände mycket mindre behov av att gå. Det var nästan lika jobbigt att gå som att springa, så sprang absolut största delen av loppet. Mitt jämnare upplägg bidrog troligtvis också till att jag hade lite mer krafter kvar på slutet. Däremot strulade magen mycket mer denna gång. Skulle tippa att det var vätskeobalansen som i sin tur påverkade magen. Och magstrulet drog ner allmänkänslan och gjorde de psykiska dalarna djupare på SM. Men jag fick också känna på hur underbart fantastiskt det plötsligt kunde kännas sådär mitt i loppet - dvs även topparna blev högre. Mina tår (stortår och ”långtår”) var rejält sargade på både fötterna, men det kändes aldrig under loppet, förutom vid ett tillfälle när det skar lite i fötterna. Sen försvann det igen. Jag kände heller ingen (rejäl) muskelsmärta under detta lopp. Under förra 24-timmars kommer jag ihåg att varje steg på slutet smärtade rejält muskelärt. Jag hade inte samma upplevelse nu.

Generell måluppföljning

• (Drömmål 220 km): Nästa gång! 😊
• A-mål: 200 km: Yeeeey!
• B-mål: 190 km: Check!
• C-mål: 180 km: Check!
• Vara i rörelse i 24 timmar (jag får stå still endast om jag går på toa): Måluppfyllnad 95%.
• Vara snäll mot mig själv (vara mentalt förberedd på att mota bort tankar som kom under dark trail - "vad gör jag här?", "varför försöker jag ens prestera när jag är såhär dålig?": Måluppfyllnad 100%.
• Vara snäll mot Johan: Måluppfyllnad: 50%. Hade målet varit ”inte vara elak mot Johan” hade jag nått 100%. Nu var det inte så och då fanns det en del att önska. Till lopp framöver ska jag både revidera denna målsättning (acceptera mitt ”löparbeteende” i större utsträckning och prata mycket om det med supporten inför loppet), men också fundera på hur jag kan göra det mer konkret. När jag blir trött blir jag kort, saklig och orkar inte vara för ”snäll”. Jag lärde mig också att jag behöver diskutera gemensamt språk med supporten inför lopp. Johan frågade ofta ”Hur känns det?” och när hjärnan och kroppen var trött blev det en för komplex fråga att besvara. Jag funderar på om man mot slutet istället skulle jobba med kort fråga i form av ”Status?” och där svaret är 1 (skit! Vi måste ändra något), 2 (jobbigt, men hanterbart) och 3 (jobbigt, men just nu bra flow). 
  
  

​Förberedelse
Jag var otroligt laddad och nervös innan loppet. Vaknade klockan 04.00 och hade svårt att somna om fyra dagar innan loppet. Var också (som vanligt) supernervös för att bli sjuk etc. Träningsmässigt kände jag mig väl förberedd och de tre volymblock jag genomfört sedan årsskiftet (varav två senaste månaden) gav ett självförtroende. Inför loppet var jag mest orolig för att jag under loppet skulle må illa och bli skadad/få ont på specifikt ställe, framför allt på vänster smalben eller vänster stortå där jag hade små känningar redan innan. Jag sprang sista ”längre” passet (17 km) lördagen innan, 10 km söndagen innan, vilade måndagen och därefter 5 km tis, 4 km ons och 3 km torsdag. När jag började springa loppet kände jag mig helt utvilad och stark. Jag åt som vanligt dagarna innan, men drog ner på fibrer sista dagarna. Dagen innan mini-kolhydratladdade jag med några extra bananer och ett par mellanmålssmoothies. Jag åt ris och kyckling till middag.

Energi
Överlag fungerade energin otroligt bra under loppet! De första sex timmarna funkade planen med Maurten-sportdryck som bas, därefter fick vi börja improvisera. Johan lyckades dokumentera allt intag under loppet (fantastiskt underlag att ha framåt!). Jag tog även några koffeintabletter och drack lite kaffe som inte är med nedan. Det var godare än jag trodde att dricka lite varm soppa och det är nog något som jag ska försöka göra ännu lite mer av vid nästa lopp. Både gott att bryta av det söta och skönt att få en känsla av att få i något mer ”riktigt”.

