Skrivet av: Elin Hartelius Träningen var gjord. Väskorna var packade. Allt var planerat in i minsta detalj. Jag skulle bara uthärda ytterligare två nerviga dygn hemma innan jag skulle påbörja resan till mitt livs lopp – VM i 24-timmarslöpning i Taiwan. Ett äventyr och en upplevelse för livet som jag hade längtat efter och tränat hårt inför i över ett år. Trots månader av noja för att bli sjuk, avstånd till andra, handsprit och isolering från familjen veckan innan avresa blev jag smittad av ett förkylningsvirus som blossade upp två dagar före avfärd. Vilket gjorde att resan, loppet och upplevelsen fick ställas in.
De första dagarna efter insikten att VM inte skulle bli av för min del ville tårarna inte sluta rinna. Det gjorde så förbannat ont. Men någonstans växte också en beslutsamhet fram – ”jag vill göra det allra bästa av den här situationen”. Att få träna länge inför ett stort mål, som aldrig kommer igen i samma tappning, och att falla på målsnöret, är också en unik upplevelse. Inte alls den upplevelse jag hoppades på och såg fram emot så mycket, men likväl en stark upplevelse utöver det vanliga. Att maximera lärdomarna av den skulle aldrig väga upp att jag inte fick åka på VM, men det skulle ändå på något sätt ”göra det värt”. Jag har de senaste åren intresserat mig mer och mer för idrottspsykologi och utbildat mig inom både motivationsteori (SDT), motiverande samtal och ACT (Acceptance and Commitment Theory) och denna oönskade och ledsamma upplevelse gav mig en möjlighet att praktisera teorierna och modellerna i skarpt läge. Samtidigt som jag sörjde loppet och upplevelsen som inte blev av, försökte jag att sätta mina tankar och känslor i ett större sammanhang och notera hur sorgeprocessen tog sig uttryck och vad som hjälpte den i rätt riktning. I kommande text tänkte jag berätta om min sorgeprocess och hur jag inledningsvis har bearbetat ”förlusten av VM”. Att skriva gör både att jag själv tvingas reflektera djupare, vilket gör att jag lär mig mer, och jag hoppas också att min text kan hjälpa andra som är mitt uppe i något jobbigt, även om alla situationer och människor såklart är olika. Jag fick ovärderlig hjälp i min bearbetning av min fina vän Emmy, kloka Johnny som varit med sedan början av min satsning, mamma som har gråtit med mig varje dag och Johan – världens finaste man som alltid ställer upp och som är min stöttepelare i livet. Givetvis är jag medveten om att ”inte få springa VM” är ett lyxproblem och jämfört med många andra tuffa händelser i livet är det en ganska värdslig sak. Men samtidigt, idrotten väcker starka känslor och jobbiga tankar som behöver hanteras och bearbetas. Det borde vi prata mycket mer om tycker jag. Del 1 – ”Det här händer inte” Jag hade en plan. Jag gjorde allt jag kunde för att allt skulle gå i lås. Men det sket sig. Tankarna de första dagarna kretsade mellan ”Det får inte hända”, ”Jag hade rätt till detta, men det togs ifrån mig”, till ”Det går inte, jag skulle ju dit”. Jag kunde inte och ville inte acceptera. Ville inte ta in. Det var som att det blev kortslutning i huvudet. Det var ju inte såhär framtiden såg ut! Jag kunde inte sluta gråta. Besvikelsen och sorgen över att inte få åka låg som ett lock över allt. Jag ville bara snabbspola fram ett halvår, men samtidigt visste jag innerst inne att det inte fanns några genvägar. Tårarna måste ut. Att tillåta sig själv att fullt ut vara i den smärta, sorg och besvikelse man känner – och att sätta ord på känslorna – hjälper. Även om jag logiskt visste att det inte alltid skulle vara så jobbigt hade jag svårt att se eller tro det. De första dagarna kändes det lite som att jorden gick under. Dagen efter att förkylningen bröt ut skrev jag: ”Det känns så orättvist. Jag vet inte hur jag ska tänka och förhålla mig för att det inte ska göra så ont. Jag skulle ju göra detta och så plötsligt drogs mattan undan. Jag kan inte acceptera att det blev så, det är så orättvist. VARFÖR? VARFÖR? Jag gjorde ju allt rätt.” När jag var som mest ledsen i början orkade jag inte metodiskt fundera och skriva upp allt som jag var tacksam för, men jag tänkte mycket på hur otroligt värdefullt det var att allt annat i livet är så stabilt och att mitt liv inte bara består av löpning. För mig var det som att det blev ett avgrundsdjupt hål, men bara i en del av livet. Jag