Kullamannen 100 miles 2022

Skrivet av: Johan Hartelius
​​
Innan loppet

​Jag känner mig ovanligt nervös och spänd inför årets Kullamannen. Jag misstänker att det är för att det har gått rätt så bra på Kullamannen de senaste två åren och jag därmed sätter en större press på mig själv inför årets lopp än vad jag brukar göra. De har dessutom “seedat” startlistan i år utefter UTMB index och förra årets placering. Detta gör att jag, på grund av förra årets placering, har fått startnummer 5. Startnummer 5, jag? På ett stort internationellt lopp med över 500 löpare anmälda. Detta ger verkligen blandade känslor, såklart superhäftigt att få den äran men också känslan av att det är fel, att jag inte borde ha ett så lågt nummer. 
​

​Men trots att det känns som att formen i år är bra och att senaste loppet tidigare i somras gick bra så är det ju omöjligt att veta med ultralopp, det är så mycket som kan gå fel, framförallt på ett sånt här lopp med den speciella banprofilen som den har då det är kuperat varvat med långa sträckor platt löpning. Det är väldigt lätt att gå ut för hårt och “bränna” benen och sen ha väldigt svårt att komma tillbaka.

Snart behöver jag i alla fall inte fundera mer på det då det äntligen är dags för de sista förberedelserna och sen ta mig ner till Hotel Skansen i Båstad där starten tradetionsenligt går.

Del 1 - Superben!

​Som vanligt står Kullamannen för en makalöst häftig och stämningsfull start av loppet, vilket tillsammans med de ca 450 löparna som har tagit sig till startlinjen gör att adrenalinet nu pumpar för fullt. - 3, 2, 1, RUN! hör jag och jag sätter igång klockan, som nu ska vara igång i många timmar framöver, och ger mig iväg. Jag har på förhand tänkt att den absoluta toppklungan inte är någon bra ide att försöka hänga på, med årets startfält så kommer det gå riktigt snabbt och risken att gå in i väggen kommer vara överhängande. Så jag ger mig iväg i bra tempo utan att spurta, jag har tänkt att det får gå ganska snabbt de första 5 km innan det bär av uppför in i Sinarpsdalen då tempot naturligt kommer att bli långsammare. Jag håller typ 4:30 tempo och jag springer om några som jag hamnade efter i rusningen vid starten. Känslan är mycket bra, förmodligen den bästa känslan jag haft vid starten av ett lopp på väldigt länge nu, benen är verkligen fulla av spring!
​
Check på "Prologen" och vidare in i Sinarpsdalen där jag ganska snabbt kommer ikapp ytterligare två löpare, Viktor och Dennis. Jag gör sällskap med dem och vi springer och småpratar lite vilket är väldigt trevligt. Samtidigt som jag blir lite orolig då jag vet att bägge är riktigt starka löpare och tempot kanske är gränsfall för min egen del. Bör jag egentligen släppa och hitta ett lugnare tempo? Men benen känns väldigt pigga (kanske inte så konstigt efter bara 7-8 km) så jag bestämmer mig för att “gambla” lite detta lopp, det får bära eller brista, jag hänger på. 

Det är intressant hur jag omedvetet gör en indelning av löparna, å ena sidan jag och å andra sidan dem som är bra på riktigt. Jag väljer ju nu att satsa trots detta och jag försöker ifrågasätta varför jag gör denna inledning, men det är nästan så att jag sätter egna begränsningar utifrån andra istället för utifrån mig själv.

Vi springer genom Sinarpsdalen i fortsatt bra tempo i den trevliga och lätt kuperade terrängen för att efter ca 20 km komma ner till kusten igen och denna gång vika av åt höger mot Båstad. Sträckan som sedan följer fram till Hovs Hallar känns längre än vad jag vill minnas att den var samt att variationen i löpningen är ganska begränsad denna sträcka, underlaget består mest av strandängar och lite grusväg. Stoppet för att fylla på energi blir höjdpunkten, dels just för energin men också då Elin överraskar med att vara där! Trodde inte jag skulle se henne igen förrän i Båstad, väldigt trevligt 😀 Men jag känner mig lite stressad att komma iväg snabbt igen då jag gärna ville hänga på de som jag sprungit med hittills. Väl vid Hovs Hallar så ökar humöret igen då det är en hel del folk som är ute och hejar, däribland Elin igen, samt att jag nu vet att det blir en annan typ av löpning i alla fall i några kilometer framöver. 