Fysiskt
Kroppen kändes länge bra under loppet. Jag fick i princip inga smärtor och inga känningar! Ungefär 2/3 in i loppet fick jag ganska ont på foten (för hårt knuten sko?), men löste upp den och sen kändes det okej igen. Nu efter loppet känner jag mig extra sliten på vänster fot/vänster stortå så lite stryk fick den nog. Jag vet att sprang och tänkte vid flera tillfällen att ”jag har inte ont någonstans, jag är bara trött” och det var en fantastisk känsla.
Relativt tidigt i loppet, kanske efter 6-7 timmar, blev jag väldigt sovtrött. Jag hade svårt att hålla upp ögonen och kände mig seg i huvudet. Jag har aldrig varit med om det så tidigt innan. Jag hittar ingen given förklaring i energiintag och det hjälpte inte med kolhydrater. Kanske kan det ha att göra med att jag sovit ganska dåligt veckan innan loppet och att anspänningen inför loppet började släppa en bit in. Jag tror i alla fall att det hjälpte efter några koffeingel/koffeintabletter.

Mentalt
Jag känner mig stolt och nöjd över hur jag hanterade det mentala. Både för att jag aldrig tänkte tanken på att ge upp eller ”fuska mig till” vila och för att jag var snäll mot mig själv hela loppet. Tankarna som kom under dark trail, när jag ifrågasatte vad jag hade där att göra, kom inte alls. Kanske delvis för att underlaget jobbade med mig denna gång och jag slapp rötter, stenar och backar när jag var trött. Men säkert också för att jag slapp större problem som saktade ner mig och för att jag överlag var mer förberedd på den typen av tankar (och hade försökt förebygga genom att fokusera på processmålen i högre utsträckning än resultatmålen). Just processmålet att fortsätta framåt var jag fullt fokuserad på. Även när jag hyperventilerade och skakade under en del av loppet såg jag det mer som problem som behövde lösas, snarare än gick in i känslan och ville ta det som en möjlighet att lägga/sätta mig ner och vila.
​
En av de värsta enskilda dipparna kom efter 100 miles. Innan loppet hade jag inte alls tänkt på att det skulle vara ett delmål överhuvudtaget. Men under loppet sporrade det lite och blev som ett stort första delmål. När jag nådde det, och dessutom på en tid som jag blev väldigt glad över, tillät jag känslorna att komma fram (glädje, stolthet och lite tycka synd om mig själv) och när jag släppte fram dem, öppnades även porten till den upplevda tröttheten som jag (uppenbarligen) förträngt större delen av tiden fram till dess. Det ledde till att kroppen reagerade fysiskt och jag började skaka, hyperventilera och gråta. Emmy var där ett fantastiskt komplement till Johan och guidade min andning så att jag lugnade ner mig. Sen fick jag soppa och något mer och gav mig iväg gåendes på några varv för att kunna få i mig mer energi.

Jag har funderat på det där efteråt, att jag nog tjänar på att inte försöka att ”njuta” av uppnådda resultat under själva loppet utan att försöka att kämpa på med skygglapparna på tills målet är där. Emmy reflekterade efteråt om hennes empati då och då under loppet påverkade mig negativt och om hon borde ha varit ännu mer saklig. Jag sa att jag inte alls upplevde det så, men så bollade jag det med Johan och han kom att tänka på en situation när det var typ en timme kvar av loppet. Han gick bredvid mig i supporterzonen när jag åt gel. Eftersom jag gick fick vi mer tid än vi brukade tillsammans vid varvning. Han sa att han tyckte att jag var så himla grym och fantastisk etc. Och efter det fick jag tårar i ögonen och fick ”problem med andningen” igen (andas snabbt och grunt). Jag har alltså flera exempel som tyder på att jag inte ska ha för mycket kärlek under själva loppet, utan mer saklig/trevlig support som hjälper mig att lösa problem.

En annan spännande lärdom var att mitt mantra (Jag lever nu, Fortsätt framåt, Jag har valt detta) verkligen funkade! Sista två timmarna rabblade jag det för mig själv gång på gång och framför allt den första meningen (påminnelse om att livet är kort och jag har förmånen att leva nu och att jag just nu utforskar skrymslen av livet som jag aldrig annars får känna) var oerhört kraftfull. Den både tröstade mig och gav mig styrka.
​
När jag kom över 180 kilometer använde jag distansen då och då som mentalt verktyg. Det var väldigt trevligt att varvet var just 1 km, för då kunde jag räkna ner till nästa ”heltal”. När det var 5 km kvar till 190 km tänkte jag ”varv fem, varv fem” och sen nästa varv ”varv fyra, varv fyra” o.s.v. 