tänkte på hur det hade varit om jag levt ensam och ägnat 100% av tiden åt idrotten. Så otroligt sårbar man är då. Jag läste någonstans att när vi drabbas av stora förluster så lägger vi ofta allt fokus på det vi förlorat och ser inte det andra runt oss som har ett värde. Det måste nog få vara så i början, men om man efter ett tag märker att man inte lyckas ta sig ur katastroftänkandet och det smala fokuset kan det vara värdefullt att be om hjälp. Det betydde väldigt mycket att få dela sorgen och förlusten med familj, vänner och med ultravärlden i stort. Framför allt för känslan att inte vara ensam och att känna kärlek och omtanke från andra, men också för att tvingas att sätta ord på tankar och känslor. Dagen efter att förkylningen bröt ut pratade jag med min coach Johnny, som är utbildad i sorgebearbetning, och han gav mig i uppgift att fundera över de olika dimensionerna i förlusten: vad konkret sörjer jag? Och vad kan det möjligen finnas för positiva bieffekter med att det blev som det blev? Listan blev såhär: Vad sörjer jag?
(Min tanke var inte att fortsätta att satsa på samma sätt efter VM). Positiva bieffekter av att jag inte fick åka:
Det var svårt, och kändes falskt, att försöka tänka på positiva effekter av att inte få åka – för det enda jag ville var ju att åka – men noterade ändå att själva övningen faktiskt ändrade något. Lite som att jag gläntade på dörren till något annat. Framför allt den första punkten började gro. En svag strimma av ”Jag vill ta tillvara på denna unika möjlighet”. Samtidigt uppfylldes fortfarande huvudet mest av ”varför” och en djup smärta över att det jag sett fram emot så länge hade tagits ifrån mig. Del 2 – ”Det här händer” Men, har vi verkligen ”rätt till” framtiden som vi ser den i huvudet? Kan man fråntas något som ”är mitt” om det ännu inte har hänt? Dessa frågor väcktes efter någon dag när jag tyckte att allt var oändligt orättvist. Efter en hel del funderande landade jag i att det faktiskt inte var ”mitt” som hade tagits från mig, och frågan är om det hade ”tagits från mig” överhuvudtaget. Kanske är det snarare så att det finns en mängd olika potentiella utfall i varje givet läge i livet och att mitt liv helt enkelt tog en annan vändning än jag önskat och ställt in mig på. Det låter kanske mest som en retorisk övning, men denna insikt gjorde att varför-frågan (”varför fick jag inte springa VM som jag skulle?”) bleknade lite i relevans. Istället för att försöka förstå varför det hände just mig, flyttades fokus till acceptans av riktningen som livet tagit. Om de första två dagarna bestod av tårar som grundade sig i ett krampaktigt ”det här händer inte!” så övergick det efter ytterligare någon dag i en mer stillsam kapitulerande sorg över situationen. Det började sjunka in att det faktiskt blev som det blev och jag sörjde att det jag sett fram emot så länge inte blev av. Jag började vilja att försöka acceptera läget och det blev tydligt att innan vi kan acceptera något på riktigt så måste vi vilja acceptera det först. Det var först när jag innerst inne ville och var redo som det gick att ta in och påbörja acceptansprocessen. Acceptans inom ACT handlar om att släppa taget om kampen och ärligt och naket acceptera situationen som den är, oavsett vad man tycker om den. Att liksom sluta fred med hur det blev. För mig kändes det som att sorgeprocessen kunde börja på riktigt först när jag accepterade situationen. Det blev inte lättare när jag accepterat läget, snarare ännu sorgligare någon dag, men mellan tårarna noterade jag en annan vinkel på tankarna. Istället för ”jag skulle ha varit där” tänkte jag mer ”jag är inte där”. Återigen förstår jag om det låter som små meningslösa nyanser, men för mig gjorde det en enorm skillnad och tydliggjorde sorgeprocessens steg i en mer hjälpsam riktning. Det kändes nästan fysiskt i kroppen när acceptansen sjönk in. Det gjorde fortfarande lika ont och jag var fortfarande lika ledsen, men det kändes på något sätt lugnare. Något som både gjorde det svårt och som underlättade sorgeprocessen var att jag inte kunde se hur jag skulle ha gjort saker annorlunda. Jag hade gjort allting ”rätt” och det fanns inget bakåt att älta eller anledning att slå på mig själv. Samtidigt gjorde detta att jag såg mig som ett offer. ”Jag påverkade allt som jag kunde påverka och trots