Race report Dark Trail 2020

Skrivet av: Elin Hartelius
​I desperat behov av äventyr. Så kändes det inför Kullamannen/Dark Trail. Hösten kännetecknades av mycket jobb och rodd med vardagspussel. Veckorna gick snabbt och flöt ihop till en geggig massa utan vare sig highs eller lows. ”Det spelar egentligen ingen roll hur det går, bara jag får bryta det hektiska ekorrhjulet med lera, mörker, äventyr och att få kämpa för överlevnad – få känna att jag lever” tänkte jag inför loppet. Veckorna innan var rejält stressiga med inställt Kullamannen, nytt hopp om nytt lopp, oro för att jag blivit smittad av en kollega hos kund som jag träffat dagen innan hon blev sjuk i corona, nya restriktioner som gjorde att Dark Trail hängde löst. Som jag nämnde när vi pratade dagen innan hade jag inga specifika resultatmål utan kände starkt att vad resultatet än blir så kommer jag att vara nöjd så länge jag känner att jag har gett allt jag har. Jag insåg under loppet att jag hade tänkt fel. Eller i alla fall inte till fullo insett var jag var mentalt. Mitt stora fokus på att bara komma iväg, att äntligen få ge mig ut på äventyr igen, hade grumlat mitt sätt att tänka. Förra året handlade Kullamannen enbart om att genomföra loppet och jag var otroligt glad och stolt när jag klarade det. I år gick jag in för att tävla, men jag hade inte förberett mig mentalt på det.

Glada att vi får starta ett lopp trots pågående pandemi!

De första sju milen till Båstad kändes på det stora hela bra. Stigarna var fina och höstträden glödde trots gråmulen dag (optimalt löparväder!). Jag kände mig stark – tog det lugnt samtidigt som jag passerade en hel del löpare som hade startat tidigare på morgonen. Jag drack Maurten 320 och började efter 1,5-2 timmar komplettera med fast föda (en bebisgröt, lite senare en halv tunnbrödsrulle och därefter ett wienerbröd). Jag började också med salttabletter efter ca två timmars löpning. En stund efter wienerbrödet började jag må illa. Ett sånt där störande illamående som gjorde att det var halvjobbigt att både sippa sportdryck och inta annan energi. Efter att ha pausat allt intag någon timme började det kännas bättre igen och när jag kom till Båstad kändes magen okej. Jag åt lite grönsakssoppa, två pizzaslicar, drack en cola och lite kaffe + Twix. Laddad för nästa etapp begav jag mig ut i mörkret mot Ängelholm. 

Vackra skogar

Första halvmilen från Båstad är lättsprungen och sen väntar ca en mil av rejält kuperad och teknisk stig. Här började de negativa tankarna komma, samtidigt som illamåendet gjorde sig påmint med full kraft igen. ”Shit vad långsamt det går”, ”Hur kan jag ens drömma om att göra riktigt bra resultat”, ”Varför ska jag springa såna här lopp när jag uppenbarligen inte kan prestera” var tankar som snurrade. Det var någonstans här, ungefär halvvägs i loppet, som jag istället insåg att jag behövde flytta fokus till att ”bara klara loppet”. Det i sig kändes som ett misslyckande, eftersom jag uppenbarligen var där för att prestera (även om jag innan försökt intala mig något annat innan). Jag hällde ut all sportdryck efter ungefär åtta mil och därefter var det vatten som gällde i dryckesväg. Etappen mellan Båstad och Ängelholm var riktigt jobbig. Jag hade en bild av att den är ganska lättsprungen, men en stor del går på stigar med rötter, stenar och annat som gör att det är svårt att komma in i ett flow. Det var också bitvis svårt att hitta i mörkret.

Det enda jag tänkte på var att ta mig till Ängelholm och där försöka få i mig ordentligt med energi. ”Det får bli ett så långt stopp som det behövs” tänkte jag. När jag kom till depån i Ängelholm kände jag mig rätt ynklig. Jag försökte få i mig lite linsgryta, gick sådär. Smakade lite på en Risifrutti, men fick mest i mig lite sylt. Drack lite cola, men tog med mig det mesta i en flaskorna när jag lämnade depån. ”Drick små små sippar ofta” sa en av killarna i depån och det hade jag som mantra i princip ändå in i mål. Jag stannade i ca 25 minuter innan jag begav mig ut igen. Det kändes lite lättare mentalt när jag visste att jag bara hade 42 km kvar, men jag var orolig för hur energin skulle funka. Jag tvingade i mig en gel då och då, kanske en per timme. Ibland fick jag gå för att illamåendet blev för jobbigt att springa med. När jag hade längre uppehåll med gel kändes det bättre i magen, men jag visste ju att det inte var hållbart att sluta med energiintag. Jag funderade några gånger på om jag skulle stoppa fingrarna i halsen och försökas kräkas för att omstarta magen, men vågade inte med risk för att det skulle få negativa konsekvenser (fortsatt illamående och helt tom mage). Benen kändes okej att ”tuffa på med”. De var trötta, men gjorde inte ont. Jag hade heller inte ont i fötterna så förutom illamåendet var det ingenting som störde. Jag kände mig rejält sovtrött runt Ängelholmsdepån, men det försvann sen och natten funkade fint ur den synpunkten.