Tidigt i loppet pratade jag med Henrik som berättade att han lyssnade på ljudbok. Jag blev sugen på det och Johan och Emmy valde en spännande deckare till mig. Det blev verkligen super! Den var jättespännande och det kändes som att den aldrig tog slut. Ju längre tiden gick, desto mer fick jag fokusera på att förstå och leva mig in i handlingen och hade inte tid på att tänka på hur kroppen kändes. Perfekt distraktion, hehe. När boken var slut lyssnade jag lite på musik, men sen behövde mobilen laddas. När den laddats en stund och Johan skulle ge tillbaka den, orkade jag inte ta den och sprang bara förbi. I efterhand ångrar jag att jag inte lyssnade på musik de sista timmarna. Jag tror att det hade kunnat bidra med lite extra pepp och kämparglöd.

Efteråt
Jag sov hyfsat okej natten mellan söndag och måndag, men natten mellan måndag och tisdag sov jag inte en blund. Kroppen kändes stressad och ville inte komma till ro alls. Nätterna efter där har jag sovit jättebra. Är tröttare än vanligt och såklart trött i muskler, men kroppen känns överlag väldigt bra med tanke på vad den har gjort. Idag (fredagen efter loppet) joggade jag för första gången efter loppet, 6 km i lugnt tempo med Emir, som springer 200 miles. Det var härligt! Men gjorde lite ont på ovansidan på vänsterfoten, där jag hade ont under loppet. Så ska nog vänta några dagar till innan jag springer igen.

Skrivet av: Elin Hartelius
​I desperat behov av äventyr. Så kändes det inför Kullamannen/Dark Trail. Hösten kännetecknades av mycket jobb och rodd med vardagspussel. Veckorna gick snabbt och flöt ihop till en geggig massa utan vare sig highs eller lows. ”Det spelar egentligen ingen roll hur det går, bara jag får bryta det hektiska ekorrhjulet med lera, mörker, äventyr och att få kämpa för överlevnad – få känna att jag lever” tänkte jag inför loppet. Veckorna innan var rejält stressiga med inställt Kullamannen, nytt hopp om nytt lopp, oro för att jag blivit smittad av en kollega hos kund som jag träffat dagen innan hon blev sjuk i corona, nya restriktioner som gjorde att Dark Trail hängde löst. Som jag nämnde när vi pratade dagen innan hade jag inga specifika resultatmål utan kände starkt att vad resultatet än blir så kommer jag att vara nöjd så länge jag känner att jag har gett allt jag har. Jag insåg under loppet att jag hade tänkt fel. Eller i alla fall inte till fullo insett var jag var mentalt. Mitt stora fokus på att bara komma iväg, att äntligen få ge mig ut på äventyr igen, hade grumlat mitt sätt att tänka. Förra året handlade Kullamannen enbart om att genomföra loppet och jag var otroligt glad och stolt när jag klarade det. I år gick jag in för att tävla, men jag hade inte förberett mig mentalt på det.

De första sju milen till Båstad kändes på det stora hela bra. Stigarna var fina och höstträden glödde trots gråmulen dag (optimalt löparväder!). Jag kände mig stark – tog det lugnt samtidigt som jag passerade en hel del löpare som hade startat tidigare på morgonen. Jag drack Maurten 320 och började efter 1,5-2 timmar komplettera med fast föda (en bebisgröt, lite senare en halv tunnbrödsrulle och därefter ett wienerbröd). Jag började också med salttabletter efter ca två timmars löpning. En stund efter wienerbrödet började jag må illa. Ett sånt där störande illamående som gjorde att det var halvjobbigt att både sippa sportdryck och inta annan energi. Efter att ha pausat allt intag någon timme började det kännas bättre igen och när jag kom till Båstad kändes magen okej. Jag åt lite grönsakssoppa, två pizzaslicar, drack en cola och lite kaffe + Twix. Laddad för nästa etapp begav jag mig ut i mörkret mot Ängelholm. 

