Skrivet av: Elin Hartelius

Träningen var gjord. Väskorna var packade. Allt var planerat in i minsta detalj. Jag skulle bara uthärda ytterligare två nerviga dygn hemma innan jag skulle påbörja resan till mitt livs lopp – VM i 24-timmarslöpning i Taiwan. Ett äventyr och en upplevelse för livet som jag hade längtat efter och tränat hårt inför i över ett år. Trots månader av noja för att bli sjuk, avstånd till andra, handsprit och isolering från familjen veckan innan avresa blev jag smittad av ett förkylningsvirus som blossade upp två dagar före avfärd. Vilket gjorde att resan, loppet och upplevelsen fick ställas in.

De första dagarna efter insikten att VM inte skulle bli av för min del ville tårarna inte sluta rinna. Det gjorde så förbannat ont. Men någonstans växte också en beslutsamhet fram – ”jag vill göra det allra bästa av den här situationen”. Att få träna länge inför ett stort mål, som aldrig kommer igen i samma tappning, och att falla på målsnöret, är också en unik upplevelse. Inte alls den upplevelse jag hoppades på och såg fram emot så mycket, men likväl en stark upplevelse utöver det vanliga. Att maximera lärdomarna av den skulle aldrig väga upp att jag inte fick åka på VM, men det skulle ändå på något sätt ”göra det värt”.

Jag har de senaste åren intresserat mig mer och mer för idrottspsykologi och utbildat mig inom både motivationsteori (SDT), motiverande samtal och ACT (Acceptance and Commitment Theory) och denna oönskade och ledsamma upplevelse gav mig en möjlighet att praktisera teorierna och modellerna i skarpt läge. Samtidigt som jag sörjde loppet och upplevelsen som inte blev av, försökte jag att sätta mina tankar och känslor i ett större sammanhang och notera hur sorgeprocessen tog sig uttryck och vad som hjälpte den i rätt riktning.

I kommande text tänkte jag berätta om min sorgeprocess och hur jag inledningsvis har bearbetat ”förlusten av VM”. Att skriva gör både att jag själv tvingas reflektera djupare, vilket gör att jag lär mig mer, och jag hoppas också att min text kan hjälpa andra som är mitt uppe i något jobbigt, även om alla situationer och människor såklart är olika.

Jag fick ovärderlig hjälp i min bearbetning av min fina vän Emmy, kloka Johnny som varit med sedan början av min satsning, mamma som har gråtit med mig varje dag och Johan – världens finaste man som alltid ställer upp och som är min stöttepelare i livet.

Givetvis är jag medveten om att ”inte få springa VM” är ett lyxproblem och jämfört med många andra tuffa händelser i livet är det en ganska värdslig sak. Men samtidigt, idrotten väcker starka känslor och jobbiga tankar som behöver hanteras och bearbetas. Det borde vi prata mycket mer om tycker jag.


Del 1 – ”Det här händer inte”

Jag hade en plan. Jag gjorde allt jag kunde för att allt skulle gå i lås. Men det sket sig. Tankarna de första dagarna kretsade mellan ”Det får inte hända”, ”Jag hade rätt till detta, men det togs ifrån mig”, till ”Det går inte, jag skulle ju dit”. Jag kunde inte och ville inte acceptera. Ville inte ta in. Det var som att det blev kortslutning i huvudet. Det var ju inte såhär framtiden såg ut!

Jag kunde inte sluta gråta. Besvikelsen och sorgen över att inte få åka låg som ett lock över allt. Jag ville bara snabbspola fram ett halvår, men samtidigt visste jag innerst inne att det inte fanns några genvägar. Tårarna måste ut. Att tillåta sig själv att fullt ut vara i den smärta, sorg och besvikelse man känner – och att sätta ord på känslorna – hjälper. Även om jag logiskt visste att det inte alltid skulle vara så jobbigt hade jag svårt att se eller tro det. De första dagarna kändes det lite som att jorden gick under. Dagen efter att förkylningen bröt ut skrev jag:

”Det känns så orättvist. Jag vet inte hur jag ska tänka och förhålla mig för att det inte ska göra så ont. Jag skulle ju göra detta och så plötsligt drogs mattan undan. Jag kan inte acceptera att det blev så, det är så orättvist. VARFÖR? VARFÖR?  Jag gjorde ju allt rätt.”

När jag var som mest ledsen i början orkade jag inte metodiskt fundera och skriva upp allt som jag var tacksam för, men jag tänkte mycket på hur otroligt värdefullt det var att allt annat i livet är så stabilt och att mitt liv inte bara består av löpning. För mig var det som att det blev ett avgrundsdjupt hål, men bara i en del av livet. Jag tänkte på hur det hade varit om jag levt ensam och ägnat 100% av tiden åt idrotten. Så otroligt sårbar man är då.

Jag läste någonstans att när vi drabbas av stora förluster så lägger vi ofta allt fokus på det vi förlorat och ser inte det andra runt oss som har ett värde. Det måste nog få vara så i början, men om man efter ett tag märker att man inte lyckas ta sig ur katastroftänkandet och det smala fokuset kan det vara värdefullt att be om hjälp.
Det betydde väldigt mycket att få dela sorgen och förlusten med familj, vänner och med ultravärlden i stort. Framför allt för känslan att inte vara ensam och att känna kärlek och omtanke från andra, men också för att tvingas att sätta ord på tankar och känslor.

Dagen efter att förkylningen bröt ut pratade jag med min coach Johnny, som är utbildad i sorgebearbetning, och han gav mig i uppgift att fundera över de olika dimensionerna i förlusten: vad konkret sörjer jag? Och vad kan det möjligen finnas för positiva bieffekter med att det blev som det blev? 

Listan blev såhär:

Vad sörjer jag?

• Att inte få ”vara med på resan” – representera Sverige, vara i bubblan, uppleva Taiwan, uppleva mästerskap, hänga med alla fina människor i det svenska laget.
• Att missa en sådan unik upplevelse som extremt få människor chansen att vara med om.
• Att inte få pressa ut allt och se hur långt det räcker en sista gång.
• Att inte få ”sluta med flaggan i topp”.
• Att det inte blev som jag planerat – springa VM och ta ut allt och sen njuta av en lugnare vinter.

 
(Min tanke var inte att fortsätta att satsa på samma sätt efter VM).

Positiva bieffekter av att jag inte fick åka:

• En unik upplevelse som, om jag bearbetar den ordentlig, kommer att vara värdefull framåt i mitt coachande. En möjlighet att testa ACT och andra tekniker i skarpt läge.
• En kropp som är stark och hel, med tanke på efterspelen från de två senaste loppen skulle jag säkert vara skadad efter VM.
• Slippa resa och ställa om tid/må dåligt p.g.a. tidsomställning och kanske inte kunna få ut ett så bra resultat som jag ville.

Det var svårt, och kändes falskt, att försöka tänka på positiva effekter av att inte få åka – för det enda jag ville var ju att åka – men noterade ändå att själva övningen faktiskt ändrade något. Lite som att jag gläntade på dörren till något annat. Framför allt den första punkten började gro. En svag strimma av ”Jag vill ta tillvara på denna unika möjlighet”. Samtidigt uppfylldes fortfarande huvudet mest av ”varför” och en djup smärta över att det jag sett fram emot så länge hade tagits ifrån mig.


