Skrivet av: Elin Hartelius Den 13 maj 2019 anmälde jag mig till Kullamannen 100 miles – mitt första 100 miles-lopp och mitt livs största utmaning. Jag har sedan dess tänkt på loppet under alla mina löprundor och en massa tid där emellan. Ni är säkert många som känner igen er i den där besattheten som Kullamannen som inte går att värja sig ifrån. Resan från att jag tryckte på anmälningsknappen till den 1 november har varit en mental resa i sig. Upprymd och lycklig vid anmälningstillfället följt av fallande tvivel på min förmåga och ifrågasättande av varför jag skulle ge mig på något så långt och jobbigt. Efter en riktigt tuff och lång fjällöpning i somras var mitt långlöparsjälvförtroende i botten, men sen hände något. Långsamt och metodiskt började jag att bygga upp mig själv både fysiskt och mentalt. Tvivel byttes till en stark beslutsamhet – det här SKA gå. Jag gjorde allt jag kunde för att öka mina chanser – pratade med flera som sprungit tidigare, provsprang olika delar av loppet, testade energialternativ och steppade upp träningen rejält. När jag stod på startlinjen den 1 november var jag full av förväntan och glädje och kände en enorm tacksamhet över att få starta. Hela familjen hade varit pangförkylda veckorna innan och jag hade varit sååå rädd att själv åka dit. Men det hade jag inte och nu stod jag där med gåshud och lyssnade på Magika tillsammans med ett stort antal andra ultrahjältar. Starten gick och jag joggade iväg i ett lugnt tempo. Eftersom mitt stora och enda mål var att klara loppet var jag mycket mån om att springa lugnt i början. Redan från början fick jag glädjen att springa med Mikael Antonsson som tog sin första ring 2017. Han är egentligen en snabbare löpare än jag, men efter en skada i ljumsken bara några veckor innan loppet hade han reviderat planen, från ett tufft tidsmål till att ”bara” klara loppet. Första milen gick som väntat lätt och känslan var på topp! Jag var så lycklig över att vara igång. Efter Torekov (26 km) började den isande motvinden, som skulle komma att sällskapa oss ända till Ängelholm. Det förtog inte alltför mycket av mitt humör, men blev ett konstant störmoment som gjorde resan något mindre njutbar. En gång i timmen var det dags för energiintag i form av macka eller bebissmoothie. Min tanke var att vänta så länge som möjligt med sockriga intag. Vid första vätskestationen i Glimminge (34 km) ville jag bara vidare. En snabb påfyllning av vatten och sportdryck och sen begav vi oss iväg igen. Förbi hagar, sommarhus med tremetersfönster, fler hagar, ängar och öde stränder. Sträckan är säkert vacker på sina sätt, men jag upplevde den som sååå tråkig. Platt och milsvid sikt, och den isande vinden i ansiktet. Jag började känna mig lite stel i ena höften och bestämde mig för att gå korta stunder då och då för att variera rörelserna. Det gjorde stor skillnad och känslan i höften stannade vid en känning. Timmen innan Ängelholm drömde jag och Micke om varmt kaffe, pizzaslice och cola. Jag såg också mycket fram emot att få ta på mig pannlampa och möta mörkret – först då skulle liksom äventyret börja på riktigt. Det började skymma så smått när vi joggade in i Ängelholmsdepån (55 km) och letade upp våra dropbags. I depån mötte min fantastiska man Johan upp och peppade med fina ord. Efter intag av den spännande kombinationen körsbärstomater, cola, pizza, kaffe, bulle, dammsugare och grönsakssoppa begav vi oss iväg igen med pannlamporna på. Fulltankad med energi och lycklig över att få springa i den fantastiska skogen i mörkret fick jag en riktigt maxad känsla. Det kändes som om jag skulle kunna springa för alltid. Efter en timme med runners high utan dess like började benen kännas lite segare igen och vi började att gå fem minuter per halvtimme. Det var både gottgörande för benen och för huvudet som fick något konkret att jobba med (varje timme delades in i 5 + 25 + 5 + 25 minuter). Vägen blev tråkigare igen och reflexvimplarna som visat vägen i Ängelholmsskogen