Första halvmilen från Båstad är lättsprungen och sen väntar ca en mil av rejält kuperad och teknisk stig. Här började de negativa tankarna komma, samtidigt som illamåendet gjorde sig påmint med full kraft igen. ”Shit vad långsamt det går”, ”Hur kan jag ens drömma om att göra riktigt bra resultat”, ”Varför ska jag springa såna här lopp när jag uppenbarligen inte kan prestera” var tankar som snurrade. Det var någonstans här, ungefär halvvägs i loppet, som jag istället insåg att jag behövde flytta fokus till att ”bara klara loppet”. Det i sig kändes som ett misslyckande, eftersom jag uppenbarligen var där för att prestera (även om jag innan försökt intala mig något annat innan). Jag hällde ut all sportdryck efter ungefär åtta mil och därefter var det vatten som gällde i dryckesväg. Etappen mellan Båstad och Ängelholm var riktigt jobbig. Jag hade en bild av att den är ganska lättsprungen, men en stor del går på stigar med rötter, stenar och annat som gör att det är svårt att komma in i ett flow. Det var också bitvis svårt att hitta i mörkret.

Det enda jag tänkte på var att ta mig till Ängelholm och där försöka få i mig ordentligt med energi. ”Det får bli ett så långt stopp som det behövs” tänkte jag. När jag kom till depån i Ängelholm kände jag mig rätt ynklig. Jag försökte få i mig lite linsgryta, gick sådär. Smakade lite på en Risifrutti, men fick mest i mig lite sylt. Drack lite cola, men tog med mig det mesta i en flaskorna när jag lämnade depån. ”Drick små små sippar ofta” sa en av killarna i depån och det hade jag som mantra i princip ändå in i mål. Jag stannade i ca 25 minuter innan jag begav mig ut igen. Det kändes lite lättare mentalt när jag visste att jag bara hade 42 km kvar, men jag var orolig för hur energin skulle funka. Jag tvingade i mig en gel då och då, kanske en per timme. Ibland fick jag gå för att illamåendet blev för jobbigt att springa med. När jag hade längre uppehåll med gel kändes det bättre i magen, men jag visste ju att det inte var hållbart att sluta med energiintag. Jag funderade några gånger på om jag skulle stoppa fingrarna i halsen och försökas kräkas för att omstarta magen, men vågade inte med risk för att det skulle få negativa konsekvenser (fortsatt illamående och helt tom mage). Benen kändes okej att ”tuffa på med”. De var trötta, men gjorde inte ont. Jag hade heller inte ont i fötterna så förutom illamåendet var det ingenting som störde. Jag kände mig rejält sovtrött runt Ängelholmsdepån, men det försvann sen och natten funkade fint ur den synpunkten.

När jag äntligen kom fram till Kullaberg kändes det mentalt ganska bra. Skönt med omväxling och då bara en dryg mil kvar. Benen kändes starka uppför och det gick ganska bra även nerför. Jag kom in i något slags flow och bara matade. Banan på Kullaberg var markerad med reflexer. Det var tjock dimma på berget och efter Håkull hade jag ingen aning om var jag befann mig. Flera gånger var dimman så tät att jag inte såg nästa reflex och irrade runt lite innan jag kunde springa vidare. Efter någon timme på Kullaberg kändes det som om banan aldrig skulle ta slut. Nya backar, ny lera, upp för ny kulle, ner för lervälling och så upp upp igen. ”Tänk om målet inte är vid fyren” tänkte jag. ”Tänk om de har förlängt banan till Mölle, det klarar jag inte”. Den sista halvmilen var det som att jag var i krig, som att livet hängde på att komma i mål. Jag sprang så fort jag kunde, matade på uppför och sprang/halkade nerför, flåsade som en galning och det kändes som att jag sprang för livet. ”Jag måste ta mig till målet så fort jag kan, innan jag kraschar. I målet kan jag få dropp” tänkte jag. Tårarna började rinna på slutet. Jag var så trött, så slut och banan tog aldrig slut. När jag tillslut kom fram till asfalten och såg fyren blinka i mörkret kände jag inte alls samma rena glädje som vid Kullamannen förra året. Jag var så slut, så trött och tårarna bara rann. Jag grät och grät – för att jag tyckte synd om mig själv (haha, ja men så var det), av lättnad för att det äntligen var slut, av stolthet att jag klarade det, av besvikelse för att jag inte gjorde ett bättre lopp och av förvåning att tiden trots allt blev så bra.

Skrivet av: Elin Hartelius

”Starten gick” i arla morgontimme klockan 05:00. Min man Johan sprang med och vi startade samtidigt med annan en kille som också skulle springa 90 km. Temperaturen var ljuvlig, ca 11 grader, det var vindstilla och gryningen lurade bakom träden. Framför mig hade jag drygt elva varv på ”åttan” (7,7 km) i Skatås i Göteborg. Det är en lättsprungen motionsslinga med dryga 60 höjdmeter per varv.
 
