Skrivet av: Elin Hartelius Jag åkte till Verona med en härligt pirrande känsla. Att få vara en del av det svenska landslaget kändes otroligt häftigt, verkligen en upplevelse för livet. Jag kände också en trygghet i vetskapen om att jag hade gjort allt jag kunnat för att vara så redo som möjligt. Hade påverkat det som gick att påverka. Det innebar, förutom fysisk träning, bland annat ovärderliga reflektioner med en duktig idrottspsykolog. Landslagsledningens strukturerade förberedelsearbete bidrog också till tryggheten – jag kände dem jag skulle åka med och visste ganska väl vad som väntade under resan. Jag lämnade Funäsdalen på onsdag morgon och tog bussen ner till Arlanda där jag sov en natt. När jag mötte resten av Arlandagänget på torsdagsmorgonen och kunde docka in i landslagsbubblan kunde jag släppa allt praktiskt. Maria (Jansson - nuvarande svensk rekordhållare på 24-timmars, samt min fantastiska support) tog lead med sin karakteristiska värme och tydlighet, något som kändes oerhört skönt.Vi anlände till ett varmt Verona. De luktade medelhavsklimat och de fina Sverigekläderna klibbade mot kroppen. Vi installerade oss på hotellet där jag och Louise Kjellson delade rum. Vi hade riktigt kul tillsammans hela resan och jag är så glad över att jag fick dela äventyret med henne. Alla de andra länderna bodde på samma hotell och det var en kittlande känsla att alla dessa människor också var 24-timmarslöpare. Vi i svenska teamet åt gemensamma måltider i likadana kläder – detaljer som ytterligare spädde på lagkänslan. Fredagen gick åt till att fixa de sista detaljerna - packa iordning energi, utrustning och snacka ihop sig med support. Jag träffade även Daniel Westergren för en intervju, som finns att kika på här: www.facebook.com/531727793/videos/624012582528303/ Fredag eftermiddag var det flaggparad och invigning, en rolig upplevelse att vara med om. När Ukraina anlände med sin flagga ställde vi oss alla upp i bänkarna och applåderade länge länge. Det var en liten trupp, som blev märkbart berörda av stödet. Vi var nog många som fick tårar i ögonen då. Efter invigningen åt vi gemensam middag och sen var det dags för sömn. Det var inte jättelätt att somna, men jag lyckades tillslut. Vaknade flera gånger, men lyckades somna om utan att ligga vaken alltför länge. Klockan 06.00 ringde klockan. Det var dags! Frukost och sista insmörjning, tejpning och fix innan bussen avgick klockan 8. Regnet öste ner och det var ca 15 grader. Det gick att ta på stämningen i bussen. Jag hade varit hyfsat lugn fram tills nu, men i bussen sköljde nervositeten över mig som en stor våg. Väl på arenan installerade vi oss i supportertältet och blev omhändertagna av världens finaste supportergäng. Lotta Thörn, Annika Nilrud, Maria Jansson, Ulf Nilrud, Dan Välitalo och Andreas Falk hade tänkt på ALLT, och det kändes så trygg att vara i deras händer. Strax efter klockan 10 gick starten och jag tuffade iväg i ett lugnt tempo. Efter några varv noterade jag att jag inte hittade resultattavlan med varvtider någonstans, men tänkte att den nog skulle dyka upp när det slutade regna. Jag hade koll på klockan hela tiden för att försöka hitta rätt tempo. ”Inte snabbare än 5:50” hade jag satt som regel för mig själv. Jag bröt regeln vid några tillfällen, men ger definitivt mig själv bra betyg på regelefterlevnad. Tack Maria som hjälpte till med detta Efter några timmar slutade det regna och var en väldigt härlig temperatur. Några löpare började direkt med kylning, men jag kände mig ganska nöjd i min bredbrättade hatt. Efter att tag fick jag syn på resultattavlan och blev glad, för då skulle det underlätta att hålla koll på tempot själv. Men när jag kom närmare insåg jag att det bara var att lägga ner. Tavlan var mikroskopiskt liten och vi var många löpare som passerade – att avläsa något där var bara att glömma. Apropå många löpare så funkade det ändå ganska bra tycker jag. Ibland blev det trångt, men förhållandevis sällan. Sämre tyckte jag om de skarpa kurvorna som fanns på flera ställen och som skulle ta ut sin rätt rejält på slutet. Vi hejade glatt och peppande på varandra i det svenska laget och det kändes fint att få vara en del av detta superteam. När solen stekt på ett tag blev jag varm, trots att temperaturen var förhållandevis bra jämfört med dagarna innan. Maria servade med diverse kylattiraljer och vi växlade över till mestadels drickbar energi. Vid några tillfällen fick jag även ljuvligt isvatten som jag både drack och kylde mig med. De första sex timmarna lyssnade jag inte på någonting utan fokuserade på att komma in i loppet. Sedan unnade jag mig några