Del 2 – ”Det här händer”

Men, har vi verkligen ”rätt till” framtiden som vi ser den i huvudet? Kan man fråntas något som ”är mitt” om det ännu inte har hänt?
​
Dessa frågor väcktes efter någon dag när jag tyckte att allt var oändligt orättvist. Efter en hel del funderande landade jag i att det faktiskt inte var ”mitt” som hade tagits från mig, och frågan är om det hade ”tagits från mig” överhuvudtaget. Kanske är det snarare så att det finns en mängd olika potentiella utfall i varje givet läge i livet och att mitt liv helt enkelt tog en annan vändning än jag önskat och ställt in mig på. Det låter kanske mest som en retorisk övning, men denna insikt gjorde att varför-frågan (”varför fick jag inte springa VM som jag skulle?”) bleknade lite i relevans. Istället för att försöka förstå varför det hände just mig, flyttades fokus till acceptans av riktningen som livet tagit.

Om de första två dagarna bestod av tårar som grundade sig i ett krampaktigt ”det här händer inte!” så övergick det efter ytterligare någon dag i en mer stillsam kapitulerande sorg över situationen. Det började sjunka in att det faktiskt blev som det blev och jag sörjde att det jag sett fram emot så länge inte blev av. Jag började vilja att försöka acceptera läget och det blev tydligt att innan vi kan acceptera något på riktigt så måste vi vilja acceptera det först. Det var först när jag innerst inne ville och var redo som det gick att ta in och påbörja acceptansprocessen.

Acceptans inom ACT handlar om att släppa taget om kampen och ärligt och naket acceptera situationen som den är, oavsett vad man tycker om den. Att liksom sluta fred med hur det blev. För mig kändes det som att sorgeprocessen kunde börja på riktigt först när jag accepterade situationen.

Det blev inte lättare när jag accepterat läget, snarare ännu sorgligare någon dag, men mellan tårarna noterade jag en annan vinkel på tankarna. Istället för ”jag skulle ha varit där” tänkte jag mer ”jag är inte där”. Återigen förstår jag om det låter som små meningslösa nyanser, men för mig gjorde det en enorm skillnad och tydliggjorde sorgeprocessens steg i en mer hjälpsam riktning. Det kändes nästan fysiskt i kroppen när acceptansen sjönk in. Det gjorde fortfarande lika ont och jag var fortfarande lika ledsen, men det kändes på något sätt lugnare.

Något som både gjorde det svårt och som underlättade sorgeprocessen var att jag inte kunde se hur jag skulle ha gjort saker annorlunda. Jag hade gjort allting ”rätt” och det fanns inget bakåt att älta eller anledning att slå på mig själv. Samtidigt gjorde detta att jag såg mig som ett offer. ”Jag påverkade allt som jag kunde påverka och trots det…”.

De dagar som jag var som allra mest ledsen distraherade jag mig delar av tiden genom att plöja gamla avsnitt ur Solsidan. Jag orkade bara inte att vara ledsen hela tiden och det var skönt att koppla bort ibland och vila från det som gjorde ont. Jag tänker att distraktioner inte bara behöver innebära att man förtränger och förnekar, utan att det kan vara livsviktigt i en sorgeprocess för att orka.

Inom motivationsforskningen lyfts tre psykologiska grundbehov upp och det som sticker ut som allra mest centralt är autonomi. Det handlar om vårt mänskliga behov av att uppleva att vi kan påverka våra liv och den riktning det tar. Att känna att vi sitter i förarsätet i våra liv, att vi har valfrihet, valbarhet eller i alla fall på något sätt kan påverka det som händer. Motsatsen till autonomi är att, utan möjlighet att påverka, bara utsättas för saker där vi inte ser någon koppling till syftet. Låg autonomiupplevelse påverkar oss negativt på många sätt, inte minst vår mentala hälsa. Det leder lätt till en känsla av att vara offer, något som ofta inte för så mycket gott med sig. Inledningsvis kände jag mig verkligen som ett offer som blivit fruktansvärt orättvist behandlad, och jag grubblade en del på hur jag kunde öka upplevelsen av autonomi i en sån här situation där jag haft noll möjlighet att påverka.

Något som hjälpte mig var att fundera över hur jag ville tackla situationen – utifrån mina värderingar och det som är viktigt för mig. Det hjälpte mig att ställa om från att vara ett passivt offer till att vara mer aktiv i processen. Successivt växte en beslutsamhet fram att ”jag ska minsann kräma ut allt värde jag kan ur denna pissiga situation”. Inom ACT är utforskande av värderingar och att koppla konkreta handlingar till dessa en betydelsefull del. I min sorgbearbetning fick jag uppleva att det också fungerade i praktiken.
 
​
Del 3 – ”Hur kan jag förhålla mig till det som hänt?”

Tre dagar efter att förkylningen bröt ut och en dag efter att jag skulle ha rest hemifrån kände jag för första gången inte bara sorg. Jag var fortsatt ledsen, men kände också behov av att ta lead och att göra något aktivt, inte bara passivt sörja.

Först formulerade jag nedan mål. Ursäkta språket, men ni får det ofiltrerat.

”Mål med den här jävla skiten:

1. Lära maximalt av upplevelsen. Göra den värd. Tänker på ”when life gives you lemon, make lemonade!”. Inte för att peppa mig utan för att det kommer djupt inifrån. Jag vill lära av detta, vara aktiv och skapa. Inte bara sörja, vara offer. Ta tillbaka autonomin?
2. Sprida lärdomarna. Skriva långt blogginlägg med fokus på vad jag har gjort för att hantera.
3. Använda detta framöver för att bli en ännu bättre coach.”

Att formulera mål ökade upplevelsen av att ta tillbaka makten över livet. Att inte bara passivt ”utsättas” för något utan att aktivt vara med och forma framtiden. Sett i backspegeln kan jag också se att alla små steg som innehöll någon form av aktivt agerande – skriva ner tankarna som de var varje dag, prata med vänner och familj, reflektera utifrån specifika frågeställningar o.s.v. också stärkte min upplevelse av autonomi.

Efter målformulerandet skrev jag en lång lista på allt som jag är tacksam för i livet. Det blev då ännu tydligare att det finns så mycket mer, stort som smått, som jag värdesätter i livet. Typ ALLT jag har och gör, förutom just att VM sket sig.

Jag reflekterade också över att VM kan ses på två sätt:

• Själva Taiwan-resan och VM-loppet var VM, d.v.s. jag fick 0% av VM, eller
• VM påbörjades när jag blev uttagen och träningen och uppladdningen ingick också i VM-resan. Jag missade ”bara” själva VM-loppet. D.v.s. jag fick ändå en hel del av VM.

Återigen, väl medveten om att ovan kan låta som konstgjort pepptalk. Men att bredda perspektiven och se det som hänt från olika vinklar – och inte bara svartvitt – är en av de delar som ACT tydligt förespråkar och som i forskning har visat ger effekt. I min bearbetningsprocess har det hjälpt att både bredda perspektiven och se VM som en liten del i livet, och att vidga perspektiven på själva VM.
 
Från första stunden när förkylningen bröt ut har tankarna på framtiden snurrat. Ska jag satsa på fler lopp? Vill jag springa ett 24-timmars igen? Och så vidare. Jag har noterat dessa tankar, men också medvetet tänkt att jag inte vill eller behöver bestämma eller planera något just nu. Jag väljer att lita på processen och tänker att när tiden är mogen så kommer jag att känna vad som är rätt för mig. Jag tror (och har definitivt känt på) att det är lätt att snurra in i framåttänk innan man har bearbetat det som hände färdigt. Det funkar säkert kortsiktigt, men någonstans längre fram så har man nog igen att man gav sig själv en mental paus att landa i det jobbiga.


Del 4 - summering

För mig har den inledande bearbetningsprocessen sett ut enligt nedan och jag har också listat de övningar som hjälpte mig. Kanske kan det hjälpa någon annan som kämpar i en tuff situation.

