Skrivet av Elin Hartelius I helgen var det dags för det årliga lägret på Bosön med den så kallade ”landslagsgruppen”. Gruppen är till för dem som nyligen har sprungit i landslaget, de som springer i landslaget och de som är på väg mot landslaget i ultra. Kolla HÄR för att se hur kvalificeringskraven ser ut just nu. För min del var det första året som jag var med fysiskt på plats och helgen överträffade mina (mycket höga) förväntningar. Vad var det då som gjorde helgen så bra? Kort summerat blev det en perfekt kombination av ”häng”, träning, intressanta föreläsningar och praktiska övningar. Med andra ord ett riktigt bra och genomtänkt upplägg, kryddat med alla trevliga, prestigelösa och härliga löpare som var där. Nedan är några take-aways och reflektioner från min sida. Föreläsning om kost med Linda Bakkman Linda är näringsfysiolog, kostrådgivare åt Sveriges olympiska kommitté och doktor i medicinsk vetenskap, samt författare till flera böcker. Hon höll en mycket givande föreläsning där hon pratade om hur vi kan förhålla oss till kost som idrottare och vilken skillnad som maten kan göra för våra prestationer. Hon sa att de vanligaste frågorna som hon får rör kostsammansättningar eller specifika livsmedelsfrågor, men att det vanligaste problemet är något annat. Det är att vi som tränar mycket inte får i oss tillräckligt med energi. Och får vi inte det är det ingen idé att prata sammansättning eller dutta med detaljer, för det spelar ingen roll. Prio 1: Få i dig tillräckligt med energi totalt (oavsett energikälla). Prio 2: Se till att sammansättningen är så bra som möjligt (att du får i dig tillräckligt av respektive energikälla - kolhydrater, protein, fett). Prio 3: Se över timingen – när du äter vad för att optimera träningen/återhämtningen. Prio 4: Se över om du eventuellt behöver några tillskott för att komplettera det du äter. Jag tror att jag generellt sett får i mig tillräckligt med energi, men jag insåg också att det inte alltid är så de dagar som jag springer längre pass. För att maximera verkningsgraden av träningen behöver vi få i oss tillräckligt med energi samma dag som vi gör av med den. Vi kan se det som att kroppen gör ett energibokslut varje dag och där vill vi landa på plus/minus noll. Även om jag äter efter hunger (d.v.s. mycket och ofta) efter mina långa pass vaknar jag ofta rejält hungrig nästa morgon och kan nästan känna mig lite smalare (och "äter igen mig" kommande dagar). Jag har också noterat att mitt urin har varit grumligt (detta är ju en ultralöpningsblogg och därför får ni stå ut med detaljer som dessa – kanske kan det ge någon annan en tankeställare?) dagen efter långa pass och undrat över vad det kan vara. När jag bollade detta med Linda sa hon att hon nästan är säkert på att det har att göra med… "något med kväve som utsöndras i katabolt tillstånd". Jag ska inte försöka mig på att ge er den vetenskapliga förklaringen, men summan av kardemumman var att det är ett tecken på att jag fått i mig för lite energi efter långpasset och ”gått tom” under natten. Linda nämnde flera gånger att vi inte kan lita på vår hunger när vi tränat stora volymer. Äter vi efter hunger tenderar vi att få i oss alldeles för lite energi. Följ Lindas Instagram-konto @matenbakomresultaten för löpande reflektioner och tips på kosttemat. Genomgång av forskningsläget kring rhabdomyolys med Simon Stark Jag har aldrig själv drabbats av rhabdo, men många vänner i ultravärlden har och det är därför ett ytterst relevant ämne (för dig som inte vet vad det är kan du läsa mer HÄR och HÄR) för oss som håller på med långa och monotona utmaningar. Simon gick (på distans - det är därför han inte syns i bild) igenom de slutsatser som vi kan dra av forskningen som finns just nu. Mycket värdefullt! Vi vet ganska väl vad som händer i kroppen vid rhabdo och vad vi behöver för behandling om vi drabbas av det, men vi vet dessvärre mindre om varför en person drabbas och inte en annan och hur vi kan undvika att drabbas av rhabdo. Trots detta finns det en del generella saker att tänka på för att förebygga. Förmodligen är det allra viktigaste rådet att träna tävlingsspecifikt. Om vi ska tävla på 24-timmars på asfalt, som successivt nöter ner våra kroppar, behöver vi springa mycket platt asfalt så att kroppen kan anpassa senor, leder och muskler för detta. Ska vi springa UTMB med timslånga nedförslöpor, som slår sönder våra muskler på framsida lår, behöver vi förbereda kroppen på detta. Tyvärr