var borta vilket gjorde det svårt att hitta. Min vapendragare Micke kollade regelbundet på mobilen för att kolla att vi var på rätt väg och jag gled glatt med. Tusen tack för det Micke! Till slut kom vi äntligen fram till Svanshallsdepån (84 km). Till min stora glädje bjöd de, förutom på vatten och sportdryck, på rykande hett kaffe och kladdkaka. Magiskt gott! Påhejaren Johan stod och huttrade i den iskalla vinden som drog in från havet och jag och Micke skyndade oss vidare innan vi började frysa för mycket. Det kändes riktigt stort att närma sig Kullaberg och som belöning lyssnade vi på ”Victory” från ”Two Steps From Hell” – ”min” Kullamannenlåt (sjukt bra – lyssna in den om du inte redan gjort det!). Efter nio mil var vi äntligen framme på Kullaberg! Humöret var på topp och kroppen kändes hyfsat pigg. Den långa transportsträckan var äntligen över och nu började loppet på riktigt. Förutom den kalla vinden hade vädret varit bra under dagen (mulet och uppehåll). Strax efter att vi påbörjat extraloopen på Kullaberg runt 22-tiden på fredagskvällen började det regna. Jag bytte till en skön regnjacka och regnet, som under natten aldrig blev mer än måttligt, gjorde mig därefter ingenting. Efter ett gäng rejäla backar kom vi ner till stenstranden och laddade med pannkakor i snålblåsten innan vi tog oss i kast med den första Håkullsklättringen. Från stranden såg vi ett pärlband av pannlampor som nästan overkligt brant långsamt rörde sig uppför berget. För en kort sekund tyckte jag att det såg ut som ett fackeltåg från en svunnen tid. Den här tiden på loppet var vi löpare fortfarande hyfsat samlade och vi var flera som samtidigt skulle kravla sig upp för den branta sluttningen med hjälp med repen. Repen slängdes hit och dit av kraften från klättrande löpare och det var riktigt läskigt ett tag. Fötterna hade noll grepp i det leriga lövunderlaget och tanken på vad som skulle hända om jag tappade greppet om repet fick mig att så snabbt jag kunde dra mig uppåt. Efter ”repklättringen” väntade ett flertal andra backar innan vi äntligen var uppe på toppen och begav oss nedåt igen. Redan i de första nedförsbackarna på Kullaberg började höger att klaga lite. Det kändes mer som trötthet än som begynnande skada, men jag tog det för säkerhets skull väldigt lugnt nedför. Efter Håkull blev banan lerigare och lerigare för att på sina ställen vara en leråker som man gled igenom/nedför. Vätskestationen Josefinelust, som låg 7 km från Mölle, var alltid oändligt långt bort från Håkull, även om den enligt kartan skulle bara några kilometer bort. Väldigt mystiskt det där. Efter Josefinelust väntade lersurfing nedför och stiglöpning innan vi äntligen kom fram till asfalten som ledde till fyren. Efter fyren väntade den klassiska bergsklättringen nedför innan hagarna och de gloende korna. Vidare till utsiktsplatserna där man ser Mölle så nära, men ändå så långt bort. Där hade jag på förhand bestämt att jag skulle trycka energi för att inte komma för energilåg till Mölle. Några Bloks slank ner (för att bryta av mot de timvisa gels som blivit min nya vana). Det kändes riktigt skönt att komma till Mölle första gången. Och faktiskt inte det minsta jobbigt som jag mentalt laddat för innan. ”Brytklockan” ringde dock flera gånger med vi åt mat, drack kaffe och cola, fyllde ny energi i ryggsäckarna och gav oss sen ut i natten igen. Jag grät en skvätt över den fina lapp som min kollega Emmy skrivit åt mig (en för varje gång jag passerat Mölle). Vid det här laget (runt halv tre på morgonen) kände jag mig småpackad och sluddrade när jag pratade – hade med största sannolikhet med sömntrötthet att göra. Det höll i sig under hela nästkommande varv, men kroppen funkade fortfarande bra. Och jag var tillräckligt pigg i huvudet för att hålla koll på energi- och saltintag. När det grydde i slutet av det första av de tre ”hela” varven såg jag en mängd konstiga figurer i skogen. Det var riktigt underhållande. Strax innan åtta på