När jag äntligen kom fram till Kullaberg kändes det mentalt ganska bra. Skönt med omväxling och då bara en dryg mil kvar. Benen kändes starka uppför och det gick ganska bra även nerför. Jag kom in i något slags flow och bara matade. Banan på Kullaberg var markerad med reflexer. Det var tjock dimma på berget och efter Håkull hade jag ingen aning om var jag befann mig. Flera gånger var dimman så tät att jag inte såg nästa reflex och irrade runt lite innan jag kunde springa vidare. Efter någon timme på Kullaberg kändes det som om banan aldrig skulle ta slut. Nya backar, ny lera, upp för ny kulle, ner för lervälling och så upp upp igen. ”Tänk om målet inte är vid fyren” tänkte jag. ”Tänk om de har förlängt banan till Mölle, det klarar jag inte”. Den sista halvmilen var det som att jag var i krig, som att livet hängde på att komma i mål. Jag sprang så fort jag kunde, matade på uppför och sprang/halkade nerför, flåsade som en galning och det kändes som att jag sprang för livet. ”Jag måste ta mig till målet så fort jag kan, innan jag kraschar. I målet kan jag få dropp” tänkte jag. Tårarna började rinna på slutet. Jag var så trött, så slut och banan tog aldrig slut. När jag tillslut kom fram till asfalten och såg fyren blinka i mörkret kände jag inte alls samma rena glädje som vid Kullamannen förra året. Jag var så slut, så trött och tårarna bara rann. Jag grät och grät – för att jag tyckte synd om mig själv (haha, ja men så var det), av lättnad för att det äntligen var slut, av stolthet att jag klarade det, av besvikelse för att jag inte gjorde ett bättre lopp och av förvåning att tiden trots allt blev så bra.

Mycket känslomässig målgång

Reflektioner

• Jag behöver hitta nya mentala tekniker när jag har ett tydligare prestationsfokus. Detta kommer jag att ägna mycket tid åt att grubbla på framöver.
• Jag behöver ta mig en rejäl funderare på hur jag ska tänka energimässigt under längre utmaningar. Det känns som att jag har hittat ett bra koncept på 50 miles-lopp (sportdryck och gel), men har myyycket kvar att utforska och lära när det gäller 100-mileslopp.
• Även om benen inte orkade springa så snabbt under senare delen av loppet så funkade det trots allt att ”tuffa på”. Jag tar med mig en vetskap om att jag orkar att springa 100 miles, även om det inte går snabbt.
• Benen har aldrig känts så bra efter ett långt lopp tidigare. Såklart trötta, stela och träningsvärk, men mindre slitna än vad de brukar vara. Det känns också skönt. Kroppen håller för längre utmaningar.
• Jag kände mig stark på Kullaberg, det var en härlig och lite oväntad känsla.
• Det gick jättebra att springa på natten. Inte alls sömntrött som var lite rädd för innan.
• Jag navigerade själv (via Topo på mobilen) och även om jag bitvis hade sällskap med andra så kände jag mig stark själv, som att det egentligen inte spelade någon roll om de var där eller ej.
• Det tog nästan en vecka innan ”balansen i kroppen” kändes helt återställd. Jag har bitvis mått lite småilla och känt mig ”konstig”.
• Stressen före (och efter) har säkerligen påverkat mig på något sätt. Kanske delvis påverkade min mentala förmåga att hantera negativa tankar.
• Sist men inte minst så går jag styrkt ur upplevelsen av att jag aldrig tänkte tanken att bryta. Det gick trots allt att omvärdera fokus från prestation till att ”klara loppet” utan att vilja skita i det helt (även om transitionen i sig innebar en hel del negativa tankar). Jag frågade mig själv flera gånger varför jag gjorde det hela (framför allt när jag kände mig så ”dålig” prestationsmässigt), men det fanns aldrig på kartan att bryta.