det…”. De dagar som jag var som allra mest ledsen distraherade jag mig delar av tiden genom att plöja gamla avsnitt ur Solsidan. Jag orkade bara inte att vara ledsen hela tiden och det var skönt att koppla bort ibland och vila från det som gjorde ont. Jag tänker att distraktioner inte bara behöver innebära att man förtränger och förnekar, utan att det kan vara livsviktigt i en sorgeprocess för att orka. Inom motivationsforskningen lyfts tre psykologiska grundbehov upp och det som sticker ut som allra mest centralt är autonomi. Det handlar om vårt mänskliga behov av att uppleva att vi kan påverka våra liv och den riktning det tar. Att känna att vi sitter i förarsätet i våra liv, att vi har valfrihet, valbarhet eller i alla fall på något sätt kan påverka det som händer. Motsatsen till autonomi är att, utan möjlighet att påverka, bara utsättas för saker där vi inte ser någon koppling till syftet. Låg autonomiupplevelse påverkar oss negativt på många sätt, inte minst vår mentala hälsa. Det leder lätt till en känsla av att vara offer, något som ofta inte för så mycket gott med sig. Inledningsvis kände jag mig verkligen som ett offer som blivit fruktansvärt orättvist behandlad, och jag grubblade en del på hur jag kunde öka upplevelsen av autonomi i en sån här situation där jag haft noll möjlighet att påverka. Något som hjälpte mig var att fundera över hur jag ville tackla situationen – utifrån mina värderingar och det som är viktigt för mig. Det hjälpte mig att ställa om från att vara ett passivt offer till att vara mer aktiv i processen. Successivt växte en beslutsamhet fram att ”jag ska minsann kräma ut allt värde jag kan ur denna pissiga situation”. Inom ACT är utforskande av värderingar och att koppla konkreta handlingar till dessa en betydelsefull del. I min sorgbearbetning fick jag uppleva att det också fungerade i praktiken. Del 3 – ”Hur kan jag förhålla mig till det som hänt?” Tre dagar efter att förkylningen bröt ut och en dag efter att jag skulle ha rest hemifrån kände jag för första gången inte bara sorg. Jag var fortsatt ledsen, men kände också behov av att ta lead och att göra något aktivt, inte bara passivt sörja. Först formulerade jag nedan mål. Ursäkta språket, men ni får det ofiltrerat. ”Mål med den här jävla skiten:
Att formulera mål ökade upplevelsen av att ta tillbaka makten över livet. Att inte bara passivt ”utsättas” för något utan att aktivt vara med och forma framtiden. Sett i backspegeln kan jag också se att alla små steg som innehöll någon form av aktivt agerande – skriva ner tankarna som de var varje dag, prata med vänner och familj, reflektera utifrån specifika frågeställningar o.s.v. också stärkte min upplevelse av autonomi. Efter målformulerandet skrev jag en lång lista på allt som jag är tacksam för i livet. Det blev då ännu tydligare att det finns så mycket mer, stort som smått, som jag värdesätter i livet. Typ ALLT jag har och gör, förutom just att VM sket sig. Jag reflekterade också över att VM kan ses på två sätt:
Återigen, väl medveten om att ovan kan låta som konstgjort pepptalk. Men att bredda perspektiven och se det som hänt från olika vinklar – och inte bara svartvitt – är en av de delar som ACT tydligt förespråkar och som i forskning har visat ger effekt. I min bearbetningsprocess har det hjälpt att både bredda perspektiven och se VM som en liten del i livet, och att vidga perspektiven på själva VM. Från första stunden när förkylningen bröt ut har tankarna på framtiden snurrat. Ska jag satsa på fler lopp? Vill jag springa ett 24-timmars igen? Och så vidare. Jag har noterat dessa tankar, men också medvetet tänkt att jag inte vill eller behöver bestämma eller planera något just nu. Jag väljer att lita på processen och tänker att när tiden är mogen så kommer jag att känna vad som är rätt för mig. Jag tror (och har definitivt känt på) att det är lätt att snurra in i framåttänk innan man har bearbetat det som hände färdigt. Det funkar säkert kortsiktigt, men någonstans längre fram så har man nog igen att man gav sig själv en mental paus att landa i det jobbiga. Del 4 - summering För mig har den inledande bearbetningsprocessen sett ut enligt nedan och jag har också listat de övningar som hjälpte mig. Kanske kan det hjälpa någon annan som kämpar i en tuff situation. 1. Förnekelse: Det här händer inte.
