Skrivet av: Elin Hartelius ”Starten gick” i arla morgontimme klockan 05:00. Min man Johan sprang med och vi startade samtidigt med annan en kille som också skulle springa 90 km. Temperaturen var ljuvlig, ca 11 grader, det var vindstilla och gryningen lurade bakom träden. Framför mig hade jag drygt elva varv på ”åttan” (7,7 km) i Skatås i Göteborg. Det är en lättsprungen motionsslinga med dryga 60 höjdmeter per varv. De första varven fick jag hålla tillbaka mig själv för att inte springa för fort. Utgångspunkten var att hitta ett tempo där jag kunde rulla på utan alltför stor ansträngning, men där jag samtidigt kunde tillryggalägga så många kilometer som möjligt innan det blev för varmt. De första fem varven drack jag 250 ml Maurten 320 per varv, tog en salttablett per varv och tog en Maurten-gel varannat varv. Det täckte både energi och vätskebehov - väldigt smidigt. Magen småbråkade lite i början, men stabiliserade sig efter några varv. På det sjätte varvet (när jag passerade maradistansen) tappade jag flaskan ungefär halvvägs på slingan. Den blev alldeles grusig och jag kunde inte dricka på några kilometer fast jag var törstig. Samtidigt började värmen göra sig påmind och den sprungna distansen gjorde att benen inte längre sprang obehindrat av sig själva. Dessa små detaljer gjorde sammanlagt att jag ganska snabbt gick från känslan ”hur lätt som helst” till ”uh, vad jobbigt detta är”. Skiftet skedde ungefär halvvägs och efter det blev det mer fokus på kämpa och ”hålla ut”. Det är fascinerande hur små störningsmoment (som att tappa en flaska) kan få en att tappa momentum och ge en negativ mental påverkan. Fram tills denna punkt hade jag också tänkt varje varv som en månad (jag skulle påbörja tolv varv) och firat när jag passerat ”Q1”, ”valborg”, ”midsommar” etc. Denna taktik blev helt verkningslös när det började bli tungt - perspektiven blev helt enkelt för långa och tanken på att springa ”ett helt år” orimlig. Jag började istället tänka i form av varv - ”bara ett varv till” och det funkade bättre. Min kära man Johan var helt ovärderlig att ha med. Efter några kilometer med den grusiga flaskan mötte han upp med både vatten och sportdryck och vid varvning fick jag med mig en gel med koffein istället för de vanliga. Han läste upp peppande kommentarer från familj och sociala medier och såg till att preppa så att allt var redo när jag varvade. Ungefär halvvägs dök också min syster och hennes son upp och hejade. Så värdefullt! När temperaturen blev högre gick vi från en salttablett per varv till två per varv. Det blev successivt svårare att få i mig tillräckligt med sportdryck (vatten släckte törsten mer effektivt) och jag växlade upp till en gel per varv (i kombination med sippar av sportdrycken). Ungefär halvvägs började vi också jobba med is i stora mängder - det var ljuvligt! Jag hade köpt såna där ispåsar som blir som en karta med isbitar, och av dem klippte vi remsor som vi lade på huvudet under kepsen, mot ryggen i sport-BH:n och i nacken med hjälp av en ”scarf” (sönderklippta leggings). Isen hade smält helt efter ungefär halva varvet, men då visste jag att det bara var några kilometer kvar tills jag skulle få ny is. Jag drack även klunkar av cola och kallt vatten i varvning senare under förmiddagen. De sista varven gick det inte ner någon sportdryck överhuvudtaget och jag körde istället med en flaska vatten och flaska cola i västen. Ju längre tiden gick desto mer inåtriktad, tyst och fokuserad blev jag. Jag älskar att lyssna på musik när jag springer, men hade bestämt innan att jag inte skulle få göra det förrän jag nått ”Evertsberg”. Runt 55 km satte jag på musik och sprang sen med det i princip in i mål. För mig tillför det boost och pepp och gör mig starkare mentalt. Ju närmare jag kom målet, desto kortare blev den möjliga mentala tidshorisonten och mitt fokus handlade mer om att ”uthärda” här och nu. En form av svettig mindfulness antar jag, haha. Jag tycker inte om att titta på avverkad distans när jag springer lopp. Då far tankarna genast till hur långt det är kvar och det bidrar inte med något positivt för mig. Istället föredrar jag att tänka/räkna varv, etapper eller liknande. Under lördagens ”lopp” i Skatås tittade jag i princip aldrig på ackumulerad distans eller tid och det var väldigt skönt. En annan mental grej som funkade väldigt bra var att jag, när jag hade ca 20 km kvar och det kändes riktigt tufft, bad Johan att räkna ut vilken sluttid jag skulle få om jag sprang alla kilometrarna på 5:30-snitt (ingen kilometer hade hittills gått så ”långsamt”) och om varje varvningskilometer skulle bli 8:00 (d.v.s. helt stillastående i några minuter). Jag kom inte ihåg exakt vad han sa, men han nämnde en tid runt åtta timmar som för mig var helt galet bra. Därefter så kunde jag varje kilometer som gick snabbare än 5:30, vilket var alla, känna en seger och att jag ”tog hem” ännu mer. Det var otroligt peppande. Annars så skulle jag lätt kunnat falla in i en negativ känsla när farten inte var riktigt lika hög som den var under morgontimmarna. Sista timmen kom en Insta-kompis, Alexander och hejade och det var också riktigt roligt och gav energi. De sista två kilometrarna tillät jag mig själv att titta på den ackumulerade distansen och fick en rejäl påminnelse/käftsmälll om varför jag inte ska göra det. Metrarna kröööp fram och den sista biten kändes oändligt lång. Lättnaden, lyckan och stoltheten var totalt när jag till slut uppnått 90 km och klockan stannade på 07:39.07. Så galet snabbt och mycket bättre tid än jag någonsin vågat drömma om! Nu blir det lugnare träning ett tag, innan det är dags att växla upp och blicka framåt mot nya mål.
2 Comments
Rickard Johansson
10/12/2022 17:21:20
Grymt att göra 90k på "8an"! Jag gjorde också Hemmavasan men 45k. Också 8an fast hakade på slingan runt Lilla delsjön.
Reply
Elin
10/14/2022 09:06:47
Ah vad kul! Då sågs vi säkert under dagen där. Grymt kämpat! Den riktiga ultravasan har också tagit längre tid för mig. Jag tror att det gör en del skillnad med den trailen som är.
Reply
Leave a Reply. |
Details
|