Jag var ganska lugn innan loppet. Lycklig över att vara där och kunna starta. Medan vi fixade det sista åt jag lite lätt lunch, ris och stekt ägg. Starten gick kl 12 och jag joggade iväg i lugnt tempo. Redan från start hade jag is i hatten och kylhandduken på. Vi tänkte att det bästa var att jag aldrig blev för varm till att börja med. Jag sprang på i mitt lugna tempo och Therese, som hade sagt att hon skulle öppna i 6:15-tempo sprang iväg i rätt bra fart. Min klocka sa inledningsvis att jag låg runt 5:50-5:55, så när Johan efter några varv sa att jag låg runt 6:09 blev jag förvånad och först lite stressad. Sedan påminde jag mig själv om att det var ju bra. Det blåste lite och kom lite moln då och då, så värmen var hanterbar. Kylfilten fungerade verkligen super och gav välbehövlig svalka till axlarna och nacken. Jag började att springa utan något i öronen för att ”känna in loppet” och ev småprata med medlöpare, men ganska snabbt kände jag att jag lika gärna kunde lyssna på något. Jag sprang ändå själv i mitt tempo. Jag plockade fram den ljudbok som jag fixat innan och började lyssna. Efter någon timme fick jag första fasta energin. De första timmarna fick jag i mig (förutom sportdryck) en banan, en liten munk, en ostmacka och en halv risifrutti. Totalt låg jag de första sju timmarna på ca 320 kcal i snitt per timme (räknat från kl 13). Allt kändes bra och stabilt, men värmen gjorde sig mer och mer påmind och is och kylhandduk var mycket värdefullt. Efter att ha brutit sitt lopp stod Maria Jansson på bortre långsidan och sprutade vatten varje gång jag passerade. Så ljuvligt! Efter ca fem timmar började magen strula lite. Jag kände mig lite uppsvälld och toanödig. Vid 19-tiden kände jag mig allmänt osugen på läget och orkade inte längre lyssna på ljudbok. Magen störde hela tiden. Jag kände inget illamående, det gjorde mer lite ont och jag kände mig gasig. Runt 19 gick jag på toa första gången av ganska många. Jag var aldrig lös i magen, men toanödig och gasig. Någonstans här började vi testa blåbärssoppa (som funkade okej) och cola (jobbigt med bubblorna). Jag försökte att få i mig lite mer macka som komplement till sportdryck och gel, men efter ett miniatyrbett på den kände jag stark avsmak och ville bara bli av med den fruktansvärda saken i min hand. Ungefär denna tid började det också lukta mat (pizza?) vid varvning - blä! Att mat kan kännas så oerhört motbjudande. Vi jobbade på med sportdryck, Loka Crush och gels. Det funkade att springa men var inget kul. Jag blev mer och mer less och började bli rejält trött på solen som aaaldrig ville gå ner. Runt 21 började det äntligen bli svalare och jag bytte mitt blöta linne och blöta sporttopp mot torra kläder på överkroppen. Underkroppen och skor/strumpor bytte jag aldrig under hela loppet. Det kändes som ett alldeles för stort projekt och jag tror bara att det hade blivit jobbigt att ta av skorna och sen behöva ta på dem igen. Det var ljuvligt med den svalare temperaturen men det var inget roligt att springa. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det värsta med löpning är den där jäkla energin som ska in hela tiden. Redan här började mantrat att ”stå ut”, men då handlade det mer om att stå ut med att det inte var skönt på grund av magen, snarare än att benen var trötta. Runt midnatt var jag riktigt riktigt less. Det gick långsamt och magen var jobbig. Jag undrade vad jag höll på med… Varför springer jag såna här lopp? ”Det här blir SISTA gången”. Jag tyckte synd om mig själv och grät en liten skvätt. Ville att Johan skulle gå med ett varv så jag kunde klaga och få tyckas synd om, men han fick ju bara vara i supportzonen. ”Nu går det så dåligt att allt jag sprungit hittills är förgäves” sa jag till Johan. ”Jag förstör allt!” snyftade jag. Johan frågade lite försiktigt om jag inte skulle försöka att springa på lite för att bryta den negativa spiralen. Det väckte något inom mig och en kraft började väckas. Jag tog fram mobilen och satte på min peppigaste spellista och tänkte att ”nu jävlar!”