De första varven fick jag hålla tillbaka mig själv för att inte springa för fort. Utgångspunkten var att hitta ett tempo där jag kunde rulla på utan alltför stor ansträngning, men där jag samtidigt kunde tillryggalägga så många kilometer som möjligt innan det blev för varmt. De första fem varven drack jag 250 ml Maurten 320 per varv, tog en salttablett per varv och tog en Maurten-gel varannat varv. Det täckte både energi och vätskebehov - väldigt smidigt. Magen småbråkade lite i början, men stabiliserade sig efter några varv.

På det sjätte varvet (när jag passerade maradistansen) tappade jag flaskan ungefär halvvägs på slingan. Den blev alldeles grusig och jag kunde inte dricka på några kilometer fast jag var törstig. Samtidigt började värmen göra sig påmind och den sprungna distansen gjorde att benen inte längre sprang obehindrat av sig själva. Dessa små detaljer gjorde sammanlagt att jag ganska snabbt gick från känslan ”hur lätt som helst” till ”uh, vad jobbigt detta är”. Skiftet skedde ungefär halvvägs och efter det blev det mer fokus på kämpa och ”hålla ut”. Det är fascinerande hur små störningsmoment (som att tappa en flaska) kan få en att tappa momentum och ge en negativ mental påverkan. Fram tills denna punkt hade jag också tänkt varje varv som en månad (jag skulle påbörja tolv varv) och firat när jag passerat ”Q1”, ”valborg”, ”midsommar” etc. Denna taktik blev helt verkningslös när det började bli tungt - perspektiven blev helt enkelt för långa och tanken på att springa ”ett helt år” orimlig. Jag började istället tänka i form av varv - ”bara ett varv till” och det funkade bättre. 

Min kära man Johan var helt ovärderlig att ha med. Efter några kilometer med den grusiga flaskan mötte han upp med både vatten och sportdryck och vid varvning fick jag med mig en gel med koffein istället för de vanliga. Han läste upp peppande kommentarer från familj och sociala medier och såg till att preppa så att allt var redo när jag varvade. Ungefär halvvägs dök också min syster och hennes son upp och hejade. Så värdefullt!
 
När temperaturen blev högre gick vi från en salttablett per varv till två per varv. Det blev successivt svårare att få i mig tillräckligt med sportdryck (vatten släckte törsten mer effektivt) och jag växlade upp till en gel per varv (i kombination med sippar av sportdrycken). Ungefär halvvägs började vi också jobba med is i stora mängder - det var ljuvligt! Jag hade köpt såna där ispåsar som blir som en karta med isbitar, och av dem klippte vi remsor som vi lade på huvudet under kepsen, mot ryggen i sport-BH:n och i nacken med hjälp av en ”scarf” (sönderklippta leggings). Isen hade smält helt efter ungefär halva varvet, men då visste jag att det bara var några kilometer kvar tills jag skulle få ny is. Jag drack även klunkar av cola och kallt vatten i varvning senare under förmiddagen. De sista varven gick det inte ner någon sportdryck överhuvudtaget och jag körde istället med en flaska vatten och flaska cola i västen.

Ju längre tiden gick desto mer inåtriktad, tyst och fokuserad blev jag. Jag älskar att lyssna på musik när jag springer, men hade bestämt innan att jag inte skulle få göra det förrän jag nått ”Evertsberg”. Runt 55 km satte jag på musik och sprang sen med det i princip in i mål. För mig tillför det boost och pepp och gör mig starkare mentalt. Ju närmare jag kom målet, desto kortare blev den möjliga mentala tidshorisonten och mitt fokus handlade mer om att ”uthärda” här och nu. En form av svettig mindfulness antar jag, haha. 