1. Förnekelse: Det här händer inte.

• Tillåt dig att vara i sorgen och sätt ord på tankar och känslor utan att döma dig själv. Skriv dagbok och prata med andra.
• Ge dig själv tid och utrymme att landa i det nya. Inte ställa krav på hur du ”borde” tänka, känna och agera. Och inte agera. Bara vara.
• Ta hjälp och stöd av de som du har runt dig.
• Pausa ibland från sorgen och gör något helt annat för att hämta kraft, typ kolla på serie, spela spel eller prata med någon om något helt annat.

2. Acceptans: Det här har hänt.

• När tankar som ”Det får inte hända!” kommer och kroppen spänner sig, försöka att slappna av. Andas. Vara här och nu.
• Provsäg meningar som ”Det här ÄR som det är, hur ont det än gör och hur fel jag än tänker att det är”, ”Jag kan inte förändra det som redan hänt”, ”Det kan vara okej fast det inte blev som jag ville”, ”Jag behöver acceptera för att kunna förändra” och ”Det enda jag kan styra över är vad som händer härnäst”.
• Reflektera över vad som har hänt och vad i det som har hänt som du sörjer. Utforska också den andra sidan av myntet – vad kan det möjligen finnas för positiva aspekter med det som hänt?
• Börja utforska vilka små små steg som du kan ta här och nu för att öka upplevelsen av autonomi.
• Börja reflektera över värderingar och vem du vill vara – hur skulle det kunna ta sig uttryck i situationen som du är i nu?
• Skynda långsamt med en stor portion self compassion. Acceptans behöver få ta tid.

3. Nyorientering: Vad gör jag nu?

• Fortsätt att reflektera över värderingar och vem du vill vara – hur ska du kunna sätta din prägel på det som hänt?
• Formulera mål kopplat till det som har hänt – vad vill jag få ut av detta?
• Skriv tacksamhetslistor.
• Utforska alternativa sett att se på det som hänt. Zooma ut och sätt det i större sammanhang. Se om du kan se det som har hänt i ett annat ljus. Vad finns det för möjliga perspektiv om du är kreativ?
• Notera hjärnans default-vilja att ”fixa” och vänta med att agera och fatta större beslut tills du har landat ordentligt.

 

Del 5 – avslutande reflektioner

​Idrott kan verkligen vara både magiskt fantastiskt och grymt och brutalt. För att lyckas – och behålla den mentala hälsan – behöver man både vara extremt målmedveten och dedikerad och SAMTIDIGT kunna hantera när allt man jobbat stenhårt skiter sig. En ekvation som inte är lätt att få ihop.

Upplevelsen av VM i Taiwan blev helt annorlunda än vad jag planerade, önskade och ville. Jag fick inte möjlighet att springa det lopp som jag så länge drömt om, men det gav mig en chans att fördjupa kunskaper och få värdefulla erfarenheter inom områden som jag brinner för och vill jobba mer med framöver. Livet är oförutsägbart och jag har återigen blivit påmind om att inte ta saker för givet, att processen är viktigare än resultatet och att man bör ha en rejäl portion ödmjukhet inför livet. Självklart kommer jag alltid att vara ledsen över hur det blev, men det känns ändå okej.
​
Avslutningsvis – jag är så tacksam för alla fina människor som jag har runt mig. Familj, släkt, vänner, kollegor, landslaget och hela ultra communityn. Tack ALLA för ert stöd!

Skrivet av Johan Hartelius

Intro:
Det känns helt otroligt, jag är nere i Chamonix och jag är frisk. Vägen hit har varit minst sagt krokig. 5 veckor tidigare blev jag förkyld vilket inte oroade mig allt för mycket. Ge det en vecka eller lite mer så kan jag komma i gång och träna lite lugnt igen, tänkte jag. En vecka gick utan märkbar förbättring, jag är fortfarande rejält förkyld och det är inte alls läge att börja träna än. Nästan en till vecka går innan jag känner att nu kanske det ändå känns tillräckligt bra för att testa att springa en runda. Sagt och gjort, 5 lugna kilometer blir det med promenader i backarna, vilket känns helt okej. Dagen efter däremot vaknar jag och känner mig mycket sämre än innan. Absolut inte det bakslaget som jag vill ha nu! 3 veckor kvar och jag börjar bli mer och mer stressad över att hinna bli frisk i tid. En halv vecka till går och jag känner mig fortfarande hängig, så jag bestämmer mig för att uppsöka hälsocentralen. Jag börjar misstänka att jag åkt på en bakterieinfektion som jag gjort flera gånger tidigare.

​Långsamt, långsamt börjar jag känna tecken på att det blir bättre och ytterligare en vecka senare, onsdagen den 23 augusti, en knapp vecka innan jag ska åka, testar jag en runda igen. Det känns riktigt segt, benen känns som bly, men dagen efter blir det i alla fall inget bakslag, hoppet lever. Ytterligare en lugn runda dagen efter och kroppen känns mycket piggare, kanske att den bara behövdes väckas lite. Innan jag åker på tisdagen, så har jag hunnit springa några fler rundor, men med en längsta runda på 11 kilometer och en total mängd under augusti på 4 mil, så känner jag mig allt annat än trygg med formen och uppladdning inför loppet. Inte heller blev det den mängd med höjdmeter som var planen. Men just nu känner jag mig i alla fall så pass pigg att jag kan åka ner till Chamonix och göra ett försök att springa UTMB. Bara det känns som en vinst i sig. 

​Då är jag alltså här nere, i Chamonix. Ett Chamonix som fullständigt kokar av ”ultra trail glädje”! Det är mer än 10 000 personer som springer något av loppen under veckan, och det märks! Efter att ha kommit ner ganska sent på onsdagen så tar jag torsdagen till att göra mig mer bekant med orten, samt hämta nummerlapp och dropbag och packa allt som ska med. Jag hinner också se OCC-vinnaren, norska Stian, svischa förbi i en otrolig fart, samt damvinnaren Toni McCann gå i mål. Inspirerande!

Så var äntligen fredagen här, fredagen då jag ska få uppleva UTMB och allt som hör där till. Efter en dålig natts sömn och en seg väntan under dagen, så står jag i alla fall äntligen i startområdet och lyssnar till de klassiska klappningarna följt av ”Conquest of Paradise” av Vangelis. Jag får rysningar, så många gånger som jag och Elin har följt detta hemifrån, och nu står jag själv här tillsammans med de andra 2800 personerna som ska ge sig ut på detta beryktade äventyr. Starten går, och absolut ingenting händer. Jag har nämligen bestämt mig för att ta det jättelugnt i början och inte heller har jag brytt mig om att försöka få en plats långt fram. Så innan de över 1000 löparna framför mig har lyckats ta sig genom starten och börjat springa så är det någon minuts väntan som gäller. Men som sagt, helt enligt plan. Till slut börjar massan röra på sig tillräckligt mycket för att det ska gå att ta de första löpstegen, härligt! Eller? Nej, benen vill inte alls ge sig i väg i 3:40 tempo som de brukar vilja de första kilometrarna på lopp. Snarare att 5:40 tempo känns lagom eller till och med lite jobbigt. Det stressar inte upp mig för mycket då det som sagt inte är ett lopp som jag vill springa snabbt ändå, men lite fundersam blir jag ju såklart, om den här känslan sitter i så kan det bli en lång färd innan jag har tagit mig runt Mount Blanc och tillbaka till Chamonix igen…
 

The first low:
Jag passerar klassiska orter som Saint Gervais där det känns mer som att springa genom en gatufestival än att springa ett ultralopp. Det är hur mycket folk som helst ute längs med gatorna som hurrar och hejar på löparna som kommer springande. Här är första större matstationen också och jag inser att jag inte riktigt tänkt genom vad jag vill ha och hur jag ska planera stoppen. Men jag kommer fram till att sportdryck är det enda jag vet att jag vill ha just nu, men också det enda som jag inte hittar bland ostar, charkuterier och annat. Till slut, efter att ha frågat ett antal funktionärer så hittar jag sportdrycken precis i början av stationen, och jag fyller flaskan utan att kolla vilken smak det är. Det visar sig vara vattenmelon, vilket har en skarp och syntetisk smak, riktigt otrevlig om jag ska vara ärlig. Kommande stationer har även limesmak som, inte är god, men definitivt bättre än vattenmelon. 

