Skrivet av Johan Hartelius En lugn asfalts- och grusrunda runt Ljusnedal och Röstberget fick på söndagen avsluta veckan som blev årets hittills bästa träningsvecka. Totalt 115 kilometer och 3770 höjdmeter, fördelat på 8 pass. Mycket fokus på höjdmeter under veckan, men när klockan föreslog 4 x 7 min i 4:05 tempo på torsdagen hängde jag på även det. Vilket dessutom blev en av den dagens dubbelpass, då möjigheten dök upp till en andra runda på eftermiddagen i trevligt sällskap. Torra stigar även i fjällen! Efter att igen vara tillbaka i Funäsdalen efter en och en halv vecka i Göteborg startade jag veckan med att ge mig ut på en trailrunda för att se hur snöläget var. Knappt två veckor tidigare hade jag åkt längdskidor på kalfjället, vilket gjorde att jag var tveksam till om det redan skulle gå att springa på stigarna. Till min förvåning så hade det smält mycket mer än vad jag kunnat tro. Stigarna på Röstberget var helt snöfria, till och med till stor del torra. Jag sprang en runda och väl där ute blev jag väldigt lockad att även ta mig en tur upp på Funäsdalsberget, som också såg snöfritt ut. När jag väl tänkt tanken så fanns inget annat val än att göra det. Så kul att kunna springa upp här igen, det känns som att säsongens backträningen nu börjar på riktigt. Det var bara det att jag inte alls lyckdes springa upp. Jag kom en bit men ganska snart var pulsen uppe i typ 182 och benen skrek, vilket gjorde att jag blev tvungen att gå om vart annat. Att det var så här jobbigt och brant hade jag definitivt förträngt under vintern. Springa på fjäll igen! Utsikt från Anåfjället med Funäsdalsberget i bakgrunden Fler toppar skulle bestigas under veckan. Den andra blev Anåfjället under en social lunchrunda på onsdagen. Vissa partier var fortfarande snöbeklädda, framför allt i backen upp genom skogen, samt att det var en del forsar på stigen, men väl upp så var det till stor del snöfria stigar som var löpbara. Ännu en ”wow, det går att springa på fjället igen!” känsla. Till helgen var jag sugen på att springa upp på ytterligare någon topp, gärna flera gånger för att få till ett riktigt bra backpass. Jag satt vid frukosten med kikare och försökte kolla hur snöläget var på Lillskarven för att bestämma om jag skulle ge det en chans. Jag tyckte att det såg ganska lovande ut. Jag bestämde mig för att testa. Parkeringen vid Hållan fick bli utgångspunkten för att dessutom få in en del fjällöpning och inte bara backe. I ”svackorna” var det en del partier med snö men även här blev jag glatt överraskad över hur stor del av stigarna som var torra och fantastiska att springa på. Tänk att fjäll-löpsäsongen är här igen! Vintern har gått så snabbt så det känns inte som att det var så länge sedan jag var här och sprang sist. Klart över förväntan att det redan gick att springa upp på Lillskarven igen Tre vändor upp och ner på Lillskarven blev det. Totalt 1250 höjdmeter och 26 kilometer. Känslan var riktigt bra, jag var inte alls sugen på sluta egentligen. Benen kändes fortfarande pigga och det var bara så underbart att vara ute och springa på fjället igen. Jag kommer nog återkomma till just det, hur mycket jag gillar att springa på fjället. Känslan av att springa med oändliga vyer, ta sikte på en ny topp eller bara stanna och njuta av utsikten. Den känslan är oslagbar. Jag gillar verkligen de oändliga möjligheterna till variation av träning, framförallt backträning som finns här. Efter att på måndagen ha sprungit upp på Funäsberget som har en ganska brant profil så var det väldigt trevligt med Lillskarven som till stor del har en flackare, mer löpbar, profil. Den här möjligheten till träning känns verkligen guld värd inför sommarens två tuffa bergslopp. För att sammanfatta veckan så innehöll den verkligen allt för en perfekt träningsvecka:
0 Comments
Leave a Reply. |
Details
|