kan vi varken via test ta reda på ärftliga risker eller ”träna” njurarna för att tåla större muskelnedbrytning. Vi behöver istället skapa så bra förutsättningar som möjligt för njurarna genom att minska risken för kraftig muskelnedbrytning. På tävlingsdagen ska vi se till att vara väl hydrerade, se till att få oss energi (finns korrelation mellan vätske- och energibrist) och undvika smärtstillande (som ökar belastningen på njurarna). Med fördel använder vi även dämpade kolfiberskor vid monotona lopp för att minska belastningen på musklerna. Om vi trots allt skulle drabbas av rhabdo är det viktigt att avbryta loppet direkt och fylla på med massor av vätska (dricker vi dryck utan elektrolyter måste vi såklart också tillföra sådana) för att hjälpa njurarna att rena kroppen. Och söka vård för vidare guidning. Föreläsning och praktiskt träning med löpteknikspecialisten Fredrik Zillén Fredrik inledde med en föreläsning där han gick igenom hur allt hänger ihop – att vi springer med kroppen, inte med benen. Det finns inte ett facit på hur det optimala löpsteget ser ut utan det beror på vem det är som springer. Vi behöver hitta vårt optimala sätt att springa i olika hastigheter. I grunden handlar det om att låta kroppen springa som den är byggd för, och undvika att spänningar, stelhet eller skador (pågående eller gamla) påverkar rörelsemönstret negativt. Särskilt viktigt är det med rörlighet i axel- och höftleder. Jag ska inte ge mig in på att förklara teorin bakom det funktionella löpsteget och hur alla delar hänger ihop utan lämnar det till Fredrik på hans hemsida och på Instagram (@fredrikzillen). Efter föreläsningen var det dags för praktiska övningar. Jag fastnade särskilt för medvetenhet kring:
Sammanfattningsvis känns det som att löpsteget startar med armpendeln, går ner i höften och ut i benen. Kan vi få en funktionell armpendel och sen ”slappna av” och låta rörelsen fortplanta sig genom kroppen har vi kommit långt. Information om landslaget Lotta Thörn är huvudansvarig för ultralandslaget (24-timmars och 100 km), men då hon fått förhinder berättade Annika Nilrud (ansvarig för 24-timmarslandslaget) och Maria Jansson (erfarenhet från många mästerskap och innehavare av det svenska rekordet på 24-timmars) tillsammans om landslaget och kommande mästerskap på 24-timmars. Nästa mästerskap (VM) kommer att gå i Taipei i Taiwan i december 2023 - så häftigt! De hade även bett mig, Jessica Svärd och Torbjörn Gyllebring att dela med oss av våra erfarenheter från att ingå i landslaget. Det var roligt att lyssna på Tobbe och Jessica och höra att vi alla i perioder drabbas av nedan känsla (som jag själv också pratade om). Jag har bara positiva erfarenheter från att ingå i landslaget och summerade mina intryck med följande ord:
Det var verkligen en speciell känsla att få representera Sverige vid ett mästerskap på EM i Verona hösten 2022 – och det vill jag göra igen! För min del är det fullt fokus på VM dit jag hoppas att bli uttagen och kunna prestera bra. Årsmöte för Ultradistans.se och invald i styrelsen På lördagskvällen var det även årsmöte för Ultradistans.se/Kommittén för Ultralöpning (KUL) där jag blev invald i styrelsen tillsammans med flera andra. Jag ser massor fram emot att få möjlighet att bidra till ultralöpningen på olika sätt under de kommande två åren. Gemenskapen Under helgen blev jag återigen påmind om den fina sammanhållning, och samtidigt inkluderande atmosfär, som präglar ultravärlden. Under helgen fick jag lära känna flera nya personer och fördjupa andra vänskaper. Vi hade värdefulla erfarenhetsutbyten, men också andra fina samtal som inte handlade om löpning. Som Tobbe så fint skrev på Instagram efter helgen ”Jag har aldrig mött någon som springer riktigt långt som inte också längs vägen hunnit bli ödmjuk, omtänksam och fått perspektiv på saker”. Jag håller med till fullo. Och jag insåg under helgen att jag saknat gemenskapen de senaste månaderna. Det är så lätt att ge sig ut själv och springa – det är enklast och oftast mest tidseffektivt, men kanske inte alltid det jag behöver för att må så bra som möjligt. Avslutningsvis vill jag dela med mig av en sak som gjorde mig otroligt rörd och varm i hjärtat. En av mina förebilder sedan flera år visade att hen hade en bild på mig (tagen under EM i höstas) som skärmsläckare på sin mobil. ”Det är för att jag varje gång jag tar upp mobilen vill påminnas om hur jag vill vara”.
0 Comments
Leave a Reply. |
Details
|