. Snyften byttes mot målmedvetenhet och aggression över att det kändes så pissigt. ”Här ska inte lidas, här ska fucking springas!”. Jag slängde träningsoverallsjackan och ökade farten rejält. Ur hörlurarna pumpade 90-talsdisco och jag kände mig lycklig! Jag fick världens runners’ high och kände mig helt oslagbar. ”Jag vet att det inte kommer att kännas såhär hela loppet, men just nu känns det lekande lätt” tänkte jag. För säkerhets skull sänkte jag tempot lite efter en stund. Kändes inte hållbart att springa i 5:30 för länge. Det var underbart att få känna denna energi och detta flow ett tag, men sen gick energinivåerna ner igen. Magen fortsatte att påminna mig om att den inte gillade var jag höll på med. Vid 03 har Johan noterat ”Fortfarande väldigt jobbigt med magen. Dåliga tankar om varför du håller på med detta. Du säger att du inte vill göra det igen.” Vid tresnåret kissade jag i en kopp för att se hur vätskebalansen såg ut. Kisset var ganska mörkt och jag blev lite orolig. Jag pratade med Johan och vi bestämde att jag skulle försöka få i mig mer vätska. En stund senare kollade jag igen och då var kisset riktigt mörkt. Det såg ut som blaskigt kaffe. Då blev jag rädd på riktigt och orolig för att jag skulle behöva bryta. ”Hoppas hoppas att jag i alla fall kan få power walka i mål i alla fall” tänkte jag. Jag ville verkligen inte tvingas sluta för tidigt. Vi såg inte till Johnny så rådfrågade Lotta Thörn som satt vid banan. Hon sa att kisset ska vara ännu mörkare för att det ska vara rhabdo. ”Ser det ut som cola tycker ni?” sa hon och det tyckte vi inte. ”Men din vätskebalans är rejält ur balans, du måste vätska på ordentligt” sa hon sen. Lättade av hennes råd fick teamet Elin/Johan ett nytt fokus - fylla Elin med vätska så att inte loppet skulle sluta här. Detta nya fokus gav loppet ny energi och jag blev väldigt motiverad att lösa problemet. Johan sa åt mig att dricka muggar från vätskestationen istället för att sippa från soft flasks. Tydligen hade jag inte varit så bra på det… Under en period körde vi: svepa två muggar sportdryck, springa ett varv, svepa en mugg vatten, springa ett varv, dricka en mugg sportdryck, springa ett varv osv. Magen blev ganska full, men det blev aldrig så jobbigt som jag trodde att det skulle bli. Efter ett tag kissade jag igen och kisset såg lite bättre ut. Sen kissade jag igen en stund senare och då såg det helt normalt ut. Vilken lättnad! Efter detta lilla projekt och insikten att Umaras sportdryck landade okej i magen, körde vi blandat med Umara och Maurten. Efter att vätskebalansen ordnat upp sig kändes faktiskt magen bättre också. Vid 04 har Johan noterat ”Magen börjar kännas bättre. Du känns mer positiv och springer på bra.” Mitt i natten började den stora klockan som satt på stadion att snurra snabbare. En timme passerades på ett tiotal sekunder och dygn efter dygn passerade. Ironi, tänkte jag. Tiden går ju långsamt. En stor gul fullmåne lyste upp stadion tillsammans med strålkastare. Umara-Simon hade disco och sprang runt och hejade, det gav energi och kändes härligt att ”bli sedd”. Johnny var med och hejade och bekräftade med nickar att jag var på rätt väg. Jessica och Anton stod i kurvan och hejade. Det kändes som en trygghet att ha dem där. Även när de inte sa något och jag inte tittade på dem så visste jag att de var där. Sebastian, som brutit efter 12-14 timmar sa fina ord då och då och frågade någonstans där på natten/tidig