​Så var det ju det där med ”the first low”. Mörkret har fallit och jag springer vidare i natten samtidigt som det nu börjar en stigning som ska komma att vara i ca 25 kilometer med olika lutningsgrad. I början inte så farligt brant men den senare delen blir brantare och brantare samtidigt som att klockan nu börjar bli riktigt sent, eller tidigt beroende på hur man ser det. Desto högre vi kommer ju kallare blir det också, och det är nu ganska rejält kallt i den isande vinden som vi möts av här uppe. Kombinationen av att jag är alldeles yr av tröttheten som nu slår till, kylan och att det är så pass brant så det känns som att jag knappt rör mig framåt, gör att jag känner mig riktigt låg och ledsen. Löpare passerar mig en efter en, och det enda jag kan tänka på nu är hur mycket jag vill befinna mig hemma i soffan under en filt och titta på tv med familjen. Jag fattar inte alls vad jag gör här och att jag dessutom gör det frivilligt. Tanken på att det fortfarande är mer än 120 kilometer kvar gör att en av de starkare ångesterna jag upplevt under ett ultralopp slår till. Detta känns just nu helt orimligt och rentav dumt. 

​Tröttheten gör att jag bestämmer mig för att sätta mig på en sten vid sidan av stigen och försöker blunda lite, jag måste bara försöka sova en liten stund. Men tanken på och synen av (jag lyckades inte blunda så bra) att det fortsätter passera löpare gör att jag blir alldeles för stressad för att sitta där mer än ett par sekunder. Så jag reser mig igen och fortsätter att långsamt gå uppför berget i mörkret.

The first (and maybe only) high
Ljuset börjar sakta återvända lagom tills det att jag har tagit mig över toppen och det börjar gå neråt igen. Och denna motsatta kombination som nu infinner sig, nedför och ljus, gör att energin och humöret vänder. Stigen ner för berget mot nästa station består till stor del av sten i olika format och storlekar. Jag ser hur löparna framför mig tar väldigt försiktiga steg i den tekniska terrängen, samtidigt som jag själv för första gången på hela loppet känner mig stark, pigg och hur säker som helst i denna terräng. Jag springer på med superlätta ben och passerar löpare antingen genom att springa obanat utanför stigen eller att de märker att jag kommer så de flyttar på sig. Åh vad jag har längtat efter den här känslan!

​Jag kommer ner till nästa checkpoint som är Les Champiux där jag gör ett snabbt stopp och fyller på sportdryck, tar en chokladbit för att sen fortsätta. Ett par kilometer grusväg innan det bär av uppför igen. Känslan i benen sitter kvar och jag fortsätter att passera löpare i backen uppför. Jag funderar på hur det ens är möjligt att samma ben som knappt orkade röra på sig helt plötsligt känns hur lätta som helst och skuttar upp för backen. Det är verkligen häftigt med ultra hur det kan vända så. Det är väl just den här känslan som man alltid hoppas på att få och en av anledningarna till att jag återvänder och springer igen.

Väl uppe för backen efter Coumayer så är det rätt fin, lätt kuperad löpning ett tag. Men nu börjar det kännas i benen att de ändå har varit i gång rätt länge och tagit sig en bra bit. Dock så är det ju tyvärr fortfarande över 7 mil och massa höjdmeter kvar på loppet. Ytterligare en rejäl backe senare så är vi nu uppe på banans högsta punkt, 2538 meters höjd, där nästa landsgräns ligger, den mellan Italien och Schweiz. Härifrån är det nu ca 20 km nedför och till stor del ganska lagom, trevlig lutning. Om benen inte hade varit helt slut det vill säga. Jag kan inte alls utnyttja denna sträcka utan det känns som att jag nu kämpar oavsett om det lutade nedför, uppför eller är helt plant. Jag kämpar vidare och passerar först stationen La Fouly för att sedan komma fram till den större och kändare stationen Champex-Lac. Här blir det ett lite längre stopp, vilket är temat just nu, att stoppen blir längre och längre, det är bara så himla skönt att vara stilla. Jag ger mig ut från Champex-Lac och inser att det är nu man springer längs med en jättefin alpsjö, som jag har sett så många gånger på tv. Det är bara det att jag nu inte har lyckats få i gång benen efter senaste stoppet, utan jag går längs med sjön i stället för att springa. Det gör mig ledsen och besviken att inte få uppleva känslan av att springa här längs med sjön.
​

Sista biten går långsamt oavsett underlag och lutning. Men ändå kanske framför allt nedför, som blir alltmer tekniskt med mycket stenar och rötter som är extra svåra att passera nu när andra natten har satt in och det är mörkt igen. Jag har haft sällskap med en annan svensk ganska länge och nu ser vi att om vi springer på sista biten så borde vi klara av att ta oss under 36 timmar. Så vi får till en liten spurt de sista kilometrarna och lyckas ta oss in med drygt 5 minuters marginal. Känslan i mål är ju fantastisk men samtidigt konstig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför eller hur, men även om jag är helt slut så, så är jag slut på ett annat sätt än när jag vid andra tillfällen har sprungit långa lopp som har gått mycket snabbare. Och, efter att ha varit i gång så otroligt länge, så blir det också konstigt att inte vara i gång längre, vad nu då liksom?
​

Efter
Den blandade känslan av att vara otroligt nöjd och tacksam över att vara i mål, men samtidigt missnöjd över resultatet sätter in ganska snabbt. Aldrig mer ska jag springa ett lopp med sådana här backar, jag tycker verkligen inte att det är roligt, har jag tänkt en stor del av loppet. Men även den känslan blandas ganska snabbt med tanken på att vilja ta revansch, att det borde finnas så många timmar att förbättra om jag får till träning och ett bättre lopp.
​
Just dessa tankar brottas jag fortfarande med så här några veckor efter loppet. Jag vet ju att jag i stunden inte hade mer att ge, men jag har väldigt svårt att acceptera den vetskapen. Tanken på att det är så mycket jobb för att få till ett nytt försök samt så lång tid till ett eventuellt nytt försök gör också att det känns jobbigare än om jag kunnat göra det när jag ville. Det kommer nog ta ett tag innan jag helt har accepterat loppet, men det har i alla fall bidragit till att jag nu är väldigt motiverad till att träna mer och bli starkare inför framtida lopp och förhoppningsvis slippa just denna känsla igen. 

Skrivet av: Elin Hartelius

Tack EcoTrail för en fantastisk upplevelse!

Jag stod på startlinjen full av förväntan och med pirriga fjärilar i magen. Både längtade efter och bävade inför utmaningen som skulle komma. Även om klockan bara var strax innan sju var det redan riktigt varmt och jag duschade huvud och stora delar av kroppen i kallt vatten i kranen som fanns precis vid startområdet. Den blöta kylhandduken virade jag runt nacken. Det var roligt att träffa kompisar i startområdet och stämningen var på topp.