Jag tycker inte om att titta på avverkad distans när jag springer lopp. Då far tankarna genast till hur långt det är kvar och det bidrar inte med något positivt för mig. Istället föredrar jag att tänka/räkna varv, etapper eller liknande. Under lördagens ”lopp” i Skatås tittade jag i princip aldrig på ackumulerad distans eller tid och det var väldigt skönt. En annan mental grej som funkade väldigt bra var att jag, när jag hade ca 20 km kvar och det kändes riktigt tufft, bad Johan att räkna ut vilken sluttid jag skulle få om jag sprang alla kilometrarna på 5:30-snitt (ingen kilometer hade hittills gått så ”långsamt”) och om varje varvningskilometer skulle bli 8:00 (d.v.s. helt stillastående i några minuter). Jag kom inte ihåg exakt vad han sa, men han nämnde en tid runt åtta timmar som för mig var helt galet bra. Därefter så kunde jag varje kilometer som gick snabbare än 5:30, vilket var alla, känna en seger och att jag ”tog hem” ännu mer. Det var otroligt peppande. Annars så skulle jag lätt kunnat falla in i en negativ känsla när farten inte var riktigt lika hög som den var under morgontimmarna. Sista timmen kom en Insta-kompis, Alexander och hejade och det var också riktigt roligt och gav energi.

De sista två kilometrarna tillät jag mig själv att titta på den ackumulerade distansen och fick en rejäl påminnelse/käftsmälll om varför jag inte ska göra det. Metrarna kröööp fram och den sista biten kändes oändligt lång. Lättnaden, lyckan och stoltheten var totalt när jag till slut uppnått 90 km och klockan stannade på 07:39.07. Så galet snabbt och mycket bättre tid än jag någonsin vågat drömma om!
 
Nu blir det lugnare träning ett tag, innan det är dags att växla upp och blicka framåt mot nya mål.

Skrivet av: Elin Hartelius

​Den 13 maj 2019 anmälde jag mig till Kullamannen 100 miles – mitt första 100 miles-lopp och mitt livs största utmaning. Jag har sedan dess tänkt på loppet under alla mina löprundor och en massa tid där emellan. Ni är säkert många som känner igen er i den där besattheten som Kullamannen som inte går att värja sig ifrån. Resan från att jag tryckte på anmälningsknappen till den 1 november har varit en mental resa i sig. Upprymd och lycklig vid anmälningstillfället följt av fallande tvivel på min förmåga och ifrågasättande av varför jag skulle ge mig på något så långt och jobbigt. Efter en riktigt tuff och lång fjällöpning i somras var mitt långlöparsjälvförtroende i botten, men sen hände något. Långsamt och metodiskt började jag att bygga upp mig själv både fysiskt och mentalt. Tvivel byttes till en stark beslutsamhet – det här SKA gå. Jag gjorde allt jag kunde för att öka mina chanser – pratade med flera som sprungit tidigare, provsprang olika delar av loppet, testade energialternativ och steppade upp träningen rejält.
​
När jag stod på startlinjen den 1 november var jag full av förväntan och glädje och kände en enorm tacksamhet över att få starta. Hela familjen hade varit pangförkylda veckorna innan och jag hade varit sååå rädd att själv åka dit. Men det hade jag inte och nu stod jag där med gåshud och lyssnade på Magika tillsammans med ett stort antal andra ultrahjältar. 

Starten gick och jag joggade iväg i ett lugnt tempo. Eftersom mitt stora och enda mål var att klara loppet var jag mycket mån om att springa lugnt i början. Redan från början fick jag glädjen att springa med Mikael Antonsson som tog sin första ring 2017. Han är egentligen en snabbare löpare än jag, men efter en skada i ljumsken bara några veckor innan loppet hade han reviderat planen, från ett tufft tidsmål till att ”bara” klara loppet.

Första milen gick som väntat lätt och känslan var på topp! Jag var så lycklig över att vara igång. Efter Torekov (26 km) började den isande motvinden, som skulle komma att sällskapa oss ända till Ängelholm. Det förtog inte alltför mycket av mitt humör, men blev ett konstant störmoment som gjorde resan något mindre njutbar. En gång i timmen var det dags för energiintag i form av macka eller bebissmoothie. Min tanke var att vänta så länge som möjligt med sockriga intag.
​
Vid första vätskestationen i Glimminge (34 km) ville jag bara vidare. En snabb påfyllning av vatten och sportdryck och sen begav vi oss iväg igen. Förbi hagar, sommarhus med tremetersfönster, fler hagar, ängar och öde stränder. Sträckan är säkert vacker på sina sätt, men jag upplevde den som sååå tråkig. Platt och milsvid sikt, och den isande vinden i ansiktet. Jag började känna mig lite stel i ena höften och bestämde mig för att gå korta stunder då och då för att variera rörelserna. Det gjorde stor skillnad och känslan i höften stannade vid en känning. 