morgon om jag ville ha en Intend-shot. ”Jag tar vad som helst” sa jag och shottade. Jag kände inga stickningar, men det smakade lite gott i munnen och gav en mental kick att ”ta något”. När det var sju timmar kvar hade jag inte alls kommit så långt som jag ville och tänkte att ”äsch det får blir som det blir”. Jag klagade hos Johan som sa att jag bara skulle fortsätta. Efter att tag till insåg jag att det var ju nio timmar kvar, inte sju. Insikten gav faktiskt mer energi än den tog. Mer tid kvar att springa in distans. Jag kollade bara löpt distans några gånger under loppet. Ville inte veta hur långt jag sprungit. Ville inte veta ”hur långt” det var kvar. Jag ville bara vara i min bubbla. ”Jag står ut nu” tänkte jag stora delar av loppet. Varje gång jag var här och nu så kände jag ju att det inte var sååå hemskt. Jag kunde stå ut med detta. Jag tänkte även ”pain is temporary, glory is forever” många gånger. På slutet fick jag inte ihop ordningsföljden, utan det blev mest ”pain och glory”. Jag visste ganska tidigt att jag låg bra till för segern och att jag troligtvis hade ganska bra marginal, men ville inte veta mer än så. Louise sprang grymt bra under natten och jag tänkte att ”snart kommer hon ikapp”. Jag var medveten om att jag höll på med någon mental lek och gillade det. Anna-Maria sprang också otroligt bra sista halvan och jag tänkte samma där ”måste hålla henne borta så mycket det går”. Jag ville inte vinna med ett dåligt resultat och mitt stora fokus under den senare delen av loppet var att göra ett resultat som var så pass ”okej” att jag verkligen skulle kunna njuta av segern. Att jag gjorde ett bra lopp och ett bra resultat var oändligt mycket viktigare för mig än att ta en viss valör. Först sista timmen, när jag visste att jag skulle springa hem ett okej resultat, började jag fira lite inombords. Men jag vågade inte släppa fram för mycket känslor. Ville kämpa in i det sista, ville ge allt jag hade hela dygnet. ”Om du springer på sista timmen slår du pers” sa Johnny och då var jag tvungen att gå en kurva. Barnslig protest för att visa att ”jag kanske faktiskt inte orkar springa på”? :-) Sen tog jag tag i mig själv igen och började springa. Sista timmen var både oändligt lång och fantastiskt magisk. Att springa förbi varvning och bli applåderad och hejad på var så härligt. Och när ”The final countdown” ljöd på maxvolym sista kvarten flög jag fram (känslan, inte den reella farten, haha). Jag lyckades öka sista timmen, vilket jag inte pallade sist, och det var en go känsla att kunna fightas in i det sista. Det var sååå ljuvligt när slutsignalen lät. Så underbart skönt att få stanna och att det hela var över. Detta lopp skilde sig en del åt mot Pace on Earth Invitational. Jag sprang smartare/jämnare och kände mycket mindre behov av att gå. Det var nästan lika jobbigt att gå som att springa, så sprang absolut största delen av loppet. Mitt jämnare upplägg bidrog troligtvis också till att jag hade lite mer krafter kvar på slutet. Däremot strulade magen mycket mer denna gång. Skulle tippa att det var vätskeobalansen som i sin tur påverkade magen. Och magstrulet drog ner allmänkänslan och gjorde de psykiska dalarna djupare på SM. Men jag fick också känna på hur underbart fantastiskt det plötsligt kunde kännas sådär mitt i loppet - dvs även topparna blev högre. Mina tår (stortår och ”långtår”) var rejält sargade på både fötterna, men det kändes aldrig under loppet, förutom vid ett tillfälle när det skar lite i fötterna. Sen försvann det igen. Jag kände heller ingen (rejäl) muskelsmärta under detta lopp. Under förra 24-timmars kommer jag ihåg att varje steg på slutet smärtade rejält muskelärt. Jag hade inte samma upplevelse nu.
0 Comments
Leave a Reply. |
Details
|