timmars lättsmält ljudbok medan eftermiddagsljuset lyste upp Veronas gator. Den stora höjdpunkten tidig kväll var den ljuvliga isglassen som serverades, inte bara en gång utan två, av proffssupporten. När solen gick ner blev det mycket skönare att springa och jag kunde länge springa i bara kortärmat. Varje hel timme stod Daniel Westergren någonstans längs banan och det kändes som en port till massa fina människor som jag visste hejade, även om jag bara kunde se Daniel och hans mobil (som inte är så ”bara” - så mycket härlig energi som han gav!). Vid 21-snåret började jag känna mig seg i huvudet och meddelade detta till Maria, som till varvet efter fixade en härlig häxblandning bestående av Cellixir och U-Intend. Det gick bara något varv och sedan var huvudet på skaft igen. Sedan tidigare hade jag bestämt mig att jag fick lyssna på musik från 12 timmar och framåt och det blev en rejäl kick att sätta på listan med massa favoritlåtar vid 22-tiden. Jag sprang och mimade med i låtarna och hade en egen liten mobil fest. Visualiserade att jag satt i en liten bubbla som åkte runt på banan. Livet var gött och det kändes som om inget skulle kunna stoppa mig. Vid midnatt konstaterade jag att ”shit jag kan det här! Bara 8 timmar kvar nu!”. Och strax efter, vid 24.15 firade jag att det var 7 timmar och 45 min kvar. Sju timmar är ju ingenting! Det var bara det att jag varvet efter insåg att 14 + 8 inte är 24… Det är, som de flesta normalbegåvade kan räkna ut, 22. Och genast sjönk modet en del. Tio timmar kvar, det kändes långt. Jag förbannade mig själv över att hålla på och tänka framåt - jag skulle ju vara i nuet. Bara att tuffa på. Här och nu. Mima med i låtar. Heja på vännerna. Titta lite på stjärnorna. Hålla andan förbi bajamajorna. Äta gels och dricka sportdryck. Jag sprang förbi Louise några gånger under natten och förstod att hon hade fått problem. Men så plötsligt var hon igång och sprang med bra tempo igen. Varje gång vi sågs log vi och peppade varandra och det gav så mycket energi. Samma med Martin (Scharp), Tobbe (Gyllebring), Christian (Malmström), Bill (Öster), Erik (Olofsson) och Emir (Halalkic). Ett hejarop, en tumme upp eller ett leende och för en sekund så delade vi en intensiv upplevelse och förståelse för varandras kamp. När Erik hade brutit satt han länge på den kalla läktaren och hejade varv efter varv. Och när Bill fick så stora problem så att han fick gå blev hans hejarop bara ännu mer intensiva. Christian hade det tufft länge, men hejade alltid glatt. Samma med Tobbe. Bills föräldrar och Eriks föräldrar utgjorde tillsammans med Lisa Eneroth en magisk hejarklack. Och fantastiska Per Hedberg hejade på olika ställen på banan under hela dygnet. Ovärderligt! Natten var lååång. Som den alltid har varit i de 24-timmars som jag har sprungit. Vid tretiden fick jag svårt att andas. Jag kände igen tendenserna från tidigare lopp. Lite som att kroppen små-hyperventilerar för att signalera att den är trött. Jag sprang ett varv och försökte andas lugnt, in genom näsan och ut genom munnen och försökte slappna av i axlarna som Maria påminde om. Men behövde till slut stanna snabbt i supportertältet och be om hjälp. Komiskt att behöva hjälp att andas kan tycka, men jag löste inte problemet själv. Maria hjälpte mig att stretcha bröstkorgen lite och beordrade mig sedan att gå i 200 meter för att lugna kroppen. Det funkade faktiskt och därefter kunde jag springa helt okej igen. Min korta promenad gjorde mig på gränsen till för kall, men jag ville inte börja ta på mig kläder. Tänkte att det skulle vara början på slutet om jag vande mig vid mössa och tröja och på så vis inte behövde hålla fart för att hålla värmen. Som tur var kom jag upp i styrfart ganska snabbt igen och temperaturen blev istället väldigt behaglig. Jag tänkte mycket på Johan och hur mycket jag älskar honom. Några gånger började saknaden krypa sig fram, men jag sköt genast bort de blödiga tankarna. Fokus på uppgiften. ”Här och nu. Jag springer EM! Nu. Det är nu det gäller.” Vänster lår/höft började sända hälsningar till mig allt intensivare och jag testade flera kreativa kurvtagningstekniker för att minska belastningen. Oklart om det hjälpte. Den oändliga natten gick vidare och plötsligt dök Emir upp bakom mig och sa något i stil med ”Elin, det går inte längre, jag klarar inte det här”. Jag försökte att peppa honom genom att säga att det kommer att vända och hoppades sååå att ha skulle hitta ny kraft. Vilket han uppenbarligen gjorde efter ett tag. Med råge. Det var overkligt att se hans prestation, även om jag måste erkänna att jag först i efterhand till fullo