Timmen innan Ängelholm drömde jag och Micke om varmt kaffe, pizzaslice och cola. Jag såg också mycket fram emot att få ta på mig pannlampa och möta mörkret – först då skulle liksom äventyret börja på riktigt. Det började skymma så smått när vi joggade in i Ängelholmsdepån (55 km) och letade upp våra dropbags. I depån mötte min fantastiska man Johan upp och peppade med fina ord. Efter intag av den spännande kombinationen körsbärstomater, cola, pizza, kaffe, bulle, dammsugare och grönsakssoppa begav vi oss iväg igen med pannlamporna på. Fulltankad med energi och lycklig över att få springa i den fantastiska skogen i mörkret fick jag en riktigt maxad känsla. Det kändes som om jag skulle kunna springa för alltid. 

Efter en timme med runners high utan dess like började benen kännas lite segare igen och vi började att gå fem minuter per halvtimme. Det var både gottgörande för benen och för huvudet som fick något konkret att jobba med (varje timme delades in i 5 + 25 + 5 + 25 minuter). Vägen blev tråkigare igen och reflexvimplarna som visat vägen i Ängelholmsskogen var borta vilket gjorde det svårt att hitta. Min vapendragare Micke kollade regelbundet på mobilen för att kolla att vi var på rätt väg och jag gled glatt med. Tusen tack för det Micke!
​
Till slut kom vi äntligen fram till Svanshallsdepån (84 km). Till min stora glädje bjöd de, förutom på vatten och sportdryck, på rykande hett kaffe och kladdkaka. Magiskt gott! Påhejaren Johan stod och huttrade i den iskalla vinden som drog in från havet och jag och Micke skyndade oss vidare innan vi började frysa för mycket. Det kändes riktigt stort att närma sig Kullaberg och som belöning lyssnade vi på ”Victory” från ”Two Steps From Hell” – ”min” Kullamannenlåt (sjukt bra – lyssna in den om du inte redan gjort det!). Efter nio mil var vi äntligen framme på Kullaberg! Humöret var på topp och kroppen kändes hyfsat pigg. Den långa transportsträckan var äntligen över och nu började loppet på riktigt.

Förutom den kalla vinden hade vädret varit bra under dagen (mulet och uppehåll). Strax efter att vi påbörjat extraloopen på Kullaberg runt 22-tiden på fredagskvällen började det regna. Jag bytte till en skön regnjacka och regnet, som under natten aldrig blev mer än måttligt, gjorde mig därefter ingenting. Efter ett gäng rejäla backar kom vi ner till stenstranden och laddade med pannkakor i snålblåsten innan vi tog oss i kast med den första Håkullsklättringen. Från stranden såg vi ett pärlband av pannlampor som nästan overkligt brant långsamt rörde sig uppför berget. För en kort sekund tyckte jag att det såg ut som ett fackeltåg från en svunnen tid.

Den här tiden på loppet var vi löpare fortfarande hyfsat samlade och vi var flera som samtidigt skulle kravla sig upp för den branta sluttningen med hjälp med repen. Repen slängdes hit och dit av kraften från klättrande löpare och det var riktigt läskigt ett tag. Fötterna hade noll grepp i det leriga lövunderlaget och tanken på vad som skulle hända om jag tappade greppet om repet fick mig att så snabbt jag kunde dra mig uppåt. Efter ”repklättringen” väntade ett flertal andra backar innan vi äntligen var uppe på toppen och begav oss nedåt igen. Redan i de första nedförsbackarna på Kullaberg började höger att klaga lite. Det kändes mer som trötthet än som begynnande skada, men jag tog det för säkerhets skull väldigt lugnt nedför.