lördagsmorgonen gav vi oss ut på det näst sista varvet efter frukost bestående av Risifrutti, bulle och ljuvligt svart kaffe. Huvudet var betydligt piggare av ljuset och det kändes grymt bra att ge sig iväg på det NÄST SISTA varvet. Eftersom ”man alltid klarar den sista intervallen” räknade jag nästan det näst sista varvet som det sista. Benen och huvudet var trötta, men kroppen kokade av beslutsamhet. JAG SKA I MÅL. Det goda morgonkaffet i kombination av cola, gel och annat rogivande för magen gjorde sig påmint vilket ledde till flera spontanbesök i skogen. Det näst sista varvet blev ganska emotionellt och många tårar fälldes. Dels för att jag var så trött, men också för att det slog mig med full kraft i en av lervällingarna att JAG SKULLE KLARA DET. Vi hade så pass god tidsmarginal att vi skulle hinna gå långsamt runt om det krävdes på sista varvet. Ute i en av backarna väntade också min kära mamma som spontant åkt från Göteborg för att heja. Och min man Johan och en annan kompis Johan stod och hejade på flera ställen. Helt ovärderligt! Runt lunchtid på lördagen kom vi till Mölle för tredje och sista varvningen. ”Let’s fucking do this” var känslan och jag klev beslutsamt (och mycket stelt) genom djävulsgapet som ledde ut till sista varvet. Första halvan av sista varvet var helt MAGISKT. Precis innan vi gick ut på vårt sista varv hade alla som sprang ett eller två varv på Kullaberg (”Dödens Zon” och ”Dubbeldöden”) startat och en strid ström löpare sprang förbi oss med pigga steg. Jag har aldrig varit med om en sådan fantastisk kärleksbombning förut. Löpare efter löpare gav oss ryggdunkar, axelklappar, ropade att vi var hjältar, att vi var fantastiska, att vi var så imponerande. Tårarna rann, hjärtat svämmade över och benen fick förnyad kraft. Vilken enorm upplevelse! Kraften från våra underbara medlöpare räckte dock inte riktigt hela vägen. Under sista halvan på sista varvet smärtade benen rejält, leran gjorde allt för att sluka oss och regnet som öste ner kylde ner våra slitna kroppar. Under den sista milen fick jag möta Kullamannens krafter på riktigt. Han försökte med alla medel knuffa mig ner för stupen, in i den mörka skogen och ner i det djupa havet. Men jag kämpade emot – med gels, Bloks och med tanken på det hägrande målet som en starkt lysande stjärna. Och så kom den till slut. Målgången. Den fullständiga lyckan, den enorma lättnaden, den magiska känslan av stolthet i bröstet. I FUCKING DID IT! Jag krossade mitt tidigare distansrekord med 90 km, jag mosade mitt tidigare tidsrekord med 20 (!) timmar och återigen var gränsen mellan verklighet och dröm sådär overkligt suddig. Att dessutom få springa i princip hela loppet tillsammans med en så fantastiskt varm och omtänksam person som Micke, det är jag otroligt glad och tacksam över. ”Finisher på Kullamannen 2019”, den lever jag på länge. Tack för en magisk helg! Jag och Johan gjorde även en film efter loppet, som finns nedan - "Kullamannen 100 miles 2019 - through the eyes of a first attempter":
2 Comments
Peter S
10/12/2022 14:48:36
Hej,
Reply
Elin
10/14/2022 09:11:12
Hej! Kul att du läser! Hehe, håller verkligen med om att tiden efter ultralopp bjuder på många överraskningar. Det borde faktiskt bli ett eget inlägg :-) När jag har gjort längre lopp så brukar jag däcka och sova förvånansvärt bra första natten efter loppet, andra natten efter loppet brukar jag inte kunna sova alls. Det känns som att kroppen är i något slags "alarmläge". Ca två dygn efter loppen brukar fötterna göra som ondast - vara spända och ibland som att det känns som knivar som skär. Det brukar ta minst en vecka innan sömnen är helt vanlig och den enorma tröttheten är borta. Men den mentala tröttheten (allmän olust för det mesta) brukar hänga kvar ett par veckor :-) Jag har förstått att det troligtvis har med dopaminutsöndring att göra. Att man får en rejäl utsöndring under loppet och att det följs av en rejäl svacka i dopamin.
Reply
Leave a Reply. |
Details
|