Generell måluppföljning
Jag var otroligt laddad och nervös innan loppet. Vaknade klockan 04.00 och hade svårt att somna om fyra dagar innan loppet. Var också (som vanligt) supernervös för att bli sjuk etc. Träningsmässigt kände jag mig väl förberedd och de tre volymblock jag genomfört sedan årsskiftet (varav två senaste månaden) gav ett självförtroende. Inför loppet var jag mest orolig för att jag under loppet skulle må illa och bli skadad/få ont på specifikt ställe, framför allt på vänster smalben eller vänster stortå där jag hade små känningar redan innan. Jag sprang sista ”längre” passet (17 km) lördagen innan, 10 km söndagen innan, vilade måndagen och därefter 5 km tis, 4 km ons och 3 km torsdag. När jag började springa loppet kände jag mig helt utvilad och stark. Jag åt som vanligt dagarna innan, men drog ner på fibrer sista dagarna. Dagen innan mini-kolhydratladdade jag med några extra bananer och ett par mellanmålssmoothies. Jag åt ris och kyckling till middag. Energi Överlag fungerade energin otroligt bra under loppet! De första sex timmarna funkade planen med Maurten-sportdryck som bas, därefter fick vi börja improvisera. Johan lyckades dokumentera allt intag under loppet (fantastiskt underlag att ha framåt!). Jag tog även några koffeintabletter och drack lite kaffe som inte är med nedan. Det var godare än jag trodde att dricka lite varm soppa och det är nog något som jag ska försöka göra ännu lite mer av vid nästa lopp. Både gott att bryta av det söta och skönt att få en känsla av att få i något mer ”riktigt”. Fysiskt Kroppen kändes länge bra under loppet. Jag fick i princip inga smärtor och inga känningar! Ungefär 2/3 in i loppet fick jag ganska ont på foten (för hårt knuten sko?), men löste upp den och sen kändes det okej igen. Nu efter loppet känner jag mig extra sliten på vänster fot/vänster stortå så lite stryk fick den nog. Jag vet att sprang och tänkte vid flera tillfällen att ”jag har inte ont någonstans, jag är bara trött” och det var en fantastisk känsla. Relativt tidigt i loppet, kanske efter 6-7 timmar, blev jag väldigt sovtrött. Jag hade svårt att hålla upp ögonen och kände mig seg i huvudet. Jag har aldrig varit med om det så tidigt innan. Jag hittar ingen given förklaring i energiintag och det hjälpte inte med kolhydrater. Kanske kan det ha att göra med att jag sovit ganska dåligt veckan innan loppet och att anspänningen inför loppet började släppa en bit in. Jag tror i alla fall att det hjälpte efter några koffeingel/koffeintabletter. Mentalt Jag känner mig stolt och nöjd över hur jag hanterade det mentala. Både för att jag aldrig tänkte tanken på att ge upp eller ”fuska mig till” vila och för att jag var snäll mot mig själv hela loppet. Tankarna som kom under dark trail, när jag ifrågasatte vad jag hade där att göra, kom inte alls. Kanske delvis för att underlaget jobbade med mig denna gång och jag slapp rötter, stenar och backar när jag var trött. Men säkert också för att jag slapp större problem som saktade ner mig och för att jag överlag var mer förberedd på den typen av tankar (och hade försökt förebygga genom att fokusera på processmålen i högre utsträckning än resultatmålen). Just processmålet att fortsätta framåt var jag fullt fokuserad på. Även när jag hyperventilerade och skakade under en del av loppet såg jag det mer som problem som behövde lösas, snarare än gick in i känslan och ville ta det som en möjlighet att lägga/sätta mig ner och vila. En av de värsta enskilda dipparna kom efter 100 miles. Innan loppet hade jag inte alls tänkt på att det skulle vara ett delmål överhuvudtaget. Men under loppet sporrade det lite och blev som ett stort första delmål. När jag nådde det, och dessutom