De kommande kilometrarna är nog de bästa på hela loppet. Stig, ganska teknisk stig, så trevligt! Så länge man inte är för trött det vill säga, vilket jag fortfarande inte är. Tvärtom, jag får massa energi och jag tror att jag till och med gör ett litet litet omedvetet ryck från Dennis. Ungefär 6 - 7 kilometer varar denna sträcka innan det övergår i asfalt och sen grusväg igen. Väl på asfalten kommer Dennis, som kännd otroligt stark och kontrollerad idag, ikapp igen och går även förbi några kilometer senare.

Magen har hittills skött sig bra, endast lite illamående vid något tillfälle samt lite känsla av att magen börjat bli orolig, men aldrig värre än att det ganska snabbt blivit bra igen. Så energiintaget vid det här laget är nog ungefär enligt plan. Planen från början var att starta med en extra flaska med sportdryck vilket skulle ge en kickstart på 270 gram kolhydrater i dryck plus de gel som jag åt kontinuerligt.  Jag även preppat två till flaskor med 90 gram kolhydrater i vardera, en som jag hade i västen och en i drop bagen, för att få i lite extra energi. Utöver detta så förlitar jag mig på sportdryck från vätskestationerna samt gel som jag har med mig och som jag försöker få i mig med jämna mellanrum. Jag är dålig på att hålla ett exakt schema utan brukar gå mer på känsla och tänka att jag ska försöka få i mig lite mer än jag tror hela tiden.

​Del 2 - Coladrömmen

Det blir ett snabbt och lite förvirrat stop i Båstad. Först ser jag inte riktigt var tältet med vätska är någonstans och när jag väl hittar och kommer in i det så hittar jag inte min mugg som jag har med (jag kom senare på att jag letade i fel ficka) och har tänkt dricka Cola ur. Efter ett tags letande så ser jag istället att det står ett glas med Cola på bordet, trodde jag, som jag tar och börjar dricka. Det visar sig dock vara kaffe så det åker ut igen då det inte alls var vad jag var sugen på. Tillslut så ger jag upp coladrömmen och bestämmer jag mig för att fylla på mina flaskor med sportdryck och bege mig ut på “prologen” igen.

Jag springer iväg själv men kommer ganska snabbt ikapp 100 kilometers löpare som nyligen har startat, vilket gör att det blir en hel del slalom mellan löpare samt även en del löpning på sidan av stigen för att komma förbi. Jag hinner också bli lite orolig över att det ska bli kö uppför den branta delen in i Sinarpsdalen, men det blir endast en kort bit som jag får ta det lite lugnare än vad jag vill, vilket kanske egentligen bara är bra. Genom Sinarpsdalen igen med fortsatt helt okej känsla och energi i kroppen. Jag har nu sprungit själv ett tag men kommer efter ca halva denna sträcka ikapp Adam från USA som jag gör sällskap med ett tag och som jag senare ska göra sällskap med en längre sträcka. 