​Mitt mål med loppet var att göra det bästa jag kunde den dagen – utmana mig själv och att träna på mentala strategier. Jag hade tänkt att ”det hade ju varit supercoolt med en pallplats”, men hade ingen aning om det var en realistisk målsättning. Och helt ärligt så spelade det mindre roll. Viktigast var att göra mitt lopp och jag hoppades att jag skulle få känna mig stark både fysiskt och mentalt.

Oftast delas race reports upp i olika delar, men när jag tänker tillbaka på EcoTrail så känns det mer som en helhet. Det var jag i min bubbla som rörde mig runt banan. Samma mantra och fokus hela tiden – ”göra mitt bästa i varje givet läge” och att direkt när tankarna flög framåt eller bakåt i tiden komma tillbaka till nuet. Att ovärderat förhålla mig till yttre faktorer och fortsätta att göra mitt bästa. Att hålla fokus och vara i nuet är aldrig enkelt, vare sig i livet eller under ultralopp, och jag fick många möjligheter att träna på att notera tankesnurr och föra mig själv tillbaka till ”här och nu”.
​
Nuet är ju det enda vi kan påverka, ändå befinner vi oss tankemässigt en stor del av i tiden i det som har varit eller det som komma skall. Vår hjärna är fem gånger känsligare för hot än för belöning (har varit ovärderligt under evolutionen) och är expert på att tänka ut olika tråkiga/jobbiga/läskiga/obehagliga scenarier som kanske möjligtvis skulle kunna inträffa. Vi tänker mellan 6000-60 000 tankar per dag (olika bud från olika forskare) och de allra flesta av dessa är omedvetna. Vi kan inte styra våra tankar, eller våra känslor, däremot kan vi lära oss att uppmärksamma dem – och förhålla oss till dem.

För någon månad sedan gick jag en utbildning i ACT (Acceptance and Commitment Theory) på Bosön. ACT brukar kallas ”tredje vågens KBT” och används flitigt inom bland annat idrottspsykologi. ACT utgår ifrån att vi kan styra vårt beteende, men inte våra tankar och känslor. Vi behöver acceptera att vi är människor som tänker och känner – ibland härliga tankar/känslor och ibland jobbiga tankar/känslor – men oavsett detta kan vi göra det vi vill. ”Det vi vill” är centralt i sammanhanget, och en central pusselbit i ACT handlar om att utforska sina livsvärden och mejsla ut vad som verkligen är viktigt i livet. För mig föll mycket på plats under utbildningen. Utan att känna till ACT i detalj har jag jobbat mycket i linje med dessa teorier och upplevt stora positiva effekter. Nu är jag ännu mer ”medvetet kompetent” (tidigare var jag delvis ”omedvetet kompetent” och ”medvetet inkompetent”).

​Tillbaka till loppet. Från start till mål var mitt mål att vara i bubblan – här och nu – och göra det bästa jag kunde i varje givet läge. I början av loppet innebar det att landa i ett tempo som kändes hållbart, men samtidigt utmanande, att vara supernoga med kylning från start och att följa energiplanen till punkt och pricka. Efterhand blev ”mitt bästa” mer och mer samma som att springa så snabbt jag orkade där och då. Att följa energiplanen och att vara i nuet var också en del av ”göra mitt bästa”. Från och till sprang jag med andra löpare, men lät min känsla styra hela tiden. Sprang personen framför mig lite lite snabbare än jag ville fick det bli en lucka och sprang personen framför mig lite lite långsammare än vad mitt bästa var, sprang jag om. Det är kul att vara i ett sammanhang och känna sig en del av något större, men jag trivs med att göra min grej och styra hundra procent själv.

Värmen var ganska utmanande, men vi hade en grym kylplan som på varje station innebar hink med iskallt vatten över huvudet, isbitar under kepsen, isbitar i sport-BH och blöt kylhandduk runt nacken. Sedan tidigare har jag lärt mig att det mest effektiva sättet att hantera värmen är att kyla utifrån. Det funkade väldigt bra och efter varje nedkylning kände jag att jag fick förnyade krafter. Lite yrsel och lätt illamående kom några gånger under loppet, men det blev aldrig så illa att det påverkade prestationen. Det enda jag intog energimässigt var sportdryck, ca 5 dl per timme. Jag tror att jag tog sammanlagt fyra salttabletter under loppet, och när det var knappt tre mil kvar tog jag en koffeinshot motsvarande typ tre koppar kaffe.

Under stora delar av loppet njöt jag verkligen – att få springa lopp igen och dessutom på en fantastiskt fin bana runt Stockholm var härligt! Känslan i benen var bra och så fort det var lättlöpt kunde jag rulla på i ganska bra fart och samtidigt återhämta mig. Det var några riktigt tuffa och branta backar som innebar långsam gång för att inte dra på mjölksyra, men så snart jag var uppe för dem kunde jag utan problem komma igång in i bra löpning igen.

Det var en ny upplevelse att vara i ledning i ett större lopp och att få möjlighet att träna på de tankar som då dyker upp. Jag har från tidigare lopp lärt mig att positiva värderande tankar (”vad bra det går”, ”tänk om jag vinner – vad coolt”) är lika ödesdigra som negativa värderande tankar (”vad tungt det känns”, ”jag kommer aldrig att orka fem timmar till i denna värme”). Att försöka att ta in nuet utan värdering är det som gynnar mig mest prestations- och upplevelsemässigt. Det jag däremot tillät mig att tänka sista milen var att jag sprang för SM-guld, men att bästa sättet dit var att vara i nuet – och så fokuserade jag återigen där.
​
Ni som har sett Formel 1-dokumentären ”Drive to Survive” på Netflix känner igen uttrycket ”push” som den som stöttar föraren från kontrollpanelen säger titt som tätt till föraren. Sista milen sade jag det till mig själv gång på gång för att påminna mig själv om att fortsätta att driva på. Var det ”pannbenet” som talade då? Det jag gillade med denna korta replik är att hur den sägs i Formel 1 och hur den sades i mitt huvud. Varken peppande eller anklagande utan neutralt konstaterade/instruerande – ”push”.

När målet var inom synhåll tillät jag mig att släppa ”sekund-nuet” och ta in att jag skulle vinna. Det var en häftig känsla att korsa mållinjen först och ta mitt andra SM-guld. Lite overkligt känns det faktiskt, för jag är ju bara jag – myslöparen som springer till stor del på lust. Även om jag gläds mycket åt guldet så är jag allra gladast över min prestation och den känsla som jag hade under loppet. Jag är stolt över genomförandet och går ut loppet ännu starkare mentalt, det är jag otroligt tacksam över.

En annan reflektion som jag gör såhär i efterhand är hur ”hel” jag känner mig mentalt efter loppet. Eftersom jag aldrig försökte kämpa med eller motarbeta negativa tankar, blev det mer som att jag jobbade med mig själv. Hela jag var ett team som kämpade i nuet. Det blev aldrig någon intern tanke- eller känslokamp som dränerade energi. Jag har ännu en gång fått kvitto på hur viktiga mina mentala strategier är för mig – både för mitt psykiska välmående i träning och under tävling och för att kunna prestera utifrån mitt fysiska max.
​
Jag blev också återigen påmind om hur mycket det betyder att ha support som hjälper en att bli sitt bästa löparjag. Under EcoTrail fick jag fantastisk stöttning av min vapendragare Emmy (Karnerud) och av Johan. De hjälpte till att byta flaskor, langade is, hällde vatten på mig, gav mig salttabletter och peppade. Ensam är definitivt inte stark, vare sig i livet eller på ultralopp.