förstod vad han åstadkommit. Plötsligt var klockan 05.00 och Daniel var där igen - första morgontecknet, halleluja! Men solen gick inte upp för det utan nattens mörker dröjde sig envist kvar. ”Här och nu. Imorgon är det försent. Det är NU jag kan påverka.” Jag bestämde mig för att byta playlist till min mer upptempo-variant när det var fyra timmar kvar. Försöka väcka kroppen och hoppas att det kunde resultera i ökat tempo. Musiken gav en tillfällig boost och jag sprang på riktigt bra en stund. Men sen kom verkligheten ikapp igen. Hur bra jag än sprang så kändes målet oändligt långt bort. Lite som i en mardröm när man springer och springer, men inget händer. Smärtan i vänsterlåret/höften blev alltmer intensiv och jag förbannade de jäkla svängarna. Jag tänkte att vi brukar prata om att ultra inte är en pannbenssport och tänkte hur fel vi hade. Hur hela mitt pannben fick kämpa varje steg. Att allt nu handlade om att 1) acceptera smärtan och 2) tvinga mig själv att fortsätta trots den. Att stanna var inget alternativ. Jag var tvungen att fullfölja den situation som jag hade försatt mig i. ”Imorgon är det försent, det är nu jag kan påverka, imorgon är det försent, det är nu jag springer EM” snurrade i huvudet på repeat. Vid sjusnåret gick solen äntligen upp. Det var riktigt kallt i gryningen, men jag klarade mig utan förstärkningsplagg, förutom sleeves som värmde gott. ”Det gör jätteont i vänster lår!” ropade jag till supporten för att dela min upplevelse och för att de kanske kunde hitta på något. De svarade något i stil med ”bra, bara fortsätt springa!” och hejade på. Inte vad jag hoppades på, men jag insåg att det inte var någon idé att älta låret mer. Det var ledset, men skulle få springa tills slutsignalen ljöd. De sista timmarna var olidligt långa. Helt fruktansvärda om jag ska vara ärlig. Jag var så trött och det gjorde så förfärligt ont i låret. Typ kvart över åtta ropade Maria att det var fyra varv kvar till pers. ”Fyra varv, det klarar jag” tänkte jag och räknade ner. Försökte att inte tänka på att det fanns fler varv att springa efter detta. Perset firades med vågen och hejarop från supportertältet och jag fortsatte framåt. Mindre än en timme kvar. ”Happy hour!” My ASS! Just då var jag inte ”happy” någonstans. Började dock tänka att det snart var över. Bara lite kvar. ”Imorgon är det försent, det är nu jag springer”. Pressa, kämpa – ett steg till och ett till. Jag unnade mig att skippa energi sista timmen. Det blev som en symbolisk handling för att det snart var över. Behövde inte tänka långsiktigt längre, bara överleva det sista. Vid tjugo i tio ropade Maria ”två varv till!” och jag siktade mentalt in mig på detta. Två sista varv. Krafterna började verkligen ta slut och tempot det sista var inte mycket att hänga i julgranen. Men jag sprang och jag kämpade. Det var så galet skönt att höra skottet som de sköt en minut innan slutsignalen. Och att få stanna när slutsignalen ljöd. Jag var så trött. Hade tagit ut allt jag hade. Benen var slut, kroppen var slut, huvudet var slut. Och loppet var slut. Äntligen! Jag är otroligt glad och stolt över detta lopp. Allt som jag har lärt mig från tidigare lopp lyckades jag ta med mig till EM och omsätta i praktiken. Med ovärderlig hjälp från min tränare Johnny Hällneby. Energiplanen satt som en smäck, taktiken med utgångstempo funkade, skorna var sköna och jag lyckades att undvika för djupa mentala krascher. Stora delar av loppet lyckades jag att vara i nuet och det är jag så glad över. Jag tror nästan att jag måste bli en bättre löpare för att förbättra mig på 24-timmars. Det har jag aldrig tidigare känt. Till stora delar lyckades jag få till alla de där andra delarna som ofta ligger i vägen för prestation (energi, mentalt o.s.v.). Och det känns verkligen häftigt. Supporten och stödet från Maria och de andra i supporterteamet var ovärderligt. Att få dela banan med de övriga svenska deltagarna kändes stort. 24-timmars är verkligen en lagsport. Fylld av glädje, stolthet och tacksamhet tänker jag tillbaka på helgen. Men också med sorg i hjärtat för mina fina lagkamrater som inte fick ut sin potential denna gång. Det är fantastiskt härligt när det går bra, men jag vet också hur lika avgrundsdjupt tufft det är när man inte får göra sig själv rättvisa. Stort tack alla som följde loppet och all kärlek som ni har skickat inför och efter! Länk till artikel i Runners World: https://runnersworld.se/varldsrekord-pa-em-i-24-timmars-elin-emir-basta-svenskar/ Länk till artikel i Torslandatidningen: https://www.tidningen.se/vilket-lopp-av-elin-och-emir-i-em/
0 Comments
Leave a Reply. |
Details
|