Efter Sinarpsdalen med de avslutande kilometrarna på asfalt så kommer jag ner till kusten igen och nu börjar en lång lång platt sträcka längs med havet. Det har nu gått ca 75 kilometer och jag känner här för första gången att det börjar ta emot lite grann, det är liksom inte riktigt samma lätthet i steget som det varit hittills. Men konstigt vore väl det annars då det har gått ganska snabbt så här långt, första 80 kilometrarna gick på ca 7:30 timmar. Härifrån fram till Råbocka camping i Ängelholm så är det inte så mycket spännande som händer, jag springer på så snabbt jag kan, vilket innebär ett tempo på runt 6 min / km. Någonstans på denna sträcka så springer jag först om Dennis igen när han tog ett litet stopp vid sidan men inte så långt senare så springer han förbi mig igen. Så i princip hela denna sträcka springer jag på själv. Jag närmar mig Ängelholm vilket brukar innebära att man närmar sig campingen och stoppet, men i år så har de lagt in en extra dragning på ca 15 kilometer i skogen innan man kommer fram till Råbocka camping. 15 kilometer som känns evighetslånga, jag blir tvungen att kolla några gånger på kartan på mobilen så att jag fortfarande är på rätt stig och inte har råkat springa förbi campingen. Det har jag inte, det tar bara väldigt lång tid att komma fram. Tillslut är jag äntligen där, och även om jag planerar ett kort stopp som inte kommer ge så långsiktig tröst, så är det ändå skönt att nå detta delmål. 

På så här långa lopp så brukar jag försöka dela upp loppet i olika delmål för att göra det lite mer rimligt och greppbart när det är så otroligt långt kvar till mål (samtidigt som jag ganska ofta tappar just dessa delmål och börjar tänka hur långt det är kvar på hela loppet, jättedålig taktik när det fortfarande är superlångt kvar…). 

Jag hämtar drop bagen, letar rätt på gels som jag stoppar i västen, ger drop bagen till en funktionär (då jag själv inte ser var man ska lägga den, min stressade och trötta hjärna är nog inte så bra i detta läge på att uppmärksamma saker), fyller på mina flaskor och beger mig ut från stationen igen. Lite sorgset att behöva / vilja vara så effektiv och inte hinna njuta mer av stoppet, men samtidigt är det nog bra, för trots det korta stoppet så hinner benen bli rejält stela märker jag när jag försöker börja springa igen.

Del 3 - Verkligheten kommer ikapp
​
In i skogen igen efter stoppet på riktigt stela ben, de vill inte alls att jag ska fortsätta springa. Men jag vet att det oftast går att komma igång igen även när det känns så här, dock kanske inte i samma tempo som tidigare. Och precis så blir det denna gång också, benen kommer typ igång men det är väldigt svårt att hålla samma tempo som tidigare, en bra kilometer ligger nu på 6:15 minuter men ofta är de uppemot 7 minuter. Nu börjar en lite intensivare mental kamp som skiftar mellan mörka tankar, “varför gör jag detta?” och “det kanske är dags att sluta tävla efter det här loppet och bara springa för att det är kul istället för detta plågande” (det är så otroligt intressant hur snabbt dessa tankar försvinner när väl loppet är över, som tex nu när jag skriver detta några dagar efter då jag sitter och tänker på vilka lopp jag ska springa nästa år), till “kom igen nu, du har sprungit över 11 mil nu, det är 3 mil kvar till Mölle och sen bara det roliga kvar på berget, skärp dig, du ligger ju jättebra till!” och “jag vill gå, jag vill gå, jag vill gå, men jag kan ju springa, så fortsätt springa då!”. Sån tur är kommer Adam ikapp igen och även Mario från Österrike vilket bidrar till att humöret går upp lite och de dåliga tankarna avtar aningen. Det är alltid trevligt att springa och prata lite när det är tungt samt att lida tillsammans även om vi inte försöker fokusera för mycket på just det.

​Svanshall, sista vätskestationen innan Mölle! Nu är det bara en dryg mil kvar till Mölle. Underlaget börjar äntligen att variera lite igen också, vägarna blandas nu med lite trail om vart annat, dock så är det inte lika härligt med trail just nu som det var för 5-6 mil sedan… Jag lägger knappt märke till det, men nu börjar även solen gå upp nu. Jag har vid det här laget slutat tänka på att vi springer i mörker, det är liksom så det här loppet är helt enkelt, men när nu solen går upp och vi kan blicka ut över ett helt stilla hav och ta av oss pannlamporna så är det faktiskt väldigt trevligt. Detta innebar också att jag för första gången ska få springa på kullen i dagsljus. Kilometrarna segar sig fram och det går inte alls snabbare för att jag kollar på klocka väldigt ofta, men tillslut så är vi äntligen i Mölle och efter ett snabbt stopp även här så ger vi oss iväg igen mot berget och de avslutande 2 milen av detta lopp.
​​