Det är fortfarande nästan tre veckor kvar tills det är dags att dra på sig nummerlapp igen, men loppnerververna gör sig redan verkligen till känna. Allt från att jag dagligen sitter och surfar och funderar på om det verkligen inte är någon utrustning som behöver införskaffas eller om jag har all energi som behövs eller om jag inte egentligen borde köpa lite mer. Till att jag konstant känner efter och värderar varje steg på varje pass jag gör, "kändes det inte lite grann i ljumsken nu", "oj va tungt det är efter bara x antal km, det här kommer aldrig att gå på loppet"

Det är facinerande att det är samma sak inför varje lopp, trots att jag nu sprungit ganska många långa lopp. Det är ju också så att det aldrig känns bra under ett helt lopp, jag blir ju alltid trött och har dippar, fötter och tår ser ju inte så bra ut efter ett tag, men det tar jag ju mig genom då. Men under träning om något inte helt går enligt den optimala planen, typ att jag blir trött tidigare än jag tycker att jag borde, eller att tårna börjar skava, så kommer tankarna direkt att "det här kommer aldrig att gå".

Elin pratar ofta om att inte värdera allt hela tiden utan att istället försöka koppla bort dessa tankar under passet och istället gå genom efteråt och fundra över vad som kändes bra eller mindre bra, och vad som kan göras annorlunda under nästa pass. Ett sätt som hon tipsat om och som jag försökte jobba med under helgens långpass var att försöka springa och fokusera på att ta in det yttre som till exempel, stigen, naturen, vinden etc., istället för att hela tiden tänka på hur det känns. Stundvis så hjälpte det men jag behöver definitivt jobba mer på det.
​

Det blev en väldigt bra träningsvecka denna vecka också, även om känslan på framförallt helgens långpass inte ingav så mycket självförtroende. Totalt 103 kilometer och 3500 höjdmeter, i princip bara löpning på stigar, vilket är vad jag försöker få in nu. Allt för att få till så loppliknande träning som möjligt. Det var 4:e veckan i rad med liknande träningsmängd. Från och med nu blir det fortsatt träning men inte samma mängd eller antal höjdmeter. Nu blir fokus på att hålla igång benen men tillräckligt lugnt så att de hinner återhämta sig fullt efter den senaste tidens träning. Förhoppningsvis ska det ge bra förutsättningar inför loppet.

Nu har värmen letat sig upp i fjällen också. Snön smälter snabbt och löpmöjligheterna på fjället blir bättre och bättre för varje dag som går. Snart går det att ge sig ut och springa på  de allra högsta fjällen! Men först blir det en tur söderut och en tur västerut innan det blir fler fjälläventyr.

Tips på en riktigt trevlig runda som dessutom är precis i Funäsdalen är att ta "Långa bersturen" vänstervarv upp på toppen men istället för att springa ner i skidbacken vända tillbaka för att springa skoterleden på baksidan ner mot Kåvan. Väl nere så fortsätter man mot Ljusnan och springer på cykelleden längs med ljusnan bort till där skidspåret passerar vägen. Upp och tillbaka via Röstberget för att sedan komma tillbaka till ner mot Skilodge där rundan slutar. Alla dagens bilder är från den rundan. Man får en mix av fina stigar i skogen, kalfjäll och stigar längs med Ljusnan. Rundan så som jag sprang de blev exakt 20 km och 600 höjdmeter. 

Skrivet av Johan Hartelius

Anåfjällsplatån med den högsta toppen längst bort i bilden

Det finns verkligen möjlighet att träna på alla typer av lutningar och underlag här.

Valet för dagen landade på Anåfjället. Ett fjäll som jag verkligen gillar då det har just många av kriterierna som jag nämde ovan. Ett stort plus är också att det går att springa hit hemifrån. Planen från början var att springa till starten av sommarleden, sedan tre vändor upp och ner vilket skulle ge drygt 2000 höjdmeter för att slutligen springa tillbaka igen. Det blev en variant av det tänkta passet. Som planerat sprang jag hemifrån till starten av vandringsleden som går upp till Anåfjället och fortsatte sedan den upp. På vägen dit mötte Daniel upp och gjorde sällskap, väldigt trevligt! Väl uppe på fjället så frångick jag planen lite då jag sprang upp på alla de olika topparna som finns där istället för att bara följa leden upp bort till Ånfjället, som är den högsta toppen. Efter första vändan såg jag till min förvåning att jag redan fått ihop 1000 höjdmeter vilket var klart mer än jag trodde. Jag skulle alltså komma upp i mitt mål för dagen snabbare än jag trodde.

Samma vända igen upp på fjället och tanken på att försöka få ihop alla höjdmetrarna redan detta, det andra, varvet slog mig. Inte så mycket för att "slippa" ett tredje varv utan mer för att ha valmöjligheten att antingen göra ett tredje eller springa något annat. Efter att ha lagt till några extra backar uppe på Anåfjället var jag "klar" med höjdmetrarna och började bege mig neråt igen. På väg tillbaka mot Funäsdalen så bestämde jag mig ganska snabbt för att lägga till någon extra omväg istället för att springa direkt hem. Först var jag inne på att ta en runda på Röstberget men när jag sprang ner längs med grusvägen från Anåfjället och såg Funäsdalsberget så bestämde jag mig för att det fick bli en runda där istället. 

51 kilometer och 2600 höjdmeter blev rundan tillslut, vilket tog 6 timmar och 40 minuter. Precis en sådan runda som jag hade hoppats på att få till! Känslan var förhållandevis bra tycker jag, även om det så klart blev jobbigt, framförallt uppför. Men jag kunde ändå springa på med ganska pigga ben även den sista biten. 

Veckans total blev 111 kilometer och 4650 höjdmeter. Andra veckan i rad med liknande distans och mycket höjdmeter. Det känns väldigt bra att få till dessa veckor nu.     

Vy på väg ner igen fjällsjön på Anåfjället och Skarvarna i bakgrunden

Skrivet av Johan Hartelius

En lugn asfalts- och grusrunda runt Ljusnedal och Röstberget fick på söndagen avsluta veckan som blev årets hittills bästa träningsvecka. Totalt 115 kilometer och 3770 höjdmeter, fördelat på 8 pass. Mycket fokus på höjdmeter under veckan, men när klockan föreslog 4 x 7 min i 4:05 tempo på torsdagen hängde jag på även det. Vilket dessutom blev en av den dagens dubbelpass, då möjigheten dök upp till en andra runda på eftermiddagen i trevligt sällskap.
​

Torra stigar även i fjällen!

Efter att igen vara tillbaka i Funäsdalen efter en och en halv vecka i Göteborg startade jag veckan med att ge mig ut på en trailrunda för att se hur snöläget var. Knappt två veckor tidigare hade jag åkt längdskidor på kalfjället, vilket gjorde att jag var tveksam till om det redan skulle gå att springa på stigarna. Till min förvåning så hade det smält mycket mer än vad jag kunnat tro. Stigarna på Röstberget var helt snöfria, till och med till stor del torra. Jag sprang en runda och väl där ute blev jag väldigt lockad att även ta mig en tur upp på Funäsdalsberget, som också såg snöfritt ut. När jag väl tänkt tanken så fanns inget annat val än att göra det. Så kul att kunna springa upp här igen, det känns som att säsongens backträningen nu börjar på riktigt. Det var bara det att jag inte alls lyckdes springa upp. Jag kom en bit men ganska snart var pulsen uppe i typ 182 och benen skrek, vilket gjorde att jag blev tvungen att gå om vart annat. Att det var så här jobbigt och brant hade jag definitivt förträngt under vintern. 
​

Springa på fjäll igen! Utsikt från Anåfjället med Funäsdalsberget i bakgrunden

​Fler toppar skulle bestigas under veckan. Den andra blev Anåfjället under en social lunchrunda på onsdagen. Vissa partier var fortfarande snöbeklädda, framför allt i backen upp genom skogen, samt att det var en del forsar på stigen, men väl upp så var det till stor del snöfria stigar som var löpbara. Ännu en ”wow, det går att springa på fjället igen!” känsla.