på en tid som jag blev väldigt glad över, tillät jag känslorna att komma fram (glädje, stolthet och lite tycka synd om mig själv) och när jag släppte fram dem, öppnades även porten till den upplevda tröttheten som jag (uppenbarligen) förträngt större delen av tiden fram till dess. Det ledde till att kroppen reagerade fysiskt och jag började skaka, hyperventilera och gråta. Emmy var där ett fantastiskt komplement till Johan och guidade min andning så att jag lugnade ner mig. Sen fick jag soppa och något mer och gav mig iväg gåendes på några varv för att kunna få i mig mer energi. Jag har funderat på det där efteråt, att jag nog tjänar på att inte försöka att ”njuta” av uppnådda resultat under själva loppet utan att försöka att kämpa på med skygglapparna på tills målet är där. Emmy reflekterade efteråt om hennes empati då och då under loppet påverkade mig negativt och om hon borde ha varit ännu mer saklig. Jag sa att jag inte alls upplevde det så, men så bollade jag det med Johan och han kom att tänka på en situation när det var typ en timme kvar av loppet. Han gick bredvid mig i supporterzonen när jag åt gel. Eftersom jag gick fick vi mer tid än vi brukade tillsammans vid varvning. Han sa att han tyckte att jag var så himla grym och fantastisk etc. Och efter det fick jag tårar i ögonen och fick ”problem med andningen” igen (andas snabbt och grunt). Jag har alltså flera exempel som tyder på att jag inte ska ha för mycket kärlek under själva loppet, utan mer saklig/trevlig support som hjälper mig att lösa problem. En annan spännande lärdom var att mitt mantra (Jag lever nu, Fortsätt framåt, Jag har valt detta) verkligen funkade! Sista två timmarna rabblade jag det för mig själv gång på gång och framför allt den första meningen (påminnelse om att livet är kort och jag har förmånen att leva nu och att jag just nu utforskar skrymslen av livet som jag aldrig annars får känna) var oerhört kraftfull. Den både tröstade mig och gav mig styrka. När jag kom över 180 kilometer använde jag distansen då och då som mentalt verktyg. Det var väldigt trevligt att varvet var just 1 km, för då kunde jag räkna ner till nästa ”heltal”. När det var 5 km kvar till 190 km tänkte jag ”varv fem, varv fem” och sen nästa varv ”varv fyra, varv fyra” o.s.v. Tidigt i loppet pratade jag med Henrik som berättade att han lyssnade på ljudbok. Jag blev sugen på det och Johan och Emmy valde en spännande deckare till mig. Det blev verkligen super! Den var jättespännande och det kändes som att den aldrig tog slut. Ju längre tiden gick, desto mer fick jag fokusera på att förstå och leva mig in i handlingen och hade inte tid på att tänka på hur kroppen kändes. Perfekt distraktion, hehe. När boken var slut lyssnade jag lite på musik, men sen behövde mobilen laddas. När den laddats en stund och Johan skulle ge tillbaka den, orkade jag inte ta den och sprang bara förbi. I efterhand ångrar jag att jag inte lyssnade på musik de sista timmarna. Jag tror att det hade kunnat bidra med lite extra pepp och kämparglöd. Efteråt
Jag sov hyfsat okej natten mellan söndag och måndag, men natten mellan måndag och tisdag sov jag inte en blund. Kroppen kändes stressad och ville inte komma till ro alls. Nätterna efter där har jag sovit jättebra. Är tröttare än vanligt och såklart trött i muskler, men kroppen känns överlag väldigt bra med tanke på vad den har gjort. Idag (fredagen efter loppet) joggade jag för första gången efter loppet, 6 km i lugnt tempo med Emir, som springer 200 miles. Det var härligt! Men gjorde lite ont på ovansidan på vänsterfoten, där jag hade ont under loppet. Så ska nog vänta några dagar till innan jag springer igen.
0 Comments
Leave a Reply. |
Details
|