Efter Håkull blev banan lerigare och lerigare för att på sina ställen vara en leråker som man gled igenom/nedför. Vätskestationen Josefinelust, som låg 7 km från Mölle, var alltid oändligt långt bort från Håkull, även om den enligt kartan skulle bara några kilometer bort. Väldigt mystiskt det där. Efter Josefinelust väntade lersurfing nedför och stiglöpning innan vi äntligen kom fram till asfalten som ledde till fyren. Efter fyren väntade den klassiska bergsklättringen nedför innan hagarna och de gloende korna. Vidare till utsiktsplatserna där man ser Mölle så nära, men ändå så långt bort. Där hade jag på förhand bestämt att jag skulle trycka energi för att inte komma för energilåg till Mölle. Några Bloks slank ner (för att bryta av mot de timvisa gels som blivit min nya vana).
​
Det kändes riktigt skönt att komma till Mölle första gången. Och faktiskt inte det minsta jobbigt som jag mentalt laddat för innan. ”Brytklockan” ringde dock flera gånger med vi åt mat, drack kaffe och cola, fyllde ny energi i ryggsäckarna och gav oss sen ut i natten igen. Jag grät en skvätt över den fina lapp som min kollega Emmy skrivit åt mig (en för varje gång jag passerat Mölle). Vid det här laget (runt halv tre på morgonen) kände jag mig småpackad och sluddrade när jag pratade – hade med största sannolikhet med sömntrötthet att göra. Det höll i sig under hela nästkommande varv, men kroppen funkade fortfarande bra. Och jag var tillräckligt pigg i huvudet för att hålla koll på energi- och saltintag. När det grydde i slutet av det första av de tre ”hela” varven såg jag en mängd konstiga figurer i skogen. Det var riktigt underhållande.

Strax innan åtta på lördagsmorgonen gav vi oss ut på det näst sista varvet efter frukost bestående av Risifrutti, bulle och ljuvligt svart kaffe. Huvudet var betydligt piggare av ljuset och det kändes grymt bra att ge sig iväg på det NÄST SISTA varvet. Eftersom ”man alltid klarar den sista intervallen” räknade jag nästan det näst sista varvet som det sista. Benen och huvudet var trötta, men kroppen kokade av beslutsamhet. JAG SKA I MÅL. Det goda morgonkaffet i kombination av cola, gel och annat rogivande för magen gjorde sig påmint vilket ledde till flera spontanbesök i skogen.
​
Det näst sista varvet blev ganska emotionellt och många tårar fälldes. Dels för att jag var så trött, men också för att det slog mig med full kraft i en av lervällingarna att JAG SKULLE KLARA DET. Vi hade så pass god tidsmarginal att vi skulle hinna gå långsamt runt om det krävdes på sista varvet. Ute i en av backarna väntade också min kära mamma som spontant åkt från Göteborg för att heja. Och min man Johan och en annan kompis Johan stod och hejade på flera ställen. Helt ovärderligt!

Runt lunchtid på lördagen kom vi till Mölle för tredje och sista varvningen. ”Let’s fucking do this” var känslan och jag klev beslutsamt (och mycket stelt) genom djävulsgapet som ledde ut till sista varvet. Första halvan av sista varvet var helt MAGISKT. Precis innan vi gick ut på vårt sista varv hade alla som sprang ett eller två varv på Kullaberg (”Dödens Zon” och ”Dubbeldöden”) startat och en strid ström löpare sprang förbi oss med pigga steg. Jag har aldrig varit med om en sådan fantastisk kärleksbombning förut. Löpare efter löpare gav oss ryggdunkar, axelklappar, ropade att vi var hjältar, att vi var fantastiska, att vi var så imponerande. Tårarna rann, hjärtat svämmade över och benen fick förnyad kraft. Vilken enorm upplevelse! 

Kraften från våra underbara medlöpare räckte dock inte riktigt hela vägen. Under sista halvan på sista varvet smärtade benen rejält, leran gjorde allt för att sluka oss och regnet som öste ner kylde ner våra slitna kroppar. Under den sista milen fick jag möta Kullamannens krafter på riktigt. Han försökte med alla medel knuffa mig ner för stupen, in i den mörka skogen och ner i det djupa havet. Men jag kämpade emot – med gels, Bloks och med tanken på det hägrande målet som en starkt lysande stjärna.

Och så kom den till slut. Målgången. Den fullständiga lyckan, den enorma lättnaden, den magiska känslan av stolthet i bröstet. I FUCKING DID IT! Jag krossade mitt tidigare distansrekord med 90 km, jag mosade mitt tidigare tidsrekord med 20 (!) timmar och återigen var gränsen mellan verklighet och dröm sådär overkligt suddig. Att dessutom få springa i princip hela loppet tillsammans med en så fantastiskt varm och omtänksam person som Micke, det är jag otroligt glad och tacksam över.

”Finisher på Kullamannen 2019”, den lever jag på länge. Tack för en magisk helg!

Jag och Johan gjorde även en film efter loppet, som finns nedan - "Kullamannen 100 miles 2019 - through the eyes of a first attempter":