Till helgen var jag sugen på att springa upp på ytterligare någon topp, gärna flera gånger för att få till ett riktigt bra backpass. Jag satt vid frukosten med kikare och försökte kolla hur snöläget var på Lillskarven för att bestämma om jag skulle ge det en chans. Jag tyckte att det såg ganska lovande ut. Jag bestämde mig för att testa. Parkeringen vid Hållan fick bli utgångspunkten för att dessutom få in en del fjällöpning och inte bara backe. I ”svackorna” var det en del partier med snö men även här blev jag glatt överraskad över hur stor del av stigarna som var torra och fantastiska att springa på. Tänk att fjäll-löpsäsongen är här igen! Vintern har gått så snabbt så det känns inte som att det var så länge sedan jag var här och sprang sist. 
​

Klart över förväntan att det redan gick att springa upp på Lillskarven igen 

Tre vändor upp och ner på Lillskarven blev det. Totalt 1250 höjdmeter och 26 kilometer. Känslan var riktigt bra, jag var inte alls sugen på sluta egentligen. Benen kändes fortfarande pigga och det var bara så underbart att vara ute och springa på fjället igen. Jag kommer nog återkomma till just det, hur mycket jag gillar att springa på fjället. Känslan av att springa med oändliga vyer, ta sikte på en ny topp eller bara stanna och njuta av utsikten. Den känslan är oslagbar. 

Jag gillar verkligen de oändliga möjligheterna till variation av träning, framförallt backträning som finns här. Efter att på måndagen ha sprungit upp på Funäsberget som har en ganska brant profil så var det väldigt trevligt med Lillskarven som till stor del har en flackare, mer löpbar, profil. Den här möjligheten till träning känns verkligen guld värd inför sommarens två tuffa bergslopp.

För att sammanfatta veckan så innehöll den verkligen allt för en perfekt träningsvecka:

• 3 fjälltoppar
• 3 rundor i väldigt trevligt sällskap
• Ett fartpass
• Dubbelpass
• Bra distans och mycket höjdmeter

​

Skrivet av Johan Hartelius

​Veckorna flyter samman, jag behöver fundera lite över hur träningsveckorna sett ut. Det brukar vara lite så den här tiden på året. Det är mycket som händer på alla fronter, samtidigt som det är nu som formen verkligen ska sättas inför säsongen. Men när jag tänker efter så var det väldigt stora kontraster som kom att spegla dessa två veckor. På måndag morgon begav jag mig iväg tidigt och åkte 23 km längdskidor på skaren och vyerna talade fortfarande om att det var vinter för fullt!   
​

Samma vecka, olika möjlighet till aktiviteter.

Lyckades nog pricka in några av de allra bästa dagarna i bokskogen. Grönt men fortfarande massa härligt ljus.

​Jag har känt en viss stress över att det inte har blivit någon löpning på stig på så länge då jag verkligen behöver den träningen. Men samtidigt har det varit en häftig känsla att ha fått längta och bygga upp ett så stort sug efter det, jämfört med en vanlig vinter då det går att springa på stigar hela året runt, med enda skillnaden att det är lite blötare på vintern. 

Sommarkväll på landet!

​Då jag var nere i Göteborg primärt för jobb så var både dagar och även en del kvällar uppbokade. Men på fredag efter jobbet lyckades jag äntligen ta mig ut på en runda i området Guddehjälm strax väster om Ytterby. Ett område som tills nyligen varit okänt för mig trots att det jag varit mycket i Ytterby. Väl där kunde jag inte förstå hur jag kunnat missa det tidigare. Det är visserligen är det inte så stort, men så fint och verkligen värt att besöka! Förmodligen lyckades jag pricka in den allra bästa tiden att vara i en bokskog också, löven hade slagit ut men bara så där lagom så det fortfarande var ljust i skogen.   

Levde löpturen som jag väntat på så länge upp till förväntningarna då? Ja, verkligen och mer där till! Att med pigga ben springa på torra fina stigar är verkligen bland det bästa som finns!
​

Drömmig stig i Vättlefjäll

Vistelsen fortsatte även veckan därpå och jag försökte få in så mycket stiglöpning som jag bara kunde. Måndag, tisdag och onsdag blev det olika varianter på pass i samma område igen utanför Ytterby, rundor på mellan 12 och 17 kilometer. På torsdagen hade jag dock planerat in ett ”kvalitetpass”. 2 varv på Vättlefjällsleden, totalt ca 45 km och 1000 höjdmeter till väldigt stor del fina kuperade stigar. Jag startade 08:30 och känslan var bättre än väntat, trots att jag hade sprungit en del under veckan redan. Första varvet flöt på bra samt ungefär halva andra varvet. Det här kändes bra och ingav hopp! Benen hade inte helt glömt hur det är att springa på stigar trots det långa uppehållet. När jag hade ca 1 mil kvar på rundan började dock benen känna av en hel del och sista biten blev jobbigare och jobbigare.

Jag har lite blandade känslor efter passet. Jag är väldigt glad över att det kändes bra så pass länge, det gick ändå i hyfsat snabbt tempo så det är inte konstigt att det inte kändes bra hela passet. Men när det väl började kännas mer i benen så kändes det snabbt ganska mycket mer i benen. På ett sätt som fick mig att tänka på vissa lopp förra året som inte alls kändes bra. En tanke / känsla som skrämmer en del....
​
Men det gjorde i alla fall planen klar för kommande månad. Så mycket löpning på stigar som det bara går samt även massa backträning!

Stigar stigar stigar var fokus!

Skrivet av Johan Hartelius

Längre pass och äventyr. Jag kände alltmer för att ge mig ut på äventyr eller i alla fall en längre runda. Vet inte om det kan ha något att göra med att 99% av vinterns löprundor har sett i princip exakt likadana ut. Ett varv runt sjön och / eller ett varv runt Ljusnedal. Visserligen så har ju variationen bestått av längdskidor, snowboard och toppturer i stället, men nu så är det just löpning som lockar otroligt mycket.
​

Jag bestämde mig därför att till helgen så måste det bli någon lite ”annorlunda” runda eller pass. Helgen blev reviderad till fredag eftermiddag i stället, vilket kändes väldigt skönt för att kunna ta helgen som den kommer. I brist på stigar så är favoriten just nu (ok, det har blivit några % rundor som inte varit runt sjön) att springa upp mot Flatruet. Det är en väg som är bra på många sätt. Det är typ ingen trafik, det är trevligt underlag, en del kuperat men framförallt så är omgivningarna helt fantastiska. Först Anåfjället på höger sida som följer med en nästan hela rundan. Ytterligare en bit upp mot Flatruet dyker fjällen upp ett efter ett västerut, Storaxhögen bredvid Mittåkläppen och längre bort i fjärran Helagsmassivet. Att springa här en klar dag är verkligen njutfullt.
​
Jag satte som mål för rundan 20 km bort och 20 km tillbaka men lät tempot få bli utifrån hur det kändes. Det har känts bättre den senaste veckan men ändå lite oklart. Jag kom i väg och kilometrarna rullade på helt ok. Efter 20 – 25 km brukar benen ändå göra sig till känna men idag var det som att det gick oförskämt lätt att springa. Farten låg i 4:40-4:50 tempo och jag väntade på att det skulle börja ta emot. Men det blev inte riktigt som vanligt, framför allt låren kändes mindre påverkade än de brukar. Jag hoppas det är ett gott tecken men det blir intressant att se när det blir rundor som inte är lika lättlöpta framöver. 
​

​Ingen mer nysnö denna vecka men det som kom veckan innan finns det fortfarande gott om så, även om löpning är det som just nu lockar mest så finns ändå där en liten stress att hinna med lite mer vinteraktiviteter innan vintern helt är slut. Jag hade dock lite svårt att bestämma mig vad jag skulle göra vilket slutade med att det fick bli en kombination. Längdskidor från Hållan upp till Malmbäcksstugan, med splitboard på ryggen, för att där byta till just splitboarden och gå två vändor upp på Lillskarven.