2. Acceptans: Det här har hänt.
3. Nyorientering: Vad gör jag nu?
Del 5 – avslutande reflektioner Idrott kan verkligen vara både magiskt fantastiskt och grymt och brutalt. För att lyckas – och behålla den mentala hälsan – behöver man både vara extremt målmedveten och dedikerad och SAMTIDIGT kunna hantera när allt man jobbat stenhårt skiter sig. En ekvation som inte är lätt att få ihop. Upplevelsen av VM i Taiwan blev helt annorlunda än vad jag planerade, önskade och ville. Jag fick inte möjlighet att springa det lopp som jag så länge drömt om, men det gav mig en chans att fördjupa kunskaper och få värdefulla erfarenheter inom områden som jag brinner för och vill jobba mer med framöver. Livet är oförutsägbart och jag har återigen blivit påmind om att inte ta saker för givet, att processen är viktigare än resultatet och att man bör ha en rejäl portion ödmjukhet inför livet. Självklart kommer jag alltid att vara ledsen över hur det blev, men det känns ändå okej. Avslutningsvis – jag är så tacksam för alla fina människor som jag har runt mig. Familj, släkt, vänner, kollegor, landslaget och hela ultra communityn. Tack ALLA för ert stöd!
8 Comments
Lennart Johansson
12/2/2023 22:14:30
Jag fick förmånen att ta del av dina kunskaper. Jag är bara i starten på mitt maratonlopp men jag gläds åt att ta mig an det.
Reply
Elin
12/5/2023 14:28:28
Tusen tack Lennart!
Reply
Coopers_awesome_dad
12/3/2023 07:05:55
Mycket bra skrivit och många likvärdiga tankar och funderingar jag själv hade inför mitt vm fast i annat löp sammanhang .Dock så kom jag iväg på resan och genomförde loppet klockrent om de inte varit för en liten regel miss som diska mig 3 dagar senare ,besvikelsen där och då är identisk .
Reply
Elin
12/5/2023 14:29:34
Fy vilken hemsk situation! Förstår att det var tufft att hantera. Hoppas att du hittade en bra väg ur det då!
Reply
Christer Broström
12/4/2023 17:25:18
Processenmär liknsnde den som jag har när jag insåg att vi blev barnlösa, skrev inte ner "min väg". Tänker göra det nu, eftersom jag inte är riktigt klar, mentalt sätt. Bra tips, bra uppdelning i steg.
Reply
Elin
12/5/2023 14:30:53
Det måste ha varit en oerhört tung insikt att landa i. Säkert värdefullt att skriva även om det har gått ett tag. Kram
Reply
Fredrik Malmström
12/5/2023 08:52:26
Så modigt och klokt av dig att reflektera och processa detta på ett fint och strukturerat sätt som kommer många till gagn. Förstår att det varit en tuff resa att resan inte blev som tänkt. Heja dig som springer vidare i livet!
Reply
Elin
12/5/2023 14:31:13
Tusen tack Fredrik!!
Reply
Leave a Reply. |
Details
|