​Del 4 - Bara berget kvar

​Vi ger oss iväg på asfalten genom Mölle mot berget, benen gör riktigt ont nu. Även om det har varit jobbigt i ganska många mil nu så har benen inte gjort riktigt lika ont som de kan göra på lopp utan har mer bara blivit tommare och tommare på kraft och energi, så att varje steg är riktigt jobbigt att ta. Men som sagt, nu är inte benen bara tomma längre utan gör riktigt ont. Innan loppet sa jag till Elin att det var lite synd att det bara är ett varv på kullen denna gång också, framförallt när det är ljust, men hon svarade att du kommer nog tycka att det är rätt skönt när du väl kommer dit. Så rätt hon hade! Gå, jogga lite, gå, jogga lite. Så ser löpningen ut på berget, i princip varje backe blir det gång och sen försöka komma igång och springa några steg igen för att inom kort börja gå igen. Inget flow i löpningen direkt, men det är många backar man ska ta sig upp för, tycker alltid det är fler backar än det varit tidigare år (konstigt fenomen det är samma bana). Marko gick och åt en macka efter stationen i Mölle och halkade efter, så nu är det bara jag och Adam som gör sällskap igen. Det är väldigt skönt att ha sällskap med Adam som, framförallt uppför, fortfarande känns stark och håller ett bra (allt är relativt…) tempo som jag kan ta rygg på. Jag tror inte det skulle gå lika “snabbt” utan honom. Så är vi framme vid loppets juvel, backen upp från Håkull, som är precis lika jävlig och brant som vanligt. 19 minuter tar den kilometer som innehöll backen men tillslut står vi på toppen och kan kort njuta av vyerna. Sen vidare på den tekniska stigen, Josefinelust, Fyren, Ransviks veranda och så tillslut dyker den upp, den sista kilometern. Det spelar ingen roll hur ont det gör nu, jag ska njuta, bara låta benen rulla fram på asfalten och låtsas som att jag är pigg som jag var 16 mil tidigare. Runt hotellet, som var nytt för i år, och sen ner in i mål, kramandes med Adam som jag tror är lika lycklig att äntligen få gå i mål, stanna och träffa och krama sin fru och dotter.

​Efter loppet

Det är så otroligt skönt att stanna, samtidigt som det gör så himla ont. Det är som att det finns tre nivåer till av smärta i benen som har legat där och väntat så länge benen är i rörelse men som nu får fritt spelrum att komma fram. Och så mycket känslor som väller fram nu också, enorm glädje och lättnad, stolthet och uppskattning. Jag försöker säga något till Elin som har tagit emot mig i mål, men halsen klumpar sig och jag kan inte stoppa tårarna från att komma. Emmy som jobbar med livesändningen kommer också fram och frågar hur det har gått. Jag säger nog inte så mycket smarta saker utan bara pladdrar om just hur skönt det är att vara i mål och hur glad jag är. På stapplande ben tar jag mig sen från målområdet in till vätskestationen för att få i mig lite cola och soppa.

17 timmar 33 minuter tar det mig detta år att genomföra Kullamannen 100 miles vilket ger placeringen delad 5:a. Detta är mitt bästa lopp någonsin, jag har aldrig pressat mig så hårt tidigare. Innan loppet satte jag upp ett drömmål att springa under 18 timmar, men jag trodde ärligt inte att det skulle vara möjligt. Så när vi springer in i mål på 17:33 kan jag knappt tro att det var sant, det känns helt otroligt.
​

​2 dagar efter loppet

Som vanligt efter lopp så har jag svårt att sova några nätter och just under natten till måndag när jag ligger vaken så slår det mig att dropbagen ligger kvar i Mölle, jag glömde helt bort den efter målgången. Tror inte riktigt huvudet var helt hundra med just då.