Vädret var så där drömmigt som jag bara hoppats få uppleva någon gång under vintern, men som jag nu har fått uppleva gång efter annan. Efter andra åket när jag bytt tillbaka till skatepjäxorna igen kunde jag inte ta mig därifrån utan blev sittandes på den tomma uteserveringen vid stugan. Efter ett tag började jag prata med en annan som också var uppe och njöt av denna eftermiddag och vi kom fram till att om det inte var så att det är fint i hela landet denna tid på året, så folk inte vill åka hemifrån, så skulle detta kunna vara en tid med mycket folk mer här uppe. Det är verkligen fantastiskt att vara på fjället med solen som värmer och kvällar som är ljusa, samtidigt som det fortfarande går att njuta av flera olika vinteraktiviteter. 

Nästa vecka blir det med stor sannolikhet stigpremiär då jag ska resa söderut. Det ser jag fram emot!
​

Topptur och ljusa kvällar. Väldigt bra kombination.

​Veckan fortsatte med samma känsla som veckan innan slutade med. Med ben som känns slitna, slitna som om jag skulle ha sprungit ett långt lopp även då jag bara tränat på som normalt. Trots detta så fortsatte jag att springa en hel del i början av veckan med förhoppning om att känslan snart skulle bli bättre. Men när det fortfarande inte kändes helt bra efter torsdagens löpning så bestämde jag mig för att fredag fick bli en vilodag från löpningen för att se om benen kunde känas lite piggare igen till helgen. 

På lördagen gav jag mig ut på en löptur i riktning mot Flatruet och äntligen var känslan en helt annan. Benen kändes mycket piggare igen och det var roligare att springa än vad det hade varit på länge. Tanken var att springa 10 km sedan vända och springa tillbaka igen men när benen kändes så bra ändrade jag till 12,5 km istället för att få till ett 25 km långt pass.

​Söndagen bjöd på torra vägar igen vilket blev en positiv överraskning efter det jättesnöfall som hade kommit under veckan och gett ca 40 cm nysnö. Torra vägar, de nya asfaltsskorna och ben som även idag kändes bra gjorde att söndagens 16 km också blev väldigt härliga! Det kändes till och med tillräckligt bra för att öka sista kilometern i backen upp från Funäsdalens camping och hem. Tyvärr så ville det av någon anledning inte registeras på det Strava segment som finns där. Men men, det får bli ett nytt försök snart igen.
​

Februari? Näpp, nästan maj.

Det var ju det där med att det blev jättemycket vinter igen. Vanligtvis när det kommer ett "bakslag" i vädret i april, vilket det gör även mer söderut, så brukar det komma några cenitimeter snö som sedan töar bort dagen efter. Här blev det annorlunda. Det snöade mer eller mindre konstant från söndag till onsdag och det blev vinter som om det vore februari igen. Lite blandade känslor för detta då jag är väldigt sugen på att springa på stigar så snart som möjligt, men samtidigt häftigt att kunna fortsätta med till exempel toppturer på fin snö ett tag till.

På fredagen hade snöandet avtagit och solen tittade fram. Helt vindstilla var det dessutom och ljuset möjliggör nu att det går att hitta på aktiviteter även ganska sent på eftermiddagen / kvällen, vilket vi gjorde. Vi tog oss upp vid "Hamra Syd" för att sen tura bort och åka den norra sidan av Hamrafjället som är betydligt flackare än den populärare sydöstra sluttningen. Med tanke på hur mycket snö det kommit kändes det som ett säkert och bra val. De två åken vi fick till där uppe var väldigt snälla och trevliga. Snön var växlande lite hårdare vindpinat och mjukare nysnö, helt ok. Men fin snö i all ära, bara att vara uppe på fjället en kväll som denna känns helt fantastiskt. Kvällssol och vindstilla på fjället är verkligen speciellt!  
​

AW

Söndagens pass avslutade veckan som blev den mesta träningsveckan hittils i år, 114 km totalt. Det känns verkligen som att jag är på väg åt rätt håll nu!

Mer och mer fokus på löpning blir det för varje vecka, ju mer vår det blir. Vilket innebar att det blev mycket löpning i veckan med tanke på att det var vår ända fram till idag söndag då det helt plötsligt var vinter igen. Jag misstänker att det inte är sista gången i år som det känns som att "nu är det vår!" för att nästa morgong vakna till vinter igen. Det är ju både positivt och negativt. Det gör ju att möjligheter till att topptura fortsätter men det skjuter även på traillöpningen lite till.

Jag skulle verkligen vilja och behöva få in traillöpning snart känner jag. För även då det har varit riktigt bra väder i veckan så har det blivit löpning på asfaltsväg eller på grusväg. Mycket snö har smält i framförallt sydsluttningar, men i skogen eller på fjället är det fortfarande en hel del snö kvar. För mycket snö för att ge sig ut och springa utanför vägarna. Jag har dock tagit några rundor längs vägen mot Mittådalen vilket är väldigt trevligt då det är så lugnt med trafik och fina omgivningar. Helt klart en ny favorit i väntan på att stigarna ska smälta fram.
​

Träning:
Det blev som sagt mest träning i form av löpning denna vecka. Känslan har varit lite blandad. Från att i måndags få "feeling" och springa 12 km nästan i 4 tempo med kontrollerad känsla till att springa 20 km i torsdags med känslan av att allt känns fel. Allt från löpsteget som kändes jättekonstigt till benen som gjorde ont på ett sätt som de inte ska göra efter denna distans. Veckan avslutades i alla fall med 14 + 17 km löpning där känslan var tillbaka aningen. Jag hoppas att den ska fortsätta kommande vecka! Totalt fick jag ihop 85 km löpning denna vecka vilket är ungefär vad jag siktar på just nu, eller kanske lite mer. Fokus nu är volym för att bygga upp tåligheten i benen igen.

Det blev även en längdtur, och inte vilken tur som helst. Det blev skate på skare för första gången vilket var ljuvligt! På något konstigt sätt så påminnde den tidiga morgonen och det öppna kalfjället om att bege sig ut på en dykutflykt en tidig morgon. Just känslan av att kunna åka i vilken riktning som helst, helt utan spår eller något att förhålla sig till. Det var även väldigt häftigt att kunna se olika berg från nya vinklar då jag inte behövde följa de vanliga spåren utan till exempel kunde åka söder om Lill- och Storskarven. Hoppas på mer härliga och soliga vårvinterdagar!

Denna vecka var 4:e veckan på raken med en ok löpvolym. I snitt har det blivit 81 km per vecka vilket jag hoppas ska bidra till att benen verkligen ska börja vänja sig